Förenande sömmar

en dikt av Dan Sondenius

Från horisonten strömmar mot oss
urtidsdimmans tjocka grå.
Den sväljer materien i sin
gråhet. Liv steg ur den dimman
och till den dimman stiger liv
tillbaka med dröjande, osäkra steg.
Vägen syns inte, ty dimman vill
själv vara väg. Vi ser tjock
rökfylld luft där vi går.

Dagens timmar bjuder knappast
på sång. Av alla gråtande
finns några som ger tröst.
De saktmodiga. Ur deras tal
stiger morgondagens seger.

Här i den tjocka röken lever
gårdagen som bleknade bilder.
Snart finns ingenting mer. De ord
och bilder som gav verkligheten
form har mist sin must.

Ur röken stiger gryning. Sakta
faller svävande knippen av ljus
ner mot de tänkande. Likt barn
dricker vi klarhet. Av drycken
vinner vi dagens kraft.

Som en stad i dimma
är vår värld,
begravd för
andras blickar.
Okända vänner
bor många mil bort,
men genom varje lång resa
krymper avstånden.

Det är knappast meningsfullt
att fråga varför fiskaren
håvar in sina nät. Efter
någon slags fångst trängtar
säkert vi alla. Tidigare än
de flesta av oss rycker han
nu i sina nät och förskräcks
av den militärstövel
han fångat.

Många minor ligger på
bottnen och låtsas icke-existens.
Så svävar varje båt som trålar
i en slags fara. Det fiskas
efter något men när gälarna
täpps till riskerar vi få
annat än fisk i fångsten.

Med fuktiga svampar målar
vi bort dimman, upplyser
oss själva med friska
dikters blod. Det är efter något
annat än välljud vi längtar.
Ur skönhet spirar sällan den
djupa insikt som ger näring
för riktigt lång tid. Det är
i det djupet den unge mannen
befriande svävar, när han
med dikten som redskap
kastat loss från föräldrahemmet.

Från teater till teater
går vi fiskare på jakt
efter underhållning. Pjäs
efter pjäs bjuds våra
glupska, hungriga sinnen.
Och där borta,
på den dåligt upplysta vägen,
vandrar en ny av vår sort,
på jakt efter sanning,
medan skulptörens ord
om anden ekar inom honom.

Bortom varje skal finns
annat än kroppar. Bortom
all koppar finns det
inre djupets glans. Längst
inne i mitt väsen kan jag
finna din utsträckta hand,
om du nu verkligen gav
mig den på riktigt.

Med försiktiga steg avvaktar
ynglingen ungdomsårens stormar.
Själv har jag värkbruten
blåst i land. Det finns
något där i den stormen
som är oskuld, något friskt
och fint, som den gamle berövats.

Är jag nu en annan än
den som någon förut såg i
gatlyktans sken? Har jag
blivit för gammal för
att våga älska, visa
vänskap, hålla av? Är
mitt jag utan förmåga
att växa, tillslutet, hårt,
orubbligt?

Då jag ser den unges osäkra
steg vet jag vad jag mistat.
Evigt borta är de mina steg
som vandrade så i den
fina oskuldens osäkra takt.
Nu är jag fastare, inblåst
mot stranden, tydligen
ej längre formbar, ej
sedd av min egen
ungdoms blick.

Jag lägger mig ner och skönjer
rad efter rad av oformbara
skulpturer, kött som stagnerat,
och låter dimman på nytt
skölja över mig och vår stad.
Det gör alltför ont att skåda
sig själv. Jag flyr undan, in i
dimman, rädd
för min ungdoms blick.

2.

Serafer och keruber
är Himlens goda barn
som osynliga kan hjälpa
oss jordbor. Jag, jag har bara
diktens ord att se med och
kastar dem ut över havet för fångst.
Genom detta näts maskor simmar
säkert mången fisk, osedd av mig.
Jag drivs med i våg efter våg
av sökan, men vill över allt
vågsvall se att det var Befriaren
som dog på korset.

Svårare filosofi har jag inte.
Finns Gud dog han på korset.
Med uppspikade händer
helade han oss från
vår egen svaghet.

Det tar ett helt liv
att söka. Men har du
föraktat mig vet du själv
att jag måste vandra
den väg som gör oss fria.

Det är i mitt hjärta
den predikan hålles
som river hierarkierna
och ställer oss lika
som syskon.

Men kanske kommer den dagen
då mitt väsen blott kan växa
om jag innesluter mig själv
i en katedral av sten.
På en sådan plats har
många hjärtan ropat
av tacksamhet
och tröst.

När det inte är sent
följer jag svalan
eller gråsparven,
när den flyger bort
från sitt eget bo.
Där träd finns växer
svar på vår längtan.
Med barriga armar
eller bladrika händer
kramas vi om
av våra vänner i skogen.
I det gröna växer de ord
som är Guds nakna tal.
Sol och måne blickar i vördnad
med strålar som svävar
mot våra osäkra hjärtans lås:
"Öppna upp! Öppna upp!" säger
dessa strålar. "Vi syr samman
alla tillvarons delar och gör
en helhet av många ting!"

Sidan om varandra
i det grönskimrande näckrosvattnet
simmar gräsandsparen
utan frågor. Ur påsen
strör den äldre damen ut
sitt förflutnas essens.
Det är detta som varar,
det är detta som finns,
det är detta som är
livets eget leende,
tänker någon ordlöst
inom tanten
som ur fågelögon
möter hjärtats svar.

3.

Bok efter bok
betar jag av
i jakt efter klokskap:
det mäktiga salt
som ger livet självt kraft.

Nedsänkt i länsstolen
är det läsaren som tronar,
men det är inte makt vi jagar
utan fakta, upplysning, nöje.
Det är sådant som kan styra
våra steg framåt på livets stig,
där vi bör tjäna mer
än vi tjänas.

Jag sörjer med de skaror
som aldrig fått lära sig läsa.
Jag gråter deras tårar
över den glädje de mist.
När sommarsolen svalkas
och himlens lampa
börjar lysa svag
ger mig min läsning
en ny fin sol
som skiner upp i höstens
stilla inneliv.
Av sådan rikedom
kan få diamanter formas.
Det är den ringes privilegium
att kunna äga något ädlare
än ädlaste sten.

Allt som glimrar
är inte guld,
ty även kunskap
sprider sken,
ett sällsamt välbehag
över det väsen
vars själs törst
har släckts, ett tag,
av läsning.

Mellan mig och böckerna
knyts vänskapsband.
Därför vill jag gärna
ha dem trofast stående
i mitt hem, inte blott som
referensverk utan
som tecken på vänskap.

Också upplysningens värde
visas i böckernas rad.
Där står vän invid vän
som ett tecken på den glädje
och den vänskap
de gett mig.

Det finns förvisso
andra stigar till glädje
men böckernas väg
är påtaglig och den
leder oss djupt
in i insikternas
härliga värld.

4.

Bortom städernas värld
av sorl och tillgjordhet
vilar tunnland efter tunnland
av sådd och osådd jord.
Till dessa små frön
med växtkraft
har stjärnornas strålljus
nått med sin saga.
Berättelsen börjar inte,
den tas upp på nytt,
då fröet gror i den mark
vi lånat från rymdens urkälla.

Med plantorna
borde också vårt förstånd
ha vuxit, men vi blickar
allt som oftast
förstrött åt ett
annat håll.

Där vargen håller stånd
mot förföljarna
är det nog något
naturligt som sker,
fjärran vår stads
upplysta boulevarder.

Varg tjuter under vit måne,
över hundarnas skall
som ekar i ödsligheten.
Närmare och närmare
kommer dessa gläfsande
hundkäftar, det vi
ser som naturligt och äkta,
vi som civiliserats
av staden.

I varuhusens kyldisk
finns djurdelar inplastade.
Halva priset vid kort hållbarhet,
ropar den röda etiketten.
Vi tycks ha saltat in
våra tankar och lagt på lager.
Det har ju talats om dyrtider...

Men stjärnljus simmar
genom världsrymdens mörker
och är på många håll
den enda gnistan
av existens. Strålarna
simmar hastigt och mjukt
mot våra växter
för befruktning,
för liv, för en fortsättning
av skapelseprocessen.

Under stjärnrymdens strålar
blir det både sådd och skörd
på vår ömkligt förvaltade jord.

5.

För nybörjaren, den som
ej lärt sig se, är det
lätt att bländas. Av alla
intryck formas blott
ett mycket starkt sken.
Bortom skenet syns
ingenting. Kanske anas
mörker, svagt upplyst
av gnistor, men då
har lärandet startat
på allvar.

Den söm som tycks
dig godtycklig
kan vara följden
av en långt utdragen
regelbundenhet.
Bakom varje våg
skymtar havets massa
fram. Så blir de sömmar
som förenar
tillvarons delar
mer än blott söm
och mönster. De bildar
varje takts överskridande
av sitt eget väsen,
varje dels sammansmältning
med Alltets mångfald
av vågor.

Jag vet att det
finns folk som flinar
då de lusläser
köttdiskens etiketter,
flinar åt det höga
priset eller
gläds åt rean.

Så nätt vandrar inte
vi allvarliga
förbi köttdisken,
vars frånvaro
av blod är
det som kanske
mest skrämmer.

Vi lever inte lika enkelt
inspärrade i delen
och kan ej undgå
att något sakna
den gläffsande
hundflockens skall.

Det är en sanning
jag känner brinna
som ett brännjärn
i min hud: Det är
inte lätt att överskrida
sitt eget väsens gräns
och nå en ståndpunkt
abstraherad ifrån jaget.
I den objektiviteten
vore vårt misslyckande
förklarligt. Vi skulle
se allting ur ett vidgat
och nyttigt perspektiv.

Där tro finns
finns hopp och kärlek.
Där kärlek finns
finns också hopp och tro.
Inom hoppet
ryms en lust att älska,
att tacksam
falla ner
på knä.

6.

Som en blomma
är vår längtan
efter trädgårdsgrönt,
en oas av friskhet,
av sjö och skog
i befolkade städers mitt.
Där vilar våra
avnötta själar
till friskhet
vid dammen
där några vackra träd
ger skydd
då solen i sin glädje
blir alltför stark.

Långt borta från
vardagsrummets instängdhet
kan min tanke drömma,
flyga fri utan flykt,
lyckliggjord av den vind
som bär fågelkvitter
till våra öronsnäckor.

Själens rosor vattnas
av parkens lummiga
avskildhet. Där bär
gräset land till vår stad
och vårt innersta väsens liv
ges förnyad näring.

Det finns så mycket annat
som hindrar. Som drar kraft
ifrån parkpromenaden. Av alla
krav kan vi enskilda tryckas
långt ner, som av något hårt,
men i grönskan vinner vi åter
oss själva.

Träden sträcker ut
sina armar, vill famna
Gud och världen
men också oss,
tycks det mig,
då jag ensam
vandrar mig
lycklig.

Gräsänderna bär inga
frågor inom sig, där
de simmar parvis
i lugnet.

Men vi människor
är som längtans blommor
invid en husfasad.
Vi längtar den milda
sommarens regn.
Vi längtar trädgårdsgräs.
Vi uppfylls av lycka
då vi ser och liksom med
oss själva förnimmer
barnens, hundarnas och katternas
språng i det gröna
som trollbundit oss.

7.

Mot en fjärran punkt
strävar vår klarhet,
når med sin glans
den avlägsna dröm
som är liv.

Reflexerna når oss
som en avslöjad sanning.
Så blir våra egna frön
objektiva riktmärken,
spegelglas åt världen
uppsatta inom oss själva.

Det är när fiskaren
håvar in sina nät
som han verkligen
är ett med sitt yrke.
Ur vattnet
hämtar han liv
för att föda.

Tiden rinner bort
som vågor i detta hav
vars vatten
ger oss växtkraft.

Då vi blundar
flyter vi bort,
stilla, tankfulla,
i vattenmassan.
Med ljus och spegelglas
kan en yttervärld formas
som vi kan röra oss i.
Fiskarna simmar ur
sina nät för att
kasta ut sina egna.

Från ovan faller som vanligt
lätta knippen av strålar.
Någon vill att vi ska se
vår fångst.

Vid vägkanten
kan jag begrunda trafikens
flod av fordon. Att jag
bland dessa bullrande
vågor lätt blir ett offer
inser jag snabbt. En gräns
rusar fram mellan oss
och splittrar ett "vi"
till "jag" och "de andra".

Ur ledet stiger vi tysta,
ensamma, snart glömda.
Av den kraft som binder oss
samman bildas flera
svagare då vi löses upp.
Kvarvarande drömmar
får också finnas. Som minnen
av vad som varit
och vad vi tänkt
blir de riktmärken
för nya vågor av liv.

Mot horisontens okända,
dolt i en hemlighetsfull
dimma, förs jag fram
av mina egna steg. Ur
gryningen sprattlar
nya fiskar fram
i ett orört hav,
ej ännu kuvade
av verkligheten.

Här och framåt
tycks avståndet till dimman
inte stort, och jag gläds
åt vad som varit
samtidigt som jag sörjer
det jag mist.

Om det som säkert är
har krympt i omfattning
måste varje sked
smakas med större förstånd.
För större insikters skull
vandrar vi vår levnads väg.
Så ofta man vaknar till
och finner sig själv gående,
dock ännu upprätt!

Jag finns och jag vandrar,
en väg mot horisonten,
in i en dimma av rök
och okändhet. Över varje
steg vilar min egen tvekan,
men jag vill tro på
det goda inom människan.
Samma gemensamma kraft
finns inom oss alla,
som ett arv ifrån källan,
från Gud,
från världens väldiga hav
vars kraft
för oss fram
i rymdens eviga rum
av längtan.