Ängens blomma och andra dikter

dikter av Dan Sondenius


Ängens blomma



Ensam på en äng i solens värme står du
och andas lätt den rena luftens lekande behag.
Du är en fröjd för alla som dig skådar
och med öppna ögon slukar dina drag.

Vem kunde tro att dina dagar skulle randas,
när höstens frukter alltför mogna blev?
Du var som kommen för att stanna där på ängen,
på den äng dit kärleken mig drev.

Jag lämnar ängen när det börjar kallna
och solens värme blir till snö och is.
Då hör jag folk som skriker åt varandra
att inget längre är på gammalt vis.

I månader man går med kalla händer
och längtar endast efter blommans blad.
Som en hälsning ifrån flydda tider
blir blomman på ett bokomslag.



Skogens lockrop


Vid stranden lockar skogens djup
med grönska, träd och mystik.
Vid stadens gräns blir vart träd en dröm
om vad som en gång fanns
och som bar tak av halm
till skydd åt landsbygdens familjer.

I skogen rymmer timmen fler minuter
då sekundens längd vidgats ut
av växt och djur som andas
där de i friskhet samlas
långt bortom mänskoskogens
hus av hård kall sten.

Var stadsbos längtan färgas grön
av drömmens gröna blad.
Bland hus och boulevarder vill vi se
caféborden smekas av ormbunksblad
och i träd kan fåglar kvittrande knyta
små band mellan skog och stad.



Var dag försvinner


Var dag försvinner bort som i en dvala.
Vart steg förföljs av någon med makt.
Så dunkla toner jag hör! Så kala!
Ej längre något utförs med takt.



Allt det vi sagt


Allt det vi sagt, har någon lyssnat?
Har någon hört och tydligt hyssjat
åt sådana inslag där hemmavid
som kanske har stört hans tankefrid?



Bort ska också detta dygn

Bort ska också detta dygn vandra,
bort att stilla samlas hos andra
små enheter av samma slag,
byggda av luftig natt och dag.



Ett luftigt intet


Ett luftigt intet är den dag jag har,
all substans har försvunnit.
Av allt som fanns finns intet kvar,
då man till denna gräns har hunnit.



Den första vågen


Den första vågen sköljer genom den eviga
sfären av tid. Allt är bara en vindpust, ett
nu som vidgar bubblan mer och mer. Tills
den spricker.



Svalkan sväljer oss människor


Svalkan sväljer oss människor i sin vidn,
sväljer oss svala i kyla. För vinden
är vi löv som fladdrar. För solens strålar
är vi ett motstånd att bemöta. För oss
själva är vi verklighet.



Min dröm är hav


Min dröm är ett hav
med höga vågor.
Min dröm är skog
som djup och grön
förverkligar mitt innersta.
Min dröm är moln
av ljuvliga blommors blad
som svävar i fåglars vind.



Du


Du har gett min själ vingar.
Du har fått mig att se
livets färger, höra tonerna
i den underbara sången.

Jag vill vara dina ben,
din hand, din muskelstyrka.
En vind leker i ditt hår,
den vinden vill jag vara.

Du är mitt hjärta.
Du är de pulserande slagens
källa. Du har fått mig att se
livets färger.

Du har gett min själ vingar.



Nattens väntan


Stilla ligger natten fint.
Låt morgondagen vila
i en tyst berså.
Med slutna ögon ser du
stjärnan blinka
på en himmel
som är mörk och grå.

Stilla ligger natten fint.
När morgondagen vaknar
får natten gå.
Stjärnan som då
får vila
ska med fågelsång
en hälsning få.



Vår kärlek


Dig ska jag älska så länge jag lever.
Du är det bästa jag har.
I dröm och i vaka kärleken vinner
om du hos mig stannar kvar.

Mjukt din hud vill jag smeka.
Jag väntar här på din hand.
Jag är en vind som vill leka
och knyta ett kärleksband.

Du vilar så fint i min närhet.
Du blundar och sover så gott.
Nu är jag mätt på vår kärlek.
På all den lycka vi fått.

Dig ska jag älska så länge jag lever.
Du är det bästa jag har.
I dröm och i vaka kärleken vinner
om du hos mig stannar kvar.



Skogens lärka


Sällsamma ord hör jag talas
och reser mig upp från mitt bord,
men ingen ser jag som pratas
- hör inte ett endaste ord.

Skogen ligger så fjärran.
Jag skyndar mig ändå dit
och märker då att lärkan
lockat mig ända hit.

"Här ska du leva och verka!
Här ska du känna dig fri!"
sa skogens lilla lärka
till alla som kom förbi.

Från skogen kommer nu alla
och talar på samma sätt
om lärkan som hörs tralla
för att ge oss en smula vett.



Stunden


Solljus simmar genom
mörkt tomt hav.
Mörker finns för evigt.
Ljus blir snart grav.

Mörkret finns i början
och släcker sen allt ner
som brinner där i början.
Snart finns det inte mer.

Våg av evigt mörker
dränker det som finns,
ett bloss som hastigt brinner
men som ingen minns

när klockan klämtat färdigt
alla slag.
Då finns blott natt,
ej längre dag.