Alltets spegel (25-26)

dikter av Dan Sondenius


25.

Boken är som ett bevarat universum.
Man läser ivrigt och blir nästan stum
inför de tankar som inom en slår rot.
De ekar ifrån hjässan ner i varje fot.
Texten föds på nytt varje gång du läser.
Däremellan vila i hjärnan där den jäser
för att till slut bli en mycket mogen frukt
som äger handlings visdom men inte lukt.
Vi formas av böckers texter till kloka gubbar
som både kan lösa ekvationer och klyva stubbar.
Bok, du äger många sidor i varje exemplar!
Du är för mig en vän, någon mycket rar.
Visdom och nöje du bjuder åt oss alla.
Du värmer hjärtan och får oss mindre kalla.
Den inre resans bränsle är din goda text.
Av den får vi näring åt vår kunskaps växt.
Vi expanderar och kan om vi rätt förstår
inse att det är visdoms fröer boken sår.
Gröna blad på växter tydligt ser
att du av inre lycka mot dem ler.
Inte bara bilden de visar är lyckans källa.
Du känner inifrån hur anden vill dig svälla,
föra dig till den mycket höga höjd
där du blott säger "Jag är nöjd! Jag är nöjd!"


26.

Till varje dag i det pyttelilla
ser jag en hel värld av liv trilla.
Det yttre djupt i det inre finns
där de av Alltet sammanbinds.
I delen finns helhetens spegel.
I det hela finns delarnas segel.
Gårdagen finns i dagens nu.
Jag ser inom mig en bild: du!
Gud med hela sitt väsen rymmer
de som alla himlar skymmer.
Mer finns att orda om denna tro
vars främsta byggnadsverk är en bro,
den som går mellan olika tider och folk
och som åt hjärtats inre är en tolk.
Jag vill bli det hjärtas slav
som åt mig mitt livs frihet gav.