Reflektioner

Reflektioner, en diktsvit av Dan Sondenius



Reflektioner


1.



Skolböckerna ligger uppslagna i den väldiga
lärosalen, som är tom på folk. Vägarna bar
ut från salen för hungriga lärdomsaspiranter.
Bland skrifter om bär och fågel, bland fisk
och smakfulla dryckers läckerheter
befinner sig de hungriga, slukar kunskap
i tankarnas uppspända nät ur vars masker
den framtida näringen hämtas. Bortom
varje tråkig sysslas plikt befinner sig den
som älskar bäcker, medan molnen sänker sig
ner över andra, de som gråter den osläckbara
gråten, hungrandes efter det mål som
ger mening, då det ger oss något att gå efter.


Vid båten i hamnen serverar man också
fisk. Det förgångna finns här som
berättelser (i fisknäten och bland bodarna).
Av gubbarna vid båten ges annat
än bokens visdom. Livets klokhet
har dessa män skördat till havs.
Med mindre glupsk aptit ger de sina frukter
än vad som är fallet med bokälskarna,
de som nu lämnat skolsalens sittövningar
för att konfrontera verkligheten
med sin lärdom. I denna verklighet finns bok
på bok utlagd längs vägen som både mål
och riktmärke. Ur denna källa, som också
är kärl, dricker vi girigt efter mer och mer
av andligt guld, den sällhetens penning
som får själens torra jord att bli till
grönskande trädgårdars visioner.



2.


Inför resan märker vi vår andnings djup. Över
en avgrund ska vi bära oss själva. Ivern att
komma över är vår längtan. Den är en del av vår
frihet. Medan fiskaren färdas över vågor för
byten och handelsobjekt har vår resa ingen
penning som mål.

I både tid och rum har vi att ta ut
våra steg. Att verkligen förflytta sig
är frihet.

Jag känner, då jag drömmer orörlig, att
den största ofriheten finns i det egna
jaget. Dock är det alltid relativt en social
miljö en ofrihet finns. Något där ute
föder ofrihet inom mig. Något där ute
påbjuder och förbjuder men tillåter inte.
Som lydig medborgare har jag vant
mig vid att vandra inombords.



3.


Från den levande verkstan kommer
det vaslika kärl som rymmer vår dryck.
Då jag dricker milda klunkar av denna
läskande vätska till saft ser jag
segelbåtarna framför mig. Genom åren
har de burit oss framåt, precis som i
rummet, och bjuder oss oftast på
värdefull frukt. Över varje kamp
om rikedom och ära, och all sådan lek,
står och seglar dessa båtar,
drivna av vind.

Av ande förs de fram på rummets vågor.
Av ande kämpar de sig genom historien
som bildar Tidens hav. Vi bärs av
dessa selgens båtar med vind. Av
seglatsernas summor har livet sin grund.
In i varje dröm för sig seglen som hägring.
Där finns också de djupare djupens hav.



4.


Öde är nu skolan efter dagens
möda. Bänkarna talar i tysthet
om unga drömmar som göms i den kvar.
Men dölj inte för mig, skola, glädjen
som kunskapen ger då ämnet får en
att bli fast i bokens mysterier!
Det är i skolbyggnadens rum vi läser
och vi leds där fram mot en större skörd.
O, du höga sal som rymt oss i ditt
svalg av lärdomshunger, av din skörd
har mycken välfärd sprungit!
Bland bok och blad finns den vidgade vy
som fordras för vår seglats.



5. (Variation)


Öde är nu skolan efter dagens möda.
Bänkar talar i tysthet om hur det var,
om det tiden ej kunnat döda,
fina minnen om hur det en gång var.

Lätt binder oss boken under ferier
med sång och den typ av saga
som lockar med kunskaps mysterier
att glädjas istället för aga.

O, du höga sal där vi gick
lyckligt glada tillsammans
och en dos av lärdom fick!
Runt läraren hade vi samlats.

Ej prov och uppgift vill dölja
det rum som öppnades upp
av världar där vi lätt kan röja
det vi upptäckt under en lupp.

Höjd över hjärnans kunskap och andra dikter

Höjd över hjärnans kunskap och andra dikter av Dan Sondenius



Höjd över hjärnans kunskap


Höjd över hjärnans kunskap är
den insikt som till hjärtat bär.
Som får ögat att se ett helt nytt ting
där förut man såg mest ingenting.
All slit och möda är vardagens tentamen
inför hjärtats mänsklighetsexamen.



Bara för stunden


Dag efter dag ska komma
med ny tanke till min själ.
Bort ska dagarna somna,
med månljus få farväl.

Väg av minnen väller
genom nattens mörker fram
där inre röster gnäller
av för lite fest och glam.

Eviga tomhet som väntar
där ingen väntar mer!
Dit där framtid entrar
man inget hör eller ser.

Blott det tysta är till.
Allt som varit är still.
Dag efter dag ska tämjas.
Till Intet de visst lämnas.



Tingens sken


Visst ligger minnen begravda
i tingens skimrande sken!
Var blick på det en gång havda
gör dess yta vilsam och len.

På skåpet står tingen och blänker.
Små minnen på minnen i rad
som gör att den åldrande tänker
på glädjens fest och parad.

Om alla stunder försvinner
från det inres utslitna film
man det förlorade vinner
tillbaka i välputsat ting.

Med åren blir prydnaden vänskap
och vänskapen blir prydnad förstås
åt de som binds samman i sällskap
där verklig sällhet kan nås.



Drömhund


Led min gång
mot himlens höjd
och paradisets hus.
Där vilar röjd
var vandrings mål.
Du för mig dit
över sten och grus
och blommors gräs.
Det är dig
som jag hos
mina katter ser
då jag tänker
på vad som
lycka skänker.

O greyhound, o boxer, o tax!
Era skall och språng
ger mer av glädje till vår sång.
Vad jag med mina katter
på ängens marker ser
- är er.



Inför morgondagen


Vid ån porlar vatten stilla
bland några björkar där.
I vind visslar visst andar
som helt osynliga är.

Då morgon på morgon kommer
väcks djuren varje dag upp
av solens strålar som verkar
likt gamla tiders tupp.

Men ska vind i träden susa
när mänskan är klar med sin dag,
när stad mot land fått växa
efter all lönsamhets lag?

Vid ån springer haren stilla
mot ängen en bit därifrån.
Snart kanske haren ska springa
långt borta från hemmet och ån.



Bland blommor

När solen lyser på blommorna om våren
och jag för mig själv räknar alla åren
ska stillsamheten bli min nya lag
att följa intill min sista dag.
I värmen av solens genomträngande ljus
ska jag filtrera bort tillvarons störande brus
och stilla vänta varje ny tid
som förändrar något här hemma vid.
Av allt som varit och som gått för fort
finns ytterst lite man borde gjort.
Bland blommor som doftar vår jag ser
att inget högre oss väntar mer.



Pontus
In Memoriam


Nu sover iller sött
i evig ro
där snart också
husse ska bo.

Vänta där du vilar nu
på min färd
bort från denna värld,
du fina goda vän
vi evigt mist.

Små skuttande steg
får vi inte höra mer.
Din ödmjuka uppsyn
aldrig mer vi ser.

Du vilar fri från den plåga
vårt jordeliv är.
Du vilar hos Honom
som allting bär.



Orons känsla


Det molniga livet
störs av nya oväder
som sakta täcker
våra gravar.
Ensam vid varje spadtag,
innerst inne utan en vän.
Jag gräver i den molniga mullen
och alla lik förvandlas
till nya frågetecken
inför livets gåta.



Insikt


Att vi är blad på
samma träd
jag vet
då oron lagt sig
och jag känner
att samma lågas
kärlek, sorg och saknad
i oss alla bränner
med en kraft
som kan förklaras
av Guds makt.



Färgrik tanke


Tänk att vara en färg som smälter
in i vårens gräs, uppvärmd
av sol som strålar
och smekt av småbarns fötter!
Dock viner vinden
och bort går all färg
från gräsets rygg och märg.
Skuggan vilar ju över vår stad
som dis och dimma i grått.
Ur dimman träder
den vankelmodige,
ständigt på jakt efter klarhet,
medan färgerna samlas i rad
på drömmens palett.



Morgon


Snart väcker solen upp mitt rum
med ett flöde av strålar,
milda, ljuva strålar som simmar
i vårens molnfria dag
och bjuder smekande vind åt alla.
Var morgon bjuder oss en idealisk promenad
när himlen kastar ut sin dag
över vår jordiska vandring.
Underbar är anblicken av
blomman som sträcker ut sina blad,
öppna mot ovan, och många vandrar
till parken endast för att möta morgonen.
På behörigt avstånd ler man
åt blomman som vaknar.
Dock kan jag sakna den barndomens
trädgård som också så log
under speciella stunder,
men doft och syn dränker nu minnets bilder.
Den upplevda stunden
blir ett med allt.



I skogen


Var gång jag upplever
hur stillheten sänker sig över
skogens växter och djur
vill jag hålla den stunden kvar.
Och den blir hos mig!
Då jag andas samma vind
som trädens bark och blad
är livets stund vad som finns,
medan den mänskliga skapelsens
verk trängts undan till intet.
Så vinner naturen över vår själ
och över all tillgjord önskan
att skogens vind sveper nu
över dåtid och framtid.



Det innersta


I tomrummets djupaste mörker
fordras ingen hörsel för att höra
den ordlösa bönens eviga färd.
Tårar vill ej falla förgäves.



Den gemensamma nämnaren


Under atomens för oss osynliga skal
finns samma väsen i alla oss ting
som ryms under himlens luftiga tak.
O sten, o gräs och grus, syskon längs vägen!



Gröna tårar

Tala till oss, du tigande växt,
om vad som får dig att tåras!
Du ger oss andning genom din grönska.
Vad är det vi ger dig till lön?



Gatorna rör vid varandra


Under min senaste stadspromenad insåg
jag att alla gator korsas av gator. Det finns
åtminstone en annan gata som varje gata når
fram till. Så bildar gatunätet ett system av
sträckor förankrade i varandra. Bakom
geometrin ligger den mänskliga tanken.
Av materien formas asfalt och betong, sådant som
ger våra kanske vacklande steg en säker grund
på dessa olika varianter av vår levnads väg.



En byggnads väsen


Vid torget där blommorna doftar
underbart av ros, hyacint och syrén
finns ett för mig helt okänt hus.
Byggnaden är stor som det största palats
och en hertigs har den visst en gång varit.
Vilka salar som måste rymmas
bakom den vackra renässansfasaden!
Jag ser då jag blundar travar av böcker
på magnefika, mörka skrivbord
där den lärde blott har att slå sig ner
och försjunka i det lillas storhet.
Ej ut genom fönstret till fågeln
som flaxar i himmelens blå
är det som den lärde vill i sin tanke.
Det är till bokens djupaste mening
han strävar vid de gåtfulla passager
då han bland meningar måste göra ett val.
Som han trivs bland gåta och mysterium!
Den säkerhet vi vanliga vill finna
då vi läser om en förfluten epok
har vaskats fram ur en dimmig värld
där konturerna närmast är upplösta
och inget möjligt att se som annat
än bilder i sjöars vatten.
Vad kan finnas mer i denna borg
för salar och flanörers fantasi?
Är det inte gröna växter som torkats
som nu klistras prydligt på ett ark?
I marginalen antecknas namn
och andra igenkänningsdata.
Växtens utbredningsområden står också
antecknade på det styva arket.
Det är till växternas innersta väsen
den flitiga botanikern vill då hon
noga för in varje ny växt i sitt
konstruerade system. Här har all
doft från blommans färg försvunnit.
Den har forskaren dock noga noterat
under de varsamma promenader
då växterna samlades in och togs hem.
I ämbetsmannens salar,
där beslutens makt en gång gällde,
har en anda av stillhet fått fäste.
Strid och buller finns ej där lärdom bor
och där nytt vetande föds.



God girighet finns


Girigheten har ej endast guld som mål.
Den som strävar efter klokhet gör inte fel,
ty kunskap kan vi samla i hur stor
mängd som helst utan att någon blir
fattigare, men guld kan ej ges åt alla
utan att någon får lämna guld ifrån sig.
I fattigdomen kan man bli rik på kunskap,
detta guld för vacker insikt och klokhet.

Årets variationer

Årets variationer, en diktsvit av Dan Sondenius



Årets variationer



Höst


Se, löven som dansar i vinden,
likt älvor fram och tillbaks,
med mjukaste smeksamma sinnen
är de hösten tills de begravs.

Av allt vi människor skapat
är inget fint som det här.
I vördnad därför har man gapat
och insett vad mästerskap är.

Sen alltid har färgerna dansat,
ty alla träd fäller blad.
I vinden de virvlat och tramsat
och hamnat i fåglarnas bad.

Tekniska ting har försvunnit,
men träden finns ännu kvar.
Hur långt än människan hunnit
hos bladen hon vänskapen har.

Där får var själ en beröring
av Naturens innersta jag,
får där en enkel förklaring
på den djupaste meningens lag.

Ty livet är mer än den läxa
som skolan oss en gång gav.
Mer finns på jorden att lära
än klockans mekaniska trav.

Bland höstens väldiga högar
av i vinden virvlande löv
vandrar man fram och frågar
varför Tiden är döv

för livets sannaste värden
som är njutning och enkelhet
bortom den finfina världen
av lögn och tillgjordhet.

Säg, varför ska människan sträva
mot mål hon inte kan nå
och inte av årstiden lära
den glädje hon trots allt kan få?

När vinden susar bland bladen,
när färgerna snurrar runt,
då öppnas de verkliga baden
för den som vill leva sunt.

Vart sinne renas de dagar
då luften är hög och fin,
då vinden bland löven spelar
likt osynlig tamburin.

Så njut av den sången, du mänska,
för snart är allting förbi
och våga i hjärtat att älska
var varelses melodi!



Vinter


Vag vilande vinter
värmer inte frusen själ,
den säger blott åt
höstens färg farväl.

Vintern kyler och förstör
vad vacker höst upprör
med stormig vind som leker
bland löv som marken smeker.

Ur rymdens påse faller
ett pulver mjukt och vitt.
Det genom varje galler
sig tager ganska fritt.

Det smälter bort den hetta
som finns på barnets kind,
ett inre tryck då lättar
och blåser bort med vind

som skakar upp det täcke
vi ser här över allt.
På både mark och räcke
det ligger blankt och kallt.

En lycka av att samlas
kring granens vackra pynt
får blodet till att brännas
och smälta ner vart mynt.

Med säcken full av saker
vår tomte skrockar glatt
åt farfars små charader
som väcker muntert skratt.

Den fina varma glöggen
man smuttar på ett tag.
Man äter sill till äggen
och diskar nästa dag.

Vart öga blickar girigt
mot granens tjocka fot.
Där vaktar liten julget
bland lådor och bland klot,

som kramas ut av snören
och döljer sin gestalt.
De köpts för många ören
och innehåller allt

vad man finner i butik,
från mjuka klädesplagg
till rytmisk dansmusik.
Och kanske som en tagg

ett litet barr från granen
lätt landat på paket
till glädje främst för barnen -
ja, vem vet? Vem vet?

Den goda risgrynsgröten
pryder snart det bord
där mormor knäcker nöten
och säger visdomsord.

Man glatt och ledigt slevar
i sig av allt gott.
Mån någon stilla bävar
av myckenhet han fått.

I hjärtat bultar värmen
men ute är det kallt.
Vad tomten bjöd ur armen,
det var inte allt.

En luffare i staden
saknar hus och hem.
Han läser nyhetsbladen
utan någon vän.

På gatorna i ljus
från lyktans matta sken
han tittar in i hus
och är så rysligt klen.

Den öppna dörren stängs
när mannen tittar dit.
Han rodnar och han skäms,
han hör ju inte dit.

Vad julen har att skänka
av glädje, stoj och skratt
han vågar inte tänka,
han blir så tung och matt.

Så lider ensam man
av helg som grymhet bjuder.
Han ligger ner och ber
när sorgen bittert sjuder

i ådror som är kalla
av hunger och av törst.
Han hälsar åt er alla -
ni hälsar aldrig först.

Ni ser en man vandra
med huvet sänkt.
Ni hoppas att andra
gör vad ni tänkt.

Vag vilande vinter
värmer inte frusen själ,
den säger blott åt
höstens färg farväl.



Vår


Det blåser milt bland trädens blad,
en vind som leker och gör mig glad,
med porlande vatten och mot kinden smek,
så mjuk och lätt är naturens lek,

som får fruset sinne att vakna upp
och gala kraftfullt som en morgontupp.
Nu sol och vågor vankas mycket snart
och livet ter sig underbart.

Och vinden susar genom trädens tak
och lockar sol och sommar i årstids vak.
Var plats vill växa och bli grön
när solen lyser varm och skön.

Bland buskar, träd och alla växters grönska
kan jordens folk blott en sak önska:
att det blir nåt av det som knoppas,
att vi slipper blott tro och hoppas.

Och skåda nu av alla stunder
en av tillvarons största under
då blomman slår ut i praktfull blom.
Vart öga öppnas, var mun blir stum.

Vi tittar på den fina färg och prakt
var växt vill visa med årstids takt.
Den visar oss varje år
vad vi nu beskåda får.

Man vill ropa "Beskåda! Njut!"
i höga små glädjetjut,
ty våren en mäktig syn oss ger,
den liksom mot oss helt stilla ler.

Jag svävar framåt över dagens vågor
med hjärtat flammande av kärlekslågor.
Man plågas ej av svårare besvär
när man i Livet självt har blivit kär.



II


När vinden vänder och jag ser
att snö och regn ej väntar mer,
att himlen ljusnar och blir blå,
ja, mot sommaren vi vandrar då.

Av vårens dagar finns ej många kvar
och både arm och ben kan hållas bar
ju längre in mot sommartid vi lider.
Snart solen bränner stark, det svider

på kropp som lapat sol i gröna gräset där
ung som gammal samlats i en här
som varken vapen eller kläder bär,
blott i värmen dricker saft av mogna bär

och njuter nuets frukter helt allena
på en befolkad gräsarena.
Vi njuter vädret där det njutas kan
och lyser över vintern vårens bann:

Var borta från den tid som kommer
och ingen ska då känna ånger
när sol och sken blir snö och is
på ett allt för välkänt vis.



Sommar


Ja, solen skiner med sitt gula sken
mot mänskor som vistas vid bad
och stilla vilar vart brunbränt ben
då tomhet präglar vår stad.

Ty ledig och fri är var fången person
som plaskar omkring i det blå.
Hon vilar helt stilla utan reson
och lapar den sol hon kan få.

Man sover på stranden i härlig hetta
men vaknar av solstrålar opp
och inser att bada nu vore det rätta,
att kyla en uppvärmd kropp.

O, att få svalkas av mildhets vatten!
Att utan ånger få uppgå i allt
som enar dagen med natten
och blandar varmt med kallt.



II


Fågel sjunger över ängens gräs
sin maning till mig: "Läs! Läs!"
Alla böcker jag inte hunnit med
när jag under vinterns välde led
öppnar jag att läsa nu i dag
till fågelns pip "Läs ett tag!"
och var gång jag sidan vänder
ut i eterrymden sänder
fågeln då en glädjeton -
som vunnit jag en hel miljon!



Höst


Åter sluter hösten årets cirkel
med milda vindar och dämpad färg.
Löven dansar som i en virvel
och når ända in i min märg.

Kommer vinden åter varje gång
hösten spelar upp sin sång
eller blåser ny vind här
bland dessa buskars bär?

Vinden sjunger stark och fin
för alla som vill höra
tonerna i melodin
och ej mer begära

av livet på vår jord
än Naturens egna ord,
sagda med den vind
som smekt din kind.

Drömmens rike

en dikt av Dan Sondenius



Drömmens rike


Det flyter bort en dag i Tidens ström
var natt då ljuset brinner ner
och tanken svävar bort i dröm
som verklig lycka ger.

I ljuset är mitt liv så grått
att ingenting tycks finnas
som jag på vårat klot har fått
att i vardagen minnas.

Så är var dag en tråkig sak
som bjuder blott på pina.
Jag förvandlas till ett vrak
som trampat på en mina.

Det var en bomb av grå extas
som sköljde bort mitt hopp
och slog allt jag såg i kras.
O, vilket dystert dopp

mot golvet i den republik
som utgörs av min vakna dag
och alltid är sig lik
med färglös dyster lag!

Ack, vardag! Du pestens pina!
Jag vill ej ensamt liv,
ej fattigdomens mina.
Jag blundar hårt och drömmens bliv

då krossar pestens pina
med ett skådespel så stort
i färgerna de fina.
O, vilket vackert kort!

Vad rolig lek som lekas kan
upplever man i drömmens nu
och slipper grå vardags bann
som vänder sig mot varje du

man kan höra eller se.
Det är dessa jag i drömmen
ser skratta glatt och le
då hård man blir en öm en.

Öm av kärlek och behag
till varje ny dröm och lag
att följa mot ett skimmer glatt
som är nattens egen skatt.



II


Ur drömmens vackra krus
en samling bilder kommer.
Som i ett mystiskt rus
fördunstar dagens ånger.

Jag ser och hör ett nytt fint ord
från den gamla sura tanten.
Hon talar ljuvt vid barens bord
med ögon som briljanter.

Hon är förbytt från dagens slit.
Hon förbannar inte mera.
Att hon i livets lott drog nit
vill drömmen kamouflera.

Och strålar lycklig som i en saga
gör den unga vackra pojk
som på dagen har fått aga
av för mycket skolk

från skola och från plikter.
Allt sådant sköljer drömmen bort,
när den lossat dagens vikter.
Då ges vi lite mera ork

att lyfta oss mot höjd
dit ingen ondska når
och ingen vandrar böjd
av vad han får.

Ja, det är sannaste sanning
det jag känner brinna
med lågan hos en förmaning
att ny dröm vinna.

I ett svävande rike
av godhet och extas
är var man sin like
och en kruka är en vas.

Mot morgonen det börjar pinas
av dagens strålar i mitt rum.
Jag inser här måste lidas,
ty jag är döv och stum

inför det som dagen ger.
Det bara sakta sker
som scener i en tråkig pjäs
i vilken ingen mänska gläds.



III


Så sällsamt rika tankar
det föds i nattens ljus
då jaget ligger för ankar
tyst i drömmarnas hus.

Av minnet jag lever på dagen
då jag lämnar mitt ensamma hem
och vandrar bland folket i staden
utan en endaste vän.

Men snart försvinner den känsla
som föddes under min sömn
och utbyts mot en rädsla
för blickar som spanar i lönn.

Ty tråkiga tanter tittar
så surt och tvärt ibland
och flinar då de hittar
fel på ett förklädsband.

Och ungdom som dricker gott öl
i allt för stora mängder
får vuxen att bli en knöl
som bara står och blänger.

Ja, vi slits av alla konflikter
i sönder och i kras.
Vi kvävs av alla plikter
och höjer för intet vårt glas.

Vi surar och vi förbannar
allt vi hör och ser.
Vi klagar på våra grannar
och undrar då någon ler.

Det finns ingen som börjar prata
då en nästa tyngs av sorg.
I stället tycks man hata
den som vågat lämna sin borg.

Jag lägger mig ner då det skymmer
och all min ångest rymmer.
Ja, allt plågsamt är förbi
då vi hör drömmens symfoni.