dikter av Dan Sondenius
141.
O fågel, svävande sångare, trast,
du är för havets vågor en mast.
Mot stranden du dina blickar sänder,
driven av ditt hjärtas bränder.
Din dröm är alla själars längtan.
Din sång vår levnads ro och väntan.
I din närhet är vardagens toner
mer värda än guldets miljoner.
Jag stiger upp då du gör mig glad
med kvitter, sång och fågelbad.
Jag gläds av att leva då du finns
och allt det vackra minns.
Jag önskar inget annat än att åter
få höra vad som inom mig gråter.
Det gråter av ett innerligt behag
för varje ny liten sångardag.
Tonerna vår ilska till kärlek vänder
med ömsinta vingars händer.
Ja, livets mening du kommunicerar
så att hela etern vibrerar.
Jag hör och förstår vad du ljuder.
En sanning du åt oss bjuder!
Frid och grönska är vad liv ger
den vars hjärta ödmjukt ler.
Förutan fågelsång jag göder
en dyster bitterhet som glöder.
Men där grönskande växter är
jag lyssnar och förstår vad de lär:
Att Guds bud fågeln förmedlar
men inte guld, mynt och sedlar.
Troende jag är ty jag lyssnar
då fågeln med sin sång sysslar.
O mäktiga budskap som utan ord
blir till mening vid vårt bord!
Hör vad som oss alla förenar
trots alla släktträds grenar!
Ljuvliga toner från havet
gör allt det andra begravet.
Det som inte är vad sången vill
bör hellre än tala tiga still.
En vilsen värld har fått sig tillsänt
ett språkrör från Alltets president.
142.
Världens vindar vilda blåser
över mänsklighetens hav
och värdigt, väldigt låser
vad som är vår grav.
Mäktig känsla att föras framåt
av de vindars vingar som gör
att vi tar några steg hemåt
den dag egot inombords dör.
Utan ledning vi driver vilsna dit
vi utan tanke eller kraft
kan mättas av en sockerbit
som någon med sig haft.
O öde att av andra föras
till ett bildligt bål!
I stället bör nektarn höjas
i en lyckoskål!
Till Sanningens djup och etikett
vill sökaren av egna steg nå
för att där enas med den rätt
som fått Alltets hjärta att slå.
_____
fredag 28 september 2018
Alltets spegel (130-140)
dikter av Dan Sondenius
130.
Den lärde oss med sin lagerkrans skänker
en aura som av bildad värme blänker.
Vi får den nektar som ingen stör.
Som blott mättar och tillintetgör.
Av skiftningar i marmorn vi förstår
att vi inombords ej stilla står.
O hall där vi får uppleva röjd
den sanning som är av ädelmod höjd!
O papyrus och bokband som vet
värdet av att folk förr i tiden slet!
O lagar som tar oss till den sfär
där rätten med sin godhet är!
Till taket går tänkarens svävande blick,
får där Michelangelos upphöjda skick.
Vi är alls inga statister i pjäsen!
Vi ruvar på inre himmelska väsen.
Vid hög marmors form vi ler
då vi där skön lycka ser.
Och flöjtens och harpans toner är
vad som oss till änglarna bär.
131.
Ljuv och sval men inte kall den sång
som nynnas i en pelargång.
Lust till bragder stora får den man
som vill visa alla att han kan.
Av glädje bland marmor rullas ut
en röd matta som är utan slut.
Ynklig människa växer och blir stor,
känner att inom henne Guds ande bor.
För klagan finns ej lust, ej tid,
ty Himlen är nu här hemmavid.
Moln så mjuka och söta
blir inte bland kransarna blöta.
Nya ritningar görs för det hus
tanken formar av formler och grus.
Mäktiga sal där en hjärna blänker
och sitt blod mot pannben stänker!
Till framtidens väldiga palats
vi kommer om vi enade tar sats.
Av blommor besjungen den prismabit
som skapar färger av förut vit.
In i oss de vackra pilar går
som frön till nya växter sår.
Och vi ser framtiden då ett barn
leker att hon virkar med garn.
Och vi ler åt tiden som var
då hon hos oss fanns kvar.
Men nu tvinnas trådar samman
av det som tänder kärleksflamman.
Mot pelargången vandrar den som ung
kanske betraktade skalden som kung.
Nöjet att lugn vistas där förut
det luktat av hagel och krut.
Det nöjet den lärde sänder
till pågående skaparbränder.
De visa ser i hjärtats gruva
en Guds fågelmamma ruva.
132.
Lyckan lever i den sal
som är motsatsen till hal.
Som fröer finns den över allt
där det inte blåser kallt.
Kanske anar vi inte att nära
lever någon av de riktigt kära.
Kanske blundar vi för de välden
som finns på vardagliga ställen.
Med öppna sinnen kan vi få veta
var i rummet vi ska börja leta.
Vinden sprider den sortens fukt
vi uppfattar som en märkbar lukt.
Ett budskap vi får från hemligheten
om dolda budskap i tapeten.
I varje frö ryms det riktigt stora,
det som finns i fauna och flora.
Det som också fyller Himlens sal
och som klokt fraserar hjärtats tal.
Med slutna ögon jag plötsligt minns
hur lycka i min vardag spinns.
Ej traktar jag efter ting och prylar.
Ting är vargar som i döden ylar.
Efter sann kärlek mitt hjärta brinner
och som det ock inom sig finner.
Den väldige guden ger oss sitt frö.
För att blomma evigt vi måste dö.
Till värmen i det enkla allt det går
som jag i min ensamma vardag sår.
133.
I fat vilar vacker apelsin
sidan om kusinen mandarin.
Lycka det är för sökande händer
som vidare goda frukter sänder.
Saft till gommen det köttet tar
som i sig den orangea färgen har.
Som inte girigt ruvar på sin smak
utan villigt höjer allas tak.
Du är en dryck för alla som äter.
Ingen ditt goda fruktkött förgäter.
För törstiga du så härligt smakar
att de ännu mer av nyttigt bakar.
Till hemmets frid du nytta skänker
och skratt åt barn då skalandet stänker.
Frid ger du åt alla själar
och frihet åt forna trälar.
Till hemmets skål och tallrik du för
naturen som grönskar därutanför.
Det som långt härifrån lyser
förhindrar att vi här hemma fryser.
Ty frukter kan med sin saft och färg
skänka värme åt förut frusen märg.
En tavla rymmer denna skål med frukter,
men ock en försmak av paradisets lukter.
Till våra själar Gud frukter leder
och mildrar därmed annars hårda seder.
Utan frukt och grönt saknar livet mycket
av det som i smak och lukt är själva smycket.
Till våra hem vill vi frukters lycka ha,
ett sådant samhälle är både grönt och bra.
Tack för den smakrika apelsin
som till kusin har en mandarin!
Också den ger lyckans smak
till oss under rummets tak.
134.
Vad än vi av våra dagar gör
vi något till livets tavla för.
Små saker kan tyckas utan mening
men de är visst instrument för rening.
Likt genom en sil det osunda rinner
och vi guldkornens värden finner.
För att finna dessa små korn i ens bo
man måste besitta besinning och tro.
Utan lugn kan silen inte riktigt greppas
och då uteblir frågan när den ska släppas.
Utan tro finns inget som förenar,
inget hus byggs av åtskilda stenar.
Dagarnas kedja kan vara vad vi vet
vara vägen till gudomlig evighet.
Ting som bara ligger och blänker
kanske lycka åt betraktar'n skänker.
Hur man ska förvalta sina dagar
kan därför ej bestämmas av lagar.
Djupets vatten kan oss dränka
om vi ej ett lod ditt fått sänka.
Ett prov på isens hållbarhet är bra
för den som en skridskotur ska ta.
Hemma i ens eget hjärta finns
det man hoppas med en resa vinns.
Resan tar dig dock till ett mål
genom att täppa till små inre hål.
Så kan du hela ditt eget jag
och stifta för dig en egen lag.
Och vägen glittrar där du går.
Du överallt din visdom sår.
Den som ej såg dig då du gick
hälsar dig om ett ögonblick.
135.
På bordet en uppslagen bok berättar
om både små ting och om jättar.
Det skenbart triviala kan växa och slå ut,
bli för oss en läxa som tycks sakna slut.
Vi läser och tror att allt intressant
både uttrycks vettigt och är sant.
Bibliotekens böcker lär oss att vi vet
var och en av oss en liten hemlighet.
Vi drunknar i ett väldigt lärdomshav.
Visdomen är vår räddning, myckenhet vår grav.
Hjärnans mättnad lugn till hjärtat för.
Det är vårt inre som oss djupa gör.
Färger vi ser lyser av glädje då en bok
förklarar det lilla och gör var tanke klok.
Skribenters tänkande är det vackra mönster
som till andra världar är ett fönster.
O bok med dina härliga fraser och det
som är summan av vad vi tillsammans vet!
Låt mig än några år få förundras över
det som glädjer, stärker och inte söver!
Jag vet att glaset ej utan botten är
men utan gräns vad vi av böcker lär.
136.
Lyran sjunger sin ordlösa poesi
till alla som går förbi.
Alternativa meningar pulserar
då strängarna vibrerar.
Vi väljer omedvetet det val
vi uppfattar som angeläget tal.
O dikt som i djupet talar
och sanningar uppenbarar!
Orden i våra hjärtan finns
bara barriären övervinns.
Också ordens poesi bjuder toner
som kan tolkas av miljoner.
Ingens inre säger exakt detsamma
som andras hjärtan vill anamma.
Så kan vi lyssna och läsa,
låta ruvande meningar jäsa.
Och nästa gång något nytt förstå
och för framtiden en tanke så.
Det frö blommar och slår ut
som löser en inre knut.
Tal och toner i dessa vackra salar
där visdomen till oss talar.
Om den kärlek vi känner
i fröets inre bränner.
Om det tal som varit tyst och åter
ska bli en tanke som inte låter.
137.
Hör vingslagen då en fågel flyger!
Den liksom högt däruppe smyger.
Vi mänskor ter oss väl som små bär
men vi ej lika läckra är.
Ej som vingarnas härliga slag.
De är de frias upphöjda lag.
Till Himlens salar du oss vanliga leder
om du är falk, stork eller eider.
Din känsla vill vi gärna lapa
och små volter i luften skapa.
Frihet under vingarnas kontroll,
se där flygpilotens roll!
Hög är den viddernas poesi
som det finns nuets äkthet i.
Njuter du väl din tid där uppe i din sky
kan ingen få en vackrare vy.
Vi har att underdånigt böja oss ner
för den som oss långt uppifrån ser.
Ditt ögas skärpa för detaljen känner
likt insekt som vet att ljuslågan bränner.
Fåglarnas flykt och sång har vi kvar
tills ljuslågan har slutat sina dar.
138.
Ej skugga var för den som i salars rymd
ändå ter sig lite undanskymd.
Ej mörker sprid med din dysterhet.
Sprid ljus och lätta tankars munterhet.
Då någon söker djupet i sitt eget bröst
är det inte plats för ytlighetens tröst.
Bort från falskhets spel och teater
vill den som tröttnat på later.
Djupt i det djupa finns ingen klass.
Sinnets skärpa är där mycket vass.
Vad vill du visa med att tala illa
om inte att du önskar att förvilla!
Se djupet och vänskapen i det djupa bo
dit också du kan komma och få ro!
Ögon som ser bör ha blickar som vet
att under fasaden finns en hemlighet.
Under skalet av kroppar och själar
finns vad som befriar våra trälar.
Där är du och jag av samma sort.
All yta, den ska blåsa bort.
Guds ande är vad som lever där
våra hjärtan förenade är.
Molnen på himlen ska skingras snart
och det djupa ligga uppenbart.
Ej yta ska visas då vår nästa scen
tränger bortom alla skelettets ben.
Då du blundar och tänker att inte mer
är det någon annan än Gud som ser.
Då enas alla horisonter och din färd
visar att den är Alltet värd.
139.
Hög silvers glans den frid som får vara
den upphöjda men ändå milda och klara.
Lyckan till ditt hjärta med lätthet kommer
då du packar upp vad du köpt i kartonger.
Du likt en fågel kvittrar glad vid ditt bord
över glansen i ett vackert visdomsord.
O pokal och skål för vad livet ger,
ni också en välgjord målning ser!
Varför annars vandra på denna planet
om inte för att konsten hög sanning vet.
Stegen vi tar bör av klokhet dikteras
och av hjärtats omsorg dirigeras.
Se, vår färd helas av konst och poesi
tills de dagar vår allsång är förbi.
Mot kvällen hjärtats inre kallar.
Guds kärlek över Alltet svallar.
Djupt i det inre finns de märkliga gränser
där tillvaron får sin smaks essenser.
Oss pärlor som lyser där förfinar
och inget ädelt finns där som sinar.
Mattan för vår färd till Himlens sky
vävs i hjärtats allra innersta by.
Vi svävar fram över vad vi redan känner.
Det vi vet när insikt inom oss bränner.
Folks motstånd ska vika för ödmjuk frihet.
Den av individer skapar en vi-het.
Floders vatten samma källa har.
Den som oss genom livet tar.
Olika floder når samma hav
och till liv väcks vår allas grav.
140.
O frid som kan finnas i det kök
där man skalat bort svårsmält stök!
Goda rätter lagas och blir till lycka
där man med salt och sött kan smycka.
Ljuva dagar då solen lugnt går ner
och då vi vid faten ett varmt avsked ser.
För varje mango också en apelsin
och lycka för ögat: en pingvin!
Den som i vingars rock en plansch pryder
på väggen där visare sitt urverk lyder.
Smak av njutning och en mättnad stor
allra djupast i mitt hjärta bor.
Drömmen värmer vacker och driver världen:
att alla ska få smaka under färden.
Gröna blad är härlig krydda för vår mat.
Jag ser basilikablad vid en tomat.
Då solen slocknar tänds helt andra bilder.
Form och färg från avlägsna vidder.
Jag minns min lyckliga barndoms fruktfat
och mättas ännu av dess goda mat.
Och djupt jag förnimmer normen lysa:
Ät mer av grönt för att inte frysa!
Lugnet lever då minnenas mättnad minns
att hungerns känsla med maten övervinns.
Att all orättvisa är hunger och törst
avslöjar vad vi bör göra först.
Det därefter kan lätt få vänta
och bli för gärningen dess ränta.
130.
Den lärde oss med sin lagerkrans skänker
en aura som av bildad värme blänker.
Vi får den nektar som ingen stör.
Som blott mättar och tillintetgör.
Av skiftningar i marmorn vi förstår
att vi inombords ej stilla står.
O hall där vi får uppleva röjd
den sanning som är av ädelmod höjd!
O papyrus och bokband som vet
värdet av att folk förr i tiden slet!
O lagar som tar oss till den sfär
där rätten med sin godhet är!
Till taket går tänkarens svävande blick,
får där Michelangelos upphöjda skick.
Vi är alls inga statister i pjäsen!
Vi ruvar på inre himmelska väsen.
Vid hög marmors form vi ler
då vi där skön lycka ser.
Och flöjtens och harpans toner är
vad som oss till änglarna bär.
131.
Ljuv och sval men inte kall den sång
som nynnas i en pelargång.
Lust till bragder stora får den man
som vill visa alla att han kan.
Av glädje bland marmor rullas ut
en röd matta som är utan slut.
Ynklig människa växer och blir stor,
känner att inom henne Guds ande bor.
För klagan finns ej lust, ej tid,
ty Himlen är nu här hemmavid.
Moln så mjuka och söta
blir inte bland kransarna blöta.
Nya ritningar görs för det hus
tanken formar av formler och grus.
Mäktiga sal där en hjärna blänker
och sitt blod mot pannben stänker!
Till framtidens väldiga palats
vi kommer om vi enade tar sats.
Av blommor besjungen den prismabit
som skapar färger av förut vit.
In i oss de vackra pilar går
som frön till nya växter sår.
Och vi ser framtiden då ett barn
leker att hon virkar med garn.
Och vi ler åt tiden som var
då hon hos oss fanns kvar.
Men nu tvinnas trådar samman
av det som tänder kärleksflamman.
Mot pelargången vandrar den som ung
kanske betraktade skalden som kung.
Nöjet att lugn vistas där förut
det luktat av hagel och krut.
Det nöjet den lärde sänder
till pågående skaparbränder.
De visa ser i hjärtats gruva
en Guds fågelmamma ruva.
132.
Lyckan lever i den sal
som är motsatsen till hal.
Som fröer finns den över allt
där det inte blåser kallt.
Kanske anar vi inte att nära
lever någon av de riktigt kära.
Kanske blundar vi för de välden
som finns på vardagliga ställen.
Med öppna sinnen kan vi få veta
var i rummet vi ska börja leta.
Vinden sprider den sortens fukt
vi uppfattar som en märkbar lukt.
Ett budskap vi får från hemligheten
om dolda budskap i tapeten.
I varje frö ryms det riktigt stora,
det som finns i fauna och flora.
Det som också fyller Himlens sal
och som klokt fraserar hjärtats tal.
Med slutna ögon jag plötsligt minns
hur lycka i min vardag spinns.
Ej traktar jag efter ting och prylar.
Ting är vargar som i döden ylar.
Efter sann kärlek mitt hjärta brinner
och som det ock inom sig finner.
Den väldige guden ger oss sitt frö.
För att blomma evigt vi måste dö.
Till värmen i det enkla allt det går
som jag i min ensamma vardag sår.
133.
I fat vilar vacker apelsin
sidan om kusinen mandarin.
Lycka det är för sökande händer
som vidare goda frukter sänder.
Saft till gommen det köttet tar
som i sig den orangea färgen har.
Som inte girigt ruvar på sin smak
utan villigt höjer allas tak.
Du är en dryck för alla som äter.
Ingen ditt goda fruktkött förgäter.
För törstiga du så härligt smakar
att de ännu mer av nyttigt bakar.
Till hemmets frid du nytta skänker
och skratt åt barn då skalandet stänker.
Frid ger du åt alla själar
och frihet åt forna trälar.
Till hemmets skål och tallrik du för
naturen som grönskar därutanför.
Det som långt härifrån lyser
förhindrar att vi här hemma fryser.
Ty frukter kan med sin saft och färg
skänka värme åt förut frusen märg.
En tavla rymmer denna skål med frukter,
men ock en försmak av paradisets lukter.
Till våra själar Gud frukter leder
och mildrar därmed annars hårda seder.
Utan frukt och grönt saknar livet mycket
av det som i smak och lukt är själva smycket.
Till våra hem vill vi frukters lycka ha,
ett sådant samhälle är både grönt och bra.
Tack för den smakrika apelsin
som till kusin har en mandarin!
Också den ger lyckans smak
till oss under rummets tak.
134.
Vad än vi av våra dagar gör
vi något till livets tavla för.
Små saker kan tyckas utan mening
men de är visst instrument för rening.
Likt genom en sil det osunda rinner
och vi guldkornens värden finner.
För att finna dessa små korn i ens bo
man måste besitta besinning och tro.
Utan lugn kan silen inte riktigt greppas
och då uteblir frågan när den ska släppas.
Utan tro finns inget som förenar,
inget hus byggs av åtskilda stenar.
Dagarnas kedja kan vara vad vi vet
vara vägen till gudomlig evighet.
Ting som bara ligger och blänker
kanske lycka åt betraktar'n skänker.
Hur man ska förvalta sina dagar
kan därför ej bestämmas av lagar.
Djupets vatten kan oss dränka
om vi ej ett lod ditt fått sänka.
Ett prov på isens hållbarhet är bra
för den som en skridskotur ska ta.
Hemma i ens eget hjärta finns
det man hoppas med en resa vinns.
Resan tar dig dock till ett mål
genom att täppa till små inre hål.
Så kan du hela ditt eget jag
och stifta för dig en egen lag.
Och vägen glittrar där du går.
Du överallt din visdom sår.
Den som ej såg dig då du gick
hälsar dig om ett ögonblick.
135.
På bordet en uppslagen bok berättar
om både små ting och om jättar.
Det skenbart triviala kan växa och slå ut,
bli för oss en läxa som tycks sakna slut.
Vi läser och tror att allt intressant
både uttrycks vettigt och är sant.
Bibliotekens böcker lär oss att vi vet
var och en av oss en liten hemlighet.
Vi drunknar i ett väldigt lärdomshav.
Visdomen är vår räddning, myckenhet vår grav.
Hjärnans mättnad lugn till hjärtat för.
Det är vårt inre som oss djupa gör.
Färger vi ser lyser av glädje då en bok
förklarar det lilla och gör var tanke klok.
Skribenters tänkande är det vackra mönster
som till andra världar är ett fönster.
O bok med dina härliga fraser och det
som är summan av vad vi tillsammans vet!
Låt mig än några år få förundras över
det som glädjer, stärker och inte söver!
Jag vet att glaset ej utan botten är
men utan gräns vad vi av böcker lär.
136.
Lyran sjunger sin ordlösa poesi
till alla som går förbi.
Alternativa meningar pulserar
då strängarna vibrerar.
Vi väljer omedvetet det val
vi uppfattar som angeläget tal.
O dikt som i djupet talar
och sanningar uppenbarar!
Orden i våra hjärtan finns
bara barriären övervinns.
Också ordens poesi bjuder toner
som kan tolkas av miljoner.
Ingens inre säger exakt detsamma
som andras hjärtan vill anamma.
Så kan vi lyssna och läsa,
låta ruvande meningar jäsa.
Och nästa gång något nytt förstå
och för framtiden en tanke så.
Det frö blommar och slår ut
som löser en inre knut.
Tal och toner i dessa vackra salar
där visdomen till oss talar.
Om den kärlek vi känner
i fröets inre bränner.
Om det tal som varit tyst och åter
ska bli en tanke som inte låter.
137.
Hör vingslagen då en fågel flyger!
Den liksom högt däruppe smyger.
Vi mänskor ter oss väl som små bär
men vi ej lika läckra är.
Ej som vingarnas härliga slag.
De är de frias upphöjda lag.
Till Himlens salar du oss vanliga leder
om du är falk, stork eller eider.
Din känsla vill vi gärna lapa
och små volter i luften skapa.
Frihet under vingarnas kontroll,
se där flygpilotens roll!
Hög är den viddernas poesi
som det finns nuets äkthet i.
Njuter du väl din tid där uppe i din sky
kan ingen få en vackrare vy.
Vi har att underdånigt böja oss ner
för den som oss långt uppifrån ser.
Ditt ögas skärpa för detaljen känner
likt insekt som vet att ljuslågan bränner.
Fåglarnas flykt och sång har vi kvar
tills ljuslågan har slutat sina dar.
138.
Ej skugga var för den som i salars rymd
ändå ter sig lite undanskymd.
Ej mörker sprid med din dysterhet.
Sprid ljus och lätta tankars munterhet.
Då någon söker djupet i sitt eget bröst
är det inte plats för ytlighetens tröst.
Bort från falskhets spel och teater
vill den som tröttnat på later.
Djupt i det djupa finns ingen klass.
Sinnets skärpa är där mycket vass.
Vad vill du visa med att tala illa
om inte att du önskar att förvilla!
Se djupet och vänskapen i det djupa bo
dit också du kan komma och få ro!
Ögon som ser bör ha blickar som vet
att under fasaden finns en hemlighet.
Under skalet av kroppar och själar
finns vad som befriar våra trälar.
Där är du och jag av samma sort.
All yta, den ska blåsa bort.
Guds ande är vad som lever där
våra hjärtan förenade är.
Molnen på himlen ska skingras snart
och det djupa ligga uppenbart.
Ej yta ska visas då vår nästa scen
tränger bortom alla skelettets ben.
Då du blundar och tänker att inte mer
är det någon annan än Gud som ser.
Då enas alla horisonter och din färd
visar att den är Alltet värd.
139.
Hög silvers glans den frid som får vara
den upphöjda men ändå milda och klara.
Lyckan till ditt hjärta med lätthet kommer
då du packar upp vad du köpt i kartonger.
Du likt en fågel kvittrar glad vid ditt bord
över glansen i ett vackert visdomsord.
O pokal och skål för vad livet ger,
ni också en välgjord målning ser!
Varför annars vandra på denna planet
om inte för att konsten hög sanning vet.
Stegen vi tar bör av klokhet dikteras
och av hjärtats omsorg dirigeras.
Se, vår färd helas av konst och poesi
tills de dagar vår allsång är förbi.
Mot kvällen hjärtats inre kallar.
Guds kärlek över Alltet svallar.
Djupt i det inre finns de märkliga gränser
där tillvaron får sin smaks essenser.
Oss pärlor som lyser där förfinar
och inget ädelt finns där som sinar.
Mattan för vår färd till Himlens sky
vävs i hjärtats allra innersta by.
Vi svävar fram över vad vi redan känner.
Det vi vet när insikt inom oss bränner.
Folks motstånd ska vika för ödmjuk frihet.
Den av individer skapar en vi-het.
Floders vatten samma källa har.
Den som oss genom livet tar.
Olika floder når samma hav
och till liv väcks vår allas grav.
140.
O frid som kan finnas i det kök
där man skalat bort svårsmält stök!
Goda rätter lagas och blir till lycka
där man med salt och sött kan smycka.
Ljuva dagar då solen lugnt går ner
och då vi vid faten ett varmt avsked ser.
För varje mango också en apelsin
och lycka för ögat: en pingvin!
Den som i vingars rock en plansch pryder
på väggen där visare sitt urverk lyder.
Smak av njutning och en mättnad stor
allra djupast i mitt hjärta bor.
Drömmen värmer vacker och driver världen:
att alla ska få smaka under färden.
Gröna blad är härlig krydda för vår mat.
Jag ser basilikablad vid en tomat.
Då solen slocknar tänds helt andra bilder.
Form och färg från avlägsna vidder.
Jag minns min lyckliga barndoms fruktfat
och mättas ännu av dess goda mat.
Och djupt jag förnimmer normen lysa:
Ät mer av grönt för att inte frysa!
Lugnet lever då minnenas mättnad minns
att hungerns känsla med maten övervinns.
Att all orättvisa är hunger och törst
avslöjar vad vi bör göra först.
Det därefter kan lätt få vänta
och bli för gärningen dess ränta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
