Alltets spegel (70-72)

dikter av Dan Sondenius


70.

Vad de drömskaste toner ur logen
kan skänka färg åt en bleknad atmosfär
och få i den som man och kvinna heter
en klunk av annat än blott svett från plogen.

I skogens djup, vi finner sången där
som vackrast då man blott tog en
lur och så fann en myra där vid knogen
där markens gräs små hemligheter när.

Hör dessa insekter på bladen viska
om tillvarons mysterium och magi
och du lär finna strofer med skönhet i.

Av samma urstoff, under samma piska
är allt som på jorden andas och lever
och som en sång av kärlek framåt leder.


71.

Bland jordens många utbjudna rätter
är en sak för alla tydlig och klar,
ja, den är nu kristalliskt uppenbar:
Historien består av oförrätter!

Dock byggs det nu hus på kala slätter
och vi av levnaden den visdom har
som oss till höga, ädla sfärer tar
att forma för själen där reträtter.

En enad värld som månar om allt liv
vill inte låta grymhet det arv vara
som framåt till barnbarnsbarn får fara.

Nu lyser gnistan som är Faderns Bliv!
då maten ej längre kräver djurens död
och då vi kan njuta av ett fruktrikt bröd.


72.

I drömmens ögonblick finns blott ett nu
som sväljer allt vad som ryms i dåtid
och som helt döljer var tänkbar framtid
men vi är ett, en kort stund, jag och du.

I våra kroppar blandas som för alltid
själarna som drömmen extatiskt tog
då månen med solens gamla strålar log
men evigt samman är drömmare aldrig.

Till tiden bortom denna vår prövning
går varje dröm om att evigt enas
då vi där i vår Gud ska förenas.

O heliga och jordiska övning,
i din sfäriskt utsträckta existens
har vi att söka själva Varats essens!