Befrielsens timmar

en dikt av Dan Sondenius



Befrielsens timmar


Det var i en småstad
med kullerstensgator och korsvirkeshus
som Hubert föddes en dag,
vårdad av en ensam moder
som skötte om allt
medan fadern
vilsen på ett fartyg
i vinden
for mot främmande
städer och mål
utan att finna
vad han verkligen sökte: sin plats i livet!
I flaskan fick hans smärta
sin lindring och drucken
besökte han hemmet
en dag
då Hubert nyligen
påbörjat sin skolgång.
Ord av ovett for över sonen
som ej förmådde skydda sitt jag
mot faderns hot och ovett
eller mot hans många slag.
Blödande bars han till sängs
av sin mamma
medan fadern drucken
ragglade bort från sig själv.
Vilsen i mörkret
vek han från staden.
Då ugglorna gol
som starkast från träden
la fartyget ut från
hamnen och nu var
kontakten med hemmet
för alltid bruten,
ty fadern dog en dag,
borta från hemmet,
av ovett och sparkar
och slag.
Ja, krokiga var
Ödets vägar
för en man
som blott kunde lägga ut
från sin hamn
och sedan evigt segla
på rolösa vågors vatten.



II


Flaskan som kastades i havet
efter den bortgångne
förseglade sitt budskap
för världens blickar.
Havets vågor fick sucktande smeka
den grönfärgade flaskans glas
utan att nå den begravda
textens ord.
Stort är du, hav, det måste jag påstå!
Du sväljer med vågor
och andas med skum.
Du bär i vågornas vatten
ord skrivna efter en man
som inte visste varför han stred
eller mot vem.
Dölj för evigt sådana rader
för den som inte får läsa!
Omslut i tystnad de ord
som inte fick liv
i den döde.



III


Likt alla andra, fast i än större
utsträckning, tvingades Hubert
utkämpa en kamp för att leva.
Den ensamma modern
blev ofta sluten och tyst
av ett alltför enformigt
och hårt arbete. Huberts
skolgång bröts därför
ofta av arbete
eller sjukdom.
Att han inte fick
fullständiga betyg
bekymrade ingen. Som
femtonåring slutade han skolan
och började tjäna som dräng
hos en sträng storbonde
med asketiska ideal.
Här slogs han blodig
om inte arbetet sköttes rätt.
Snabbt blev Hubert klok på
sin syssla och huden befriades
från husbondens sparkar och slag.
Men ut mot åkern for
hans sökande ögon
då sysslorna tyngde,
då tröttheten sänkte hans kraft
eller då livets enformighet
blev tunga vikter för hans själ.
Djupt i hans inre brann
revanschens låga.
Hämnd var vad han ville ha
efter allt vad han utsatts för.
Genom boningshusets
stora och
kyliga salar
smög han sig
då han menade
att det blivit nog med plågor.
Tyst med sin väska
sprang han i mörkret
mot närmaste ort.
När hjärtat bultade kraftigt
smög tårarna fram på hans kind.
Friare blev han för varje steg
och där uppe på nattsvarta himlen
fanns halvmånen som gillande log.



IV


Ensam på ett snurrande klot
i den vida världens mörker,
bland alla dessa dagar
som snabbt avlöstes av nätter,
sökte sig Hubert vidare
men vacklade vid varje steg
på den gropiga vägen framåt.
Så är det för den som
förlorat fotfästet
och som liksom jagas
då han reser sig upp.
Hubert sov på offentliga platser,
försvann snabbt när solen
steg upp eller då människors prat
störde hans ro. Av alla
människor var han
en sådan som ville ha fest och glädje.
Av all tro brann hans
allra vackrast.
Han sökte ständigt nya jobb,
men fick mest bara arbeta för maten.
Först efter flera månader
på orten öppnades
möjligheternas dörr för honom.
Mot låg lön och helst vid
sidan av det föreskrivna
reglementet fick han ett arbete
som diskare på det stora hotellet,
men också i städet
fick han slita träl
om folk fattades där
under snuviga vinterdagar
eller då regn gjorde lera
av åker och svårt för
bondens unga dotter att
komma till ortens
fina hotell. Grät vid sin
kudde då natten var mörk
gjorde Hubert av lättnad
och glädje för jobbet
och för det vindsrum
han så billigt
fått hyra. Många
gånger kom vänliga ord
också till honom då man såg
att han flitigt gjort
vad man sagt,
och då ägaren av stället
en dag märkte att
en sällsam glädje
strålade ur diskarens ögon
höjde han lönen
utan ett ord.
Just under denna tid
var Hubert ensam,
men han var det på ett
socialt och drömmande vis.
Han var inte ledsen utan glad
för var dag som gick utan skulder
och för den frihet som han
ändå fått.



V


O, att få vara den vind
som svävar fritt i det fria
mjukt mot en flickas kind
utan att tigga och nia!
Att utan ord och krav
få dansa över skogens frukter,
att utan galopp och trav
få slippa alla krumbukter!
Men ut ur denna världens slit
fanns blott en väg för vår vän:
att i drömmen vandra en bit
för att sedan vända hem igen.



VI


Tickande timmar i dagar
som flytande bort försvann
i Tidens flod var en grå färgs tid.
Strömmen var jämn
men så fick
Hubert svårt
att sova en natt,
sov blott
en kort liten stund
och jobbade sedan som vanligt
i pressande värme.
Disken växte
allt högre, som ett berg,
vid hans sida
medan händerna vant
hanterade kastruller, porslin
och glas. Plötsligt
tappade Hubert en dag
en överfylld bricka.
Då tystnade alla ljud
som brukade brumma
i diskarens närhet
och den storväxte
kökschefen steg bestämd åt hans håll.
Blek blev diskaren av kökschefens närvaro.
Denne harklade sig nu.
"Vem har bett dig att bära
sig så tölpaktigt åt
att en halv servis ligger
förstörd på golvet!? Ur det
man ska släcka sin hunger och törst
har du skapat, din tölp,
ett hot mot var fot
som inte skyddas av pansar!
Besinna din plikt, ditt ansvar!
Förutan gott utfört arbete
får du ingen slant
att skänka din hyrestant
utan ställs på bar backe
där du i skam får böja din nacke
om du vill mätta din mage
och om hals bära krage!"
Bort vände sig kökschefen
med överlägsen min och försvann
innan Hubert hann svara.



VII


Hubert sov mest
under sin lediga tid,
drömde sig långt in i
blommande tulpaners land.
Men snart dånade disken åter.
Den var varm och het
och stank gjorde rester av
gammal överbliven mat.
När tiden gått ett tag
försvann dåtid och framtid
och den smekta tallriken
blev en leende måne
för livets hemligheter.
Borsten smekte kastruller och glas,
mjukt och vant.
Rutinen blev en befrielse
från arbetets börda.
Så föll han in i samma takt
som tillvaron och kunde komma på sig
själv med att le medan han utförde
sin tjänst.
det var då han insåg
med tydligaste klarhet
att han saknade vänner.
Han hade inget kapital
och ingen familj
att vända tillbaka till.
Framtid saknades helt.
Förändring var vad han ville.
Det var ingen frivillig handling
som väntade på att få
födas ur hans inre.
Det var ett tvång
som likt en hammare
slog och slog inom honom.
Var morgon väcktes han av dessa
tungt hamrande slag
som sa åt honom
att mer slit väntade.



VIII


Bort från diskens hetta vandrade
Hubert långt var fredag
som åtföljdes av ledig lördag.
Han njöt av den lediga stundens
frihet och såg hur fåglarna
log mot varandra medan de
pickade smulor vid dammen
dit han gärna gick
då vädret var lämpligt
för vistelse ute.
En kväll var det dimma
och Hubert vandrade vilse.
Vid några förfallna hus
möttes han av några
figurer som vinkade och sa:
"Kom med oss till fest och glam!
Vi ser att du lider av tristess!
Vi kuperar: Dra ett kort, bli ess!"
Så följde Hubert
dessa figurer
till en trea i ett rött
gammalt hus.
Där strömmade levande toner
ut mot alla som gick i
trapphuset.
Värden var leende och vaken
och bjöd på frukt och dricka.
Snart samlades allt fler i huset
där dörrarna öppnades helt
så att festen kom att hållas
i samtliga husets våningar.
"Hej där, stå inte bara så!
Kom hit till oss eller gå!
Här finns mäktiga krafter
som gör att vinglös flyger
fint mot himlens blå
utan att lämna golvet
på vilket man kan sitta
eller stå." Med dessa ord
bjöds Hubert in i festens
gemenskap och det var som
om ett gemensamt hjärta
gjort plats för dem alla.
Musik spelades av
skickliga flöjtister.
En och annan stämde upp
till sång och himlens moln
var ljuvliga och la sig mjukt
över husen med sin vita
rök. I detta moln läste
en yngling högt
några dikter och
allt fler lockades dit
av dikternas mystiska ord.
Om grav och födelse tycktes
raderna tala och Hubert
log åt den magre deklamatören
som flutit in i en skapad
värld av mystik.
På bordet stod skålar med frukt.
Hubert tog en klase druvor
och sjönk trött av vad han fått
ner på en divan och njöt av
flöjternas toner som skapade
för honom världar av skimrande
himmelska salar där osynliga
andar dansade fram i glädje
över alltings lätthet.
O, ande som rymmer oss alla
i det så sällsamma brus
som gör att var kropp lever
och var våg av ljud eller ljus
dansar genom rummets gap
dit allt stoft samlas
som kommit från en annan
dimension och värld!
Så ljöd en röst inom Hubert.
Det var hans egen.
Plötsligt släcktes ljuset ner
och flöjternas spel
fick alla att
stå upp och lyssna. Händer
sträcktes ut mot händer.
En lång kedja rörde sig mjukt
till musikens toner, ut från
våningen till trapphusets
trånga värld där nu en
annan kedja från en annan
lägenhet också slingrade sig ut
mot nattens härliga frihet.
Tysta var mörkret och månen.
Tysta var nattens glänsande
stjärnor men sjöng gjorde
två magiska flöjter, de sjöng
om glädje och ro.
Dans i kedja till flöjters ton.
Dans i mörkret under månens blick.
Dans i skön skymning för att
aldrig mer vända till vardagen
åter, ty i den är vi
alla förtryckta slavar som gråter.
O, härliga frihets flykt
som svävar bland stjärnor,
dessa stolta laternor!
Ge oss av din härlighets dag
när vi nu beträder nattliga vägar
undan den vanliga
världen! O, sång som
frambärs av flöjter! Ni
magiska, magiska ord!
Ni som ser och förklarar.
Ni som vet utan maning.
Vi följer lydigt er magiska ton
i nattens mildhet.
Natten vars stjärnor...
ja, natten vars stjärnor
och månvita ljus
leder oss
mot hamnens båtar.
"Av alla våra gravar
finns bara du, Evighet, kvar
som ett jättelikt svalg,
en rymd utan kistlock,
en gång till den verkliga
världens liv", deklamerade
ynglingen medan Hubert
och alla de andra steg
ombord på en båt vars besättning
roat bockade sig och neg
inför det spektakel som alla
berusade blev när de flydde
en värld som upphört att styra.
Den var tråkig och trist.
Den hade sin glädje mist.
"Nu tar vi över båten!" sa en ung man
med en kraftfull stämma, som malm.
"Tuta siréner! Lägg ut! På vår väntan
som varat så länge har vi gjort ett slut.
O, vatten! O, vågor! O, böljande hav!
Är ni evighet och grav
för alla de vi bland oss
som vägrar vardagens kyla!?
Eller är ni de härligt
dansande vågor som vill befria
var villig själ
som vill väl!?
Vi vill bland vågorna vara!
Gör mig fri, jag vill ej leva som träl!
Höj den låge till glimrande
toppars höjd!
Jag vill möta var böljande dag
med frisk luft i var lunga!"
Den unge mannen tystnade nu.
Hubert såg sig om, till sinnet glad.
Bort försvann land och hem,
men vad är jobb och plikt
mot vågors brus och en ny fin vän?
Kakor och glass delades ut
av besättningen som gladdes
åt att få lite omväxling i livet.
Så höjde den unge mannen åter
sin kraftfulla stämma:
"Spela, o, spela du flöjt
som med lätthet kan tömma
ett hav, spela frihetens sång
för de fångna! Låt oss
drömma om imorgon
och glömma igår,
o magiska, magiska flöjt
som ännu ej ljudit
om vår framtids färd!"
Dimma och dis
kom över båten.
Kapten och styrman
föll bakåt av båtens ryck.
Man förlorade kursen
på ett böljande hav.
Här är vi intet
för vågornas brusande
slag! Utlämnade åt Nådens makt
är vi enligt den lag
havets paragrafer
statuerar,
tänkte Hubert.
Kaptenen skrek: "I båtarna!!!"
Snart satt alla tillsammans
i livbåtarna på väg mot land.
"Vilken tur att ni inte var många!
Det gick ju ledigt och enkelt det här!"
sa kaptenen som gladdes åt att se
fabrikernas torn till skorstenar
skymta i fjärran.
Hubert skrek i sitt inre.
För frihet fanns visst
nu ingen tid mer.
Flöjt, o flöjt,
spela de frihetens
toner
som kan skingra dimmor
och ge vingar
åt miljoners
miljoner!
Alla förslavade trälars toner
vill vi höra
och därtill deras kedjor
förgöra!
Så ska var kedja
brista en dag
och himlen
vibrera av
glädjens behag.



IX


Likt löv efter stormen
var den av glädje berusade flock
som tagit befälet på båten
och sedan förlorat de drömmar
som gav mod och mål för en färd
som var för stor för jorden.
Nu var hamnen verklig,
precis som polisens förhör.
Närgångna frågor förstörde
för många det förhoppningens rus
som levde trots det snöpliga slutet.
"Ni har brutit mot landets lagar
och vågat er ut på ett böljande hav.
Utan uniform och graderade kragar
blir bassängen lätt en sorts grav
för själar som flugit vilse och runt,
ledda av drömmar."
Så talade kommissarien med stämman
myndig och blicken fast.
Till små celler leddes nu alla
som varit ombord på båten.
"Ack, var har vi hamnat!"
suckade man i sina celler.
"Från en bur till en annan
och mellan burarna båtens färd!"
Då reste sig den unge upp igen
och talade högt
till de sina: "Ge inte upp
vår dröm för detta bakslag!
Låt oss vända åter till
den vardag vi flytt!
Låt oss omvända den och beveka den!
O verklighet, dig ska vi smycka
med blommor och väldoft!
Av allt det hårda ska vi göra
något mjukt!"
Vid dessa ord reste sig alla
samstämmigt och förstod
vad som gjorts fel.
"Spela, ja, spela, o flöjt, de toner
som öppnar upp var grind
och ger frihet åt
frihetsträngtande själar!"
Då öppnades dörrar av toner.
Då log var konstapel glatt.
Då gick var inburad ut ur sin cell
och möttes av solens
jublande strålar.



X


Efter rättegången lämnade
Hubert både jobb och hem
och for med drömmarnas segel
mot en ny och större stad.
Där möttes han av rosor
och började efter äktenskapet
att odla och sälja blommor
av de mest skilda slag.
För barn och barnbarn
har han berättat
om befrielsens timmar,
då flöjters magiska toner
drog de förtryckta bort
från stadens slaveri och tristess.
Den hamn som var målet
vill vi nog alla finna.
O, blommande blommors doft,
för vars skull solen mot oss ler
och fågeln får sin kraft
att sända ut sin ton!

Stengravens inre

Stengravens inre och andra dikter av Dan Sondenius



Stengravens inre


"Vad gör jag här, o konung, i din grav,
vaktandes din gyllne sarkofag?
Blommor ser jag men min Farao
har dolda anletsdrag."

Nu vänder gravens sovande
timmar ur intighet åter.
Ett kloformat mörker blir ett
stort svart klot.

Ur djupet av den väldiga graven
stiger det svarta klotet sakta
och föser undan gravens reliker
med hjälp av ett oerhört tryck.

Stengravens stenar skakar
av alla nedgrävda minnen
som åter andas i klotet.

Farao gråter av slavarnas
smärta, reser sig sorgmodig upp
ur sin gyllene bädd.
"Var det ni som tjänade
min vandring under Solen
som ju gav mig kraft och råd?
Var det ni som gav mig vad jag
med stämman stark begärde? Som
tjänade med ingen eller usel lön?"

Men tyst är slaven inför
Solgudens släkting. Och det
svarta klotet svävar mjukt
på den solstekta ökenbädden
och skänker kraft och liv
åt gravens instängda folk,
som tyst och stumt sett sekler
vandra likt bilder i en dröm.



2.


Instängd bland tårar i sandkornens sken
begrundar man livet som flytt men som
åter blir bilder på näthinnans väv
genom klotets sällsamma andning.

Torr är sanden av solens strålar och
torr är luften som man andas i
den tysta gravens sovande salar
där slavarna tiger vid faraos bord.

Blodet har stelnat av balsam och
bandage, men blir åter mjukt under
klotets vandring över öknens mark.
Med lättad hand sig farao sträcker
mot närmaste tjänare i tjänst.

"Kom, min vän i livet och i döden,
gör mig sällskap i gravens tysta sal!
Här tvingas vi att dela våra öden
under ensamhetens tysta kval.

Bär fram ett fat med frukt och läckerheter,
du stumma slav med flinka fixarhänder,
när åter anden i våra kroppar härskar
och blodet rinner lätt och mjukt igen."

Tårarna rinner ur tjänarnas ögon
som en flod av sorgblandad glädje
hos en tjänare som kan se på nytt.

"Gudarna har öppnat mina sinnen
inför livets strömmande impulser.
Jag är åter levande och verklig
invid min konungs prydda sarkofag,
där jag plötsligt fått finna
vad graven mig tidigare förvägrat:

En trofast vän som delar mina plikter
och dukar upp ett bord med läckra läckerheter
åt den konung som fått liv igen!"

Vid dukat bord man plötsligt återfinner
minnen ifrån en svunnen härskartid då
Solens son sin kungaspira svingat
över kuvat folk invid Nilens vatten.



3.


Tack, Måne, du rymdens blanka spegel
för de strålar du ger oss i natten!
Glad och rund i nattligt mörker sprider
du åt jorden vad du från solen fått.

Den allhärskande gudens gnistrande
tankar mot det vita klotets gropiga hud.
Ett rullande klot på den svarta och
himmelska sanden av luftig luft
speglar vad våra ljusa dagar bjuder
den korniga marken att se.

Här vill jag känna hur Alltets vindar
stryker sig lätt mot min kropp, hur Tiden
samlar sina styrkor till uppställning
i mitt inres ivrigt väntande rum.

Det ska bland stengravens väldiga
minnesmärken uppenbaras för mig
vad som svalts av den glupska Glömskan och
vad som lämnats kvar bland stenarna som
inristade minnen, blott sedda av
Solen som dock är Månens broder
och vår höge faraos far.



4.


Nattligt mörker bort förjagar
daglig ångest för det svarta
klotets farofyllda färd.

Alla minnen som jag känner
värka i min kropp är skäl nog att
glömma vad som verkligen hänt
under solen då Solguden

tog och Solguden gav. Då det
stackars folket styrdes med stränga
order och diktat och sällan
ville eller tordes leva
efter egna tankars lag.

Upprepas nu gör var handling,
ja, var tanke och vart ord
som någon gång i världen
bildat brus för öppnat öra
eller form och färg att se.

Ej längre vilar gravens minnen
under mumiebindelns mjuka tyg.
Ej längre vilar själen sövd
under väldiga stenars tyngd.

Tre trianglar bildar spets som
pekar högt mot himlavalvets rymd
där eldigt öga mot oss blickar
och fångar mänsklig vandring
i sin heta stråles syn.



5.


Vid varje upplevt ögonblick
förlorar timmarna liv och
försvinner omärkligt bort
medan vi sover i natten.

Mellan våra händer rinner alla
sandkorn bort. Människan
tänker sig framåt mot fjärran
belägna mål eller sjunker
i minnena bort till
drömmens dimmiga land.
Nuet ensamt lever
i Alltets väldiga värld.

Mörker, o mörker där borta!
Den eviga tidens rymd
döljer min ensamma vandring
bland söndersprängda minnen.

Ett gapande svalg av tomhet.
Dit förpassas våra liv i väntan
på den verkliga världens rike.
Mellan våra händer rinner alla
sandkorn. Maktlösa själar kan
omöjligt hålla vinden kvar.



6.


Jag hör hur nattsyrsan sjunger
invid steniga gravens sömn.

Som ett sommarregn
faller drömmarnas tankar
på de fina sinnenas väv.
Bortom ordens trösklar
målas näthinnans bilder
av en osynlig mästares
hand.

I sömnens målade mönster
kan också skuggorna synas
och finmaskiga sprickor
bildas bland nattänglars
harpospel.



7.


Slav sliter smärta
på den jordiga jordens grund.
Slav sliter ständigt
för den höge faraos skull.

Ropen skallar i graven
när minnena går i repris.
Vart farao tittar
sliter tjänarna tjänst.

På himlens luftiga valv
blickar solguden ner med
allseende ögonpar, ett
öga för dagen och
ett annat för natten.

Jag ser att Du ser
och vet att Du vet,
o konung över
Himmelens här!

Dina ögon kan
ingenting undgå.
Din blick härskar
över våra minnen.

När Du tänker
blir vi till i Dig.
Ditt ord styr
varje rörelse
och varje steg.

Mellan stegen
dröjer sig tanken
tvekande kvar.



8.


Bland pyramidens
arkiverade stenplattor
rinner minnena bort
mot det mörka vattnet
i pyramidens djup.

Nedsänkta i det svarta vattnets
underbara renhet
uppgår jag i Guds enhet.
Avskalad ordens former
och färger får min tanke
vila. Rösten som talar

brinner av bränsle,
livets eldiga eld som
föder och förbränner.

Av gravens djupa vatten
har mitt sinne förfriskats.
Sönderspruckna stenar
blir åter sand.



9.


Tung av sten står fågelguden
och mjukar upp var lem till
fridfull flykt. Ett leende han har
vid fågelnäbben. Så mjuk, så stark,
så ledig i sin flykt.

Bland alla färger som flyger
vid hans sida den formas rund
som kommer hjärtat nära,
flyende dess slag som fågelvingen,
beständiga dess slag som den
djupa puls som långt under
vattnets yta hörs pulsera.

Hör pyramidens alla stenar bejubla
fågelgudens tysta resa till sitt bo!
Likt stenarna man ropar i ett fjärran
gudaland, medan en mjukt rinnande
flod av sandkorn
försvinner i det
svarta vattnet.



10.


Smaragder av liv är dessa
minnen som lever i graven.
Flydda stunder i gudarnas
bankfack. Här flög fågelguden bort
mot stränder ingen människa kan se.

Smaragderna slipas av minnenas
vatten, som också är glömskans.
Livets delar blev helt i Döden.
Varje bit fick komma på plats
i tillvarons gigantiska pussel.

Det var döden som levde i graven,
dit det ömma livet togs.
Det var livet som övervann graven.
Som likt en stelnad fågelgud
spände sina vingar
och flög ur stengravens skal
över himmel och hav
mot okända stränders land.



Vid varje mörkers gräns


Vid varje mörkers gräns
finns ljus. Sökande väg
mot det fria stapplar
vi fram, drömmer
om annat än verklighet.

I gravens dunkel brinner
evighet. Den som är
i ett litet rum
kan inte se det större.
För den oändliga
färden bort
fordras en lykta.



Stenar...


Våra tankar är drömmar
vi kastat ut som
smörgås och sten
över vatten. Vi försvinner
som tyngd under
vattniga vågor.

Du tänker dig framåt
mot morgondagens ljus
eller lutar dig bakåt
mot minnenas mjuka land.
Nuet ber om nåd
inför evigheten.

Mörker bryts mot ljus
då sanden sjunker ner
i sitt timglas. Fatta varje dag
av längtan, då en utsträckt
hand söker efter fingrar.



...steg...


Mina ord går som steg
tysta över ett trägolv.
Vad dammiga alla ord är
då man tigit länge!

Mitt hjärta känner inte
de egna slagen. Blodet
som flyter i mina ådror
är någon annans.

Dröm finns i mina steg.
Mitt tal är tyst som handling.
Frukter som länge pyntat en skål
är ofta ruttet mjuka utan skal.



...luft...


Vad åtrå kan binda stenar
kring det jag som vill andas
på höjder. Där uppe syns inte
vi små som fallit djupt.

I döden får livet klarhet.
Solen föddes i mörker,
kan bara stråla i natt
med ljus som vi lånar.

Delar bildar en kedja av dagar
om händer som trevar
lär sig förstå att bara insikt
lönar sig i längden.

Vi hörde båda sången
försvinna som ett ljus
som någon ej längre vill se.
Vem är, i mörkret, solens måne?



...mörker...


Vad tunga stegen är
som låtsas vara fria
och går som om ingen
ser! Två försiktiga
kan skåda gömda leenden
i varandras drag och förstå
när natten kommer
att då finns inga
leenden kvar.
Sorgen föder tårar
som stegen ger näring
då vi låtsas frihet.
Varje steg vet sitt mål.
Att varje dag länkas
in i nästa.
Att ingen dag är ny.
Att vi levande är
gamla till tanke,
känsla, form.
Vi kan inte undgå
att se månen
stråla med solens ljus.
Månen strålar inte
av glädje
då solen somnat
i natthimlens
oändliga mörker.
Vi sugs in i detta mörker
utan slut.



...grusgången...


Flyger med lånade vingar
gör den som saknar egen kraft
till akrobatiska konster
i luftrummet.

Intigheten smeker våra drag
då vi drömmande svävar
bort från oss själva,
in i spelad existens.

Åter vill vi föra stenen
till dess gång, att där beträdas
och bli till grus. Hög är den högste
domarens längtan efter lag.

Utan hjärta kan vi ingenting vilja.
Blott vind återstår. Men drömmen
ger oss ingen vacker frid
då saknadens sår värker.



...tyngdlös


Alla dagar har falskhet
som gåva åt den som
förlorat sin själ. Befriad
från sig själv blir varje länk
till luft och känner inte
kedjans tyngd. Utan tyngd
kan fria leva, men den
kedjade tyngs ner av metallen.
Till vila kan inte den gå
som ej sökt den verkliga
fridens rike. Vad vi hörde
och vad vi såg lever
inom oss i egna världar.
Men tårarna söker
sina kinder, vill ej hållas mer
av den tunga kroppens skal.
I svävande sfärer ska vi åter
förenas som hörde den sång
som sjöngs av hjärtat där den
kramande var utan skuld.



Monadens drömmar


Djupt i monaden söker jag
förstå ytans hemlighet. I skalet
återbördas gudomliga strålar
till himlen som med sin sol
gör allt liv till en gåta.
Vi kan blott transcendera monaden
om vi, sedan vi druckit kunskap,
söker inåt efter insikt
som lagrats i hjärtats djup.