Alltets spegel (3-4)

dikter av Dan Sondenius


3.

En jämn ström av timmar oss tar
till nya och strålande dar.
En dag ska alla toner klinga ut
i den rymd som saknar både form och slut.
In i alltings innersta kan den komma
som låter all yttre form bli vattenånga.
Ett med dimman långt borta vi då blir
med eller utan shejkers elixir.
Till allt högre oktaver min tanke går.
Den får skörda som ock grödan sår.
Bland alla koordinata vi är
ej bundna evigt vara träl och pär.
Vi skådar i natten dagens ljus
reflekterat i inre brunnars brus.
Kloka blir vi av allt vi ser
då vi ej om yttre framgång ber.
Du finns långt inne i mitt jag
och jag är också för dig en norm, en lag.
Vi möts i det djup som förenar.
Det finns en stam till trädets grenar.
Vår vandrings mål är att bättre förstå
hur vi tillsammans på vägen ska kunna gå.
Förutan bråk om stegens riktning och takt
vi befrias ifrån ytans sken och förakt.
Det finns i mitt hjärta en dröm.
Den gör mig både glad och öm.
Fågeln bär en sång i sin näbb.
Den som lyssnar håller upp med gnäbb.


4.

Dimman, avlägsen i en fjärran sfär,
ger ton och stämning, blir atmosfär,
åt de tankar jag tänker i min ensamhet,
då känslan brinner och blir feberhet.
Det långt borta kommer till mitt nu
om klockan är fyra eller har slagit sju.
Evigheten tänker jag inte alls upp på.
Den lever i mig då jag känner så.
Vardagliga sysslor mister sin mening.
De blir för målet en sorts försening,
sådan att man på annat tänker
än det som i hjärtats inre blänker
med strålar som lyser upp ett universum
om de lämnar hjärtat för ett yttre rum.
Jag gläds åt att jag känner att jag har
en mening inom mig under livets dar.
Att det som är jag ska bli ett vi
när jordens tid för mig är förbi.
Att redan nu känna Alltets hjärta
får bort ifrån mig vardagens smärta.
Till högre höjder lyfts mitt sinne.
Jag får ett väldigt kosmiskt minne.
Allt som sker ses i detta ljus:
Det fordras krafter för att bygga hus
och de byggs ej upp på blott en dag.
Det är för oss alla en giltig lag.
Vägen är alltså också den ett mål
och värd glada vinnares segervrål.
Bron över molnens dalar ankrar
där vi varje ansträngning förankrar.
Då skingras snart dunkla vyer och vi får se
glada änglar mot goda kämpar le.
Om så det är till det okända vi sänder
våra unga vandrares fötter och händer
så kommer deras vandring en vacker dag
skriva för oss en ny grundlag,
en lag som tydlig och koncis
formulerar vad som gällt dunkelt fordomsvis,
dunkelt då det tagit tid att förstå
hur vi på riktigt sätt ska kunna gå
för att visa varandra den respekt
som för Varat självt är en viktig aspekt.
O änglar! Inom varje cell ni finns!
Ni våra alla bedrifter minns.
Ni vill att vi ska varandra förlåta,
ej blott bittra skrika och gråta
över mänskor som tycks vara skilda personer,
men vi är ytterst en, precis som kalkoner.
Därför brinner varje låga klar
för den som oss till fridens rike tar.