Fria sonetter 2

Fria sonetter av Dan Sondenius



Gatuliv


Som ett skådespel med aktörerna
själva som publik är ett folkhav.
I olika takt, galopp eller trav,
rör sig de många flanörerna.

Jag har en gång varit där en pojke nu
med iver ser vad ett skyltfönster ger
medan mamman vid hans sida, som ber
om lugn vid vandring, var det, en gång, du?

Molekylen av människor vandrar
vidare mot sin egen upplösning,
ett hav i ständig, ständig förändring.

Hemma hos mig själv jag klandrar
den flod som utan ord mig övergav
när jag skred vidare i långsam trav.



Lärdomens gåva


Du svek mig ej i svår stund, forskare,
då andra lämnade mig och gick.
Ditt alster var då kvar, o samlare,
som byggde den lärdom som jag fick.

Det är ett paradis av kunskap
ni samlar utan högfärd eller prål.
Med blott vetandet som uppsatt mål
ges medlen till lycka och till klokskap.

När allt försämras finns dock till hands
de böcker jag travat i en hög
som tecken på vad som för mig dög.

Kulturens glädje var det som vanns,
då mänskligheten övervann nöden.
Kultur är liv, frånvaron är döden.



Flyende stunder av liv


Vad kan i minnet hålla dig kvar,
du stund som mig envist undflyr?
Vad konserverar några av dina dar,
då världen om andra ting sig bryr?

Ej minnet självt duger för en sådan sak,
ty det tillhör oss och försvinner
då döden över vår livslåga vinner.
Det flyktiga kan ej sitta vak.

Blott konsten fångar livets under!
Ej åldras barn som rofyllt leker,
när samma penseldrag dem evigt smeker.

Ej glömmer vi vår trevnads stunder
om hundraårig färg talar
om ännu pågående balar.



Vad som varit


Ack, dessa dagar som nu flytt!
Då gröna blad och gräs fick se
mig och solen stiga upp på nytt
och tillsammans med det gröna le!

Då var det glädje i min unga kropp
inför varje ny dag som kom till oss
med det ivrigt brinnande bloss
som är den segervisses hopp.

Nu faller allt fagert hopp i glömska,
och jag vet inte längre om jag får
se trädgårdsgrönska som lyckligt mår.

Blott en sak kan jag i dag önska:
att det som fanns en gång i min lycka
min framtid med små minnen får smycka.



Spelet


Den stund då bollen flyger över nät
som två vänner gemensamt har satt opp
är motsatsen till den sorg man grät
då tomhet växte förutan stopp.

I spelets glädje vaknar ock den lek
som dolts så väl av vuxen min
och öppnar upp det hjärtats skrin
som rymmer glädje, skratt och smek.

Av nöd och allvar finns intet kvar
då vännerna tävlar om poäng.
De trivs som i vår mun maräng.

Att ha det skoj förlänger våra dar,
får kistan som är livet till att
bli uppfylld av en sällsam skatt.



Den goda drycken


Med kaffet vinner friden nu ett slag
om makten över en man som är
mer fattig, trasig träl än pär
och sådan är jag natt som dag.

När koppen höjs flyr bekymren bort
till glömskans gömda vad-som-varit
och glad i hågen, in i hjärtats fort,
är det framtidshopp som farit.

Det är den medicin jag behöver,
det kaffe jag dricker med mjölk i.
Det gör mig från all oro fri.

När trötthet mig oönskat söver
jag dricker den mirakeldryck
som väl är en sorts naturens nyck.

Fria sonetter 1

Fria sonetter av Dan Sondenius



Innan mötet i akademin


Vid pelarhallens ingång väntar en lärd
man med sitt kloka huvud höjt mot skyn.
Biblioteken drev honom bort från byn
där han växte upp, av lyckodrömmar närd.

Hur vinden rör sig det vet han numera,
ty köld och värme han lärt sig förstå.
Men han vet ock att inte spekulera
kring morgonstunden som gör himlen blå.

Vid akademin bjuder sol på strålar
och gör en gammal lärd till sinnet kvick.
I vördnad han ler och sänker mjukt sin blick.

Han vill för solen dricka vin och skåla
för den fina stund han innan mötet fått,
en stund som förskönar allt trist och grått.



En tillfällig anhalt


I hamnen lämnar sjömannen sitt skepp,
som jagats av grå dimmas storm till hav,
och är sedan som upslukad, väck.
Som lagd i en helt osynlig grav.

Våg efter våg har jagat dem i hamn,
de som nu snabbt har lämnat båten
med avsikt kanske att dränka gråten
i en okänd glädjeflickas famn.

Vem har gett dig solens blick till öga
att vända om och se hit ner
där mycket i det fördolda sker?

Den dömande makten hjälper dig föga
om du vet att du saknar kompetens
att kring andra mänskor staka ut en gräns.



Sömnlösa funderingar


Ej stillsam ton ur natten strömmar ut
då radions prat och melodier
obehindrat flödar utan slut
istället för vackra symfonier.

Sömn får ej chans för mitt inre tal.
Jag sover vaken och vakar i dröm
långt från en väntande kudde som öm
har plågats av slitningars kval.

O natt som lyser över oss vakna!
Bre sömnens täcke över min själ!
Mjukt bland drömmar kan allt bli väl.

Det finns i världen allt möjligt att sakna
med minnets spår som blommar där
en ensam tänkare sömnlös är.



Synen


Där dagen öppnar för drömmar
finns hjärtats bultande slag.
Det slår för den som ömmar
för varje levandes dag.

I stillhet skapar den stunden
en allting slukande tid
som rymmer platsen hemmavid
och den blott drömda lunden.

Där kommer dansande väsen
in i min levnads rum
och gör min strupe stum.

I själ och hjärta jag gläds än
för allt det vackra jag såg,
det ni kallar bluff och båg.



Fåglar


Ännu en dag har börjat i sång
av små ljuvliga trastar i kör.
Tonerna dansar i luftens gång
och drabbar mig så att jag nästan dör.

Jag ser ej de som sin glädje bjuder
åt alla som hör deras toner,
mer värda än all världens miljoner,
men, ack, i mitt inre det ljuder!

Sångarna bygger i hjärtat ett bo
för hjälp vid både dröm och sorg
som känns i min själs kropp till borg.

Jag vet att jag alltid kan nås av ro,
den som strömmar från vad jag en gång hört,
det som mig innerligt och djupt har rört.