Alltets spegel (67-69)

dikter av Dan Sondenius


67.

Till nya äventyr min tanke går
då jag i böcker historier läser
som inom mig till god insikt jäser
om jag lugn och stillhet i livet får.

Då solen skiner eller då jag mår
som molnen måste då regnet väser
och mot fönstret så frustrerat fräser
blir boken vad lycka inom mig sår.

En inre himmel med många stjärnor
i en lysande drömfull kavalkad
är vad som behåller mig frisk och glad.

Den inre solen med många tärnor
ger oss änglarnas visdom och den dans
som allt förklarar i det Enas trance.


68.

En inre rikedom som förskönar
ger boken med de intressanta blad
jag vänder för att tanken då blir glad
av läsningen som dess kraft belönar.

En sfär av inre stjärnors rymd är vad
oss skänker svar då vi tysta bönar
om det som tillvarons flätor fönar
och inom oss förenar land och stad.

Till skogens lund går jag efter läsning
och finner vad jag läst om vid det stup
som visar naturens mäktiga djup.

Här pågår en märklig form av jäsning
då inre intryck blandas i det skal
som grönt och blommigt är Gud Faders val.


69.

Vad än man om allt i världen kan tycka
är en sak över all form av tvekan klar:
Vi måste värna ej blott om det vi har
utan också om de ej föddas lycka.

Den gröna växten vår vardag ses smycka
och den är vad som oss i anden tar
till den sfär där ingen blomblad kan rycka
från växter som i mark eller vas står kvar.

Av Guds kärlek vi fått vår sköna värld
då det allas skapare behagar
att forma oss med grönska och med lagar.

Minns både ursprung och mål för den färd
som för oss ifrån delar till den vy
som ingen längre behöver sammansy.