Alltets spegel (91-93)

dikter av Dan Sondenius



91.


Framåt genom tidevarven rör sig vår gemensamma
ursjäl. Den låter sig levas i alla möjliga former.
Stenens inre bär en längtan efter beundrande ögon och
smekande händer. Trädens blad är alla hälsningar ifrån
det förflutna och den gemensamma grodd som
kom till med vattnets lera som katalysator.
O mäktiga Skapare som låter oss ana vår egen ringhet
i det lillas storhet! Stor är den tanke som slog rot och
blev träd. Häpnadsväckande den sång som blev
fåglars kärlek i skyarna. Vår plats den förundransvärda
yta där grödor odlas och städer växer som vårt
gemensamma inre svar på det ovissa. Köpcentrena
är befästa borgar mot fattigdomen där var och en
tillåts förverkliga sin inre längtan efter färg.




92.


Den inre salens djup blir pärlans
sken och glans då meditatören
finner safiren. Det tar bara några
korta ögonblick för att håva in
fångsten. Längre sittningar fordrar
den mycket erfarnes vana och kraft.
Safiren är beständigare än
strålarna i dess sken. Vi är ytan
men också delar av ett
gemensamt djup. Jag lever. Jag
andas. Mitt hjärta slår. Gudomens
eviga värld är vårt gemensamma
djup. O visa män som skapat
tecknen för den eviga bokens lärdom!




93.


Med kaffe eller té i koppen
förgylls vardagen. Vi möts hastigt
i folkmassan och inser att du är jag
och jag är du och att vi båda är ett
uttryck för den eviga Anden. Till
våra medvarelser har Gud gett
förmågor vi människor saknar.
Vår ringhet uppenbaras i
gepardens snabbhet. Stilla tycks
vi stå. Vår blindhet uppenbaras
i fladdermusens flykt. Utan
lodande djup tycks vår blick vara.
Vår förmätenhet kommer i dagen
i vår specisism. Alla varelser är
vågor från samma strålande källa.
Också fåglarna har sina profeter.
Fråga kung Salomon som vet!