Del II. Alltets spegel (27-28)

dikter av Dan Sondenius


27.

Morgonens svala vind
är en viskning mot din kind,
ett löfte av den makt
som är djupets vänskapspakt.

Ännu i pyramiden tindrar
vad som ej framsteg hindrar.
Ögon som i dess brunnar ser
bevittnar hur Alltets hjärta ler.

Plymer och solfjädrar viftar
där man ej troner skiftar
utan styrs av det hjärta
som förintar vår smärta.

Alla strålar absorberas av den blick
som bortser ifrån yttre fel och skick.
Blott den inre sidan är vad som oss tar
bortom alla timmar av natt och dar.

Tre trianglar och en cirkel rund
gör kvadraten rektangulär och sund.
Maktens sötma sprids i blod
hos den som att dricka rätt förstod.


28.

Himmelen lyser med mjuka moln över jorden,
granskar stillsamt vad som utgör orden,
det språk vi varelser i handling talar
då vi andra med tjänst och mottjänst betalar.

Havets vatten får vågorna i dans
då mänskor handlar utan vett och sans.
Svårt är att veta gränsen för det ting
vi kan sprida till andra vitt omkring.

Den dröm är sammet som stannar kvar
då andra splittrade till intet far.
Tyg, var stilla! Var en varjedags dag
som höjer sammetens mjukhet till lag!

Torgets grödor byts bort mot pengar
som går till kläder och nya sängar.
Ett möte där någonting byts är bra
om handeln för båda två är bra.

Djupt inom oss ett tempels längtan finns,
en känsla som flera generationer minns.
Som av en impuls vill vi sluka vad som farit
dit en gång en hög tempeltjänst har varit.