Hjärtats djup (1-7)

en diktsvit av Dan Sondenius


1.

Det gamla rummet är fyllt
av rökelse men saknar ljus.
Blott rubinen och safiren
i mitt inre upplyser våningen.
Det fördolda dominerar mig här.
Befrielsens strålar finner ingen
rak väg i det dunkla men fångas
upp av tron. Korset är en hov att
fånga strålar med. Jag uppfylls
av dessa strålar då jag blundar
och glömmer våningen. Jag ska
sväva bort härifrån och sedan
flyga, fritt och högt.


2.

Tjocka olästa luntar, borttappade
avhandlingar, finns runt omkring
mig. Rummet saknar ordentlig
möblering. Alla dessa utkast här
finns, försök att fånga samtiden
i det förgångnas nät. Det går inte.
Guldsmycket lyser i mörkret,
men jag äger det inte. Hälften av
livet är åtrå, mycket av resten är
glömska. Utkasten ska systematisera
dammkornen och ge ljus åt dunkla
samband. Jag skriver då jag andas.
Slitna möbler trivs tillsammans
med aldrig lästa avhandlingar
och dessa utkast som utgör avtryck
av vår egen andning, speciellt då vi
betraktar glädjen i barnets blick.
Barn förmår tveka men utkastens
meningar problematiserar osäkerheten
och gör en staty av den. Från håll
kan vi betrakta denna artefakt och
lugna ner vår andning.


3.

Ur djupet kommer rökelsen,
den pyramiden ej kunde dölja.
Reflekterade i mässingsfatet
är de strålar som upplyser oss
om sambanden. Jag ser spåren
i ökensanden. Jag ser vår egen
vandring och förstår att
professorn dräpte kollegan,
då det röda blodet bubblade
av avundsjukans frätande begär.


4.

Där tempelväggarna inte kan ses,
där skådar vi den framgångsrike
sökaren. Vi höjer pokalen för hans
framgång och försöker rekonstruera
stegen i vår egen karta.


5.

Min berättelse förs fram
av föreställningar. Vad som
sker är mystiskt, dolt för ytans
betraktare. Bortom ytan kan
vi finna Gud och åror för
vår färd på floden. Text ska
länkas vid text för den
verklige sökaren.


6.

Texten lever utanför våra dörrar
och i våra hjärtans djup. Den heliga
texten lever då jag ser den som
en skattkarta. Jag får inte förslösa
min rikedom, den som hör till
mitt eget tempel. Jag bör se andra
som tempel, ej ägnade att förfalla.
Den tron ger sökarens lykta ljus.


7.

Från min våning ter sig fönstren
som möjliga vägar till rymdens
yviga luft. Bland molnen leker
mina tankar då de tröttnat på
studier, den läsning som fyllt
ett inre rum med sällsam saft.
Från det rummet finns fönster
till ett inre universum. Eviga rum
öppet för alla som finns där,
för den som passerat dit in!
Jag vill dock ej fastna i djupet,
sugas in i den värld som framfött
oss för att vi ska besegra den
yttre världens fasor. Den verkliga
rädslans skakande spöken måste
först försvinna, innan trupperna
samlat drar sig tillbaka dit
Befälhavaren finns.