Alltets spegel (1-2)

dikter av Dan Sondenius


1.

Så många scener det i världen finns
till vilka tusen små bilder binds!
Vi är aktörer i en svårbegriplig pjäs,
en till vilken nya scener träs.
Vi är aktörer som handlar var dag.
Vi söker efter mål av ett lämpligt slag.
Ytan bjuder oss många ting att se.
Förstår vi därför vad som snart ska ske?
Vi måste bortom tingens yta och skal
för att göra riktigt kloka handlingsval.
Bortom detaljerna det finns en värld
som kan ge oss en sammanhållen färd,
en ande så väldig i sitt enhetsväsen
att vi därifrån får regi till pjäsen.
O Gud och de varelser Du leder,
ge oss goda, humanitära seder!
Hjälp oss att vandra i detta liv
utan att snubbla vid vartannat kliv!
Höj oss till den höjd där vi ser
hur Du välvilligt mot hela världen ler!


2.

Ni vet att jag gillar pengar.
För dem kan man köpa bord, stol och sängar
och aldrig vara utan mat
att servera på smyckade silverfat.
Vid de överfyllda faten man ser
hur rikt den lever man kallar "Er".
Lätt är det inte att skåda det
som för sökaren är mål med levandet.
Utan klara fixerade mål
höjer sökaren upp sitt glas till skål
för att vandra på ett vettigt sätt,
för att söka vad är gott, sant och rätt.
Vägen är en del av det sökta,
det i heliga skrifters ord rökta.
Målet må vara dunkelt och sett i skyn
men det höjer vandraren upp ur dyn
och får honom bort från det hemska stup
som vid vägens kanter är terrängens djup.
Vid vägen växer de vackraste blommor
som för vandraren är både sång och trummor.
O denna blommornas underbara doft och färg,
den får glädje att födas i ryggens märg!
Varje steg blir enkelt och lätt att ta
för den som mer av färgers sång vill ha.
Energin ur ens inre strömmar.
Vi för alla små väsen ömmar.
Mer finns på vägen att skåda
för den som ej stannar i sin låda
utan till blommornas sång ackompanjerad
skrider framåt på vägen inspirerad
av den smala vägens filosofi,
inte av den breda vägens idioti.
Den man som ansvarslös vandrar
alla utom det egna egot klandrar
för all tänkbar och inträffad olycka
och behöver, i vart fall mentalt, en krycka.
Rosens sång och färg kan blott den höra
som vid djupets inre skatt fått röra
och i sitt inre hissats upp ur den grop
i vilken finns men ej hörs många klagorop.
Glöm stupets avgrund, du vandrare där,
om du vill smaka morgondagens friska bär
och inte sitta instängd i en låda,
häftad av egot vid dagens klåda
utan möjlighet att se vad där framme finns,
det som gör att den långt komne minns
med glädje alla steg han har tagit
på vägen där han sig från synd har tvagit.