Inre universums resa

en dikt av Dan Sondenius




Inre universums resa


Jag vill transcendera rymdens väggar
och bli ett med blommornas doft.
Bakom slöjan av verklighet
finns kärlekens vishet, vår Skapares
själ och ande bakom stenarna
och bladen och i blodet, i bilderna
av både vår och höst.

Jo, vi sjunger i miraklets suck!
Vi har att ta vara på vår minut
av jordisk existens och välkomna
de nya länkarna, strålar ifrån
Ordet då Han formulerades
av Faderns ande.

Under min vakna dag känner jag
sorgen av förlusten. Signaler
i luften säger mig att vår inre själ
saknas denna dag av brutna sekunder.
Djupa tankar har inga ord för flykt.
Stängda kyrkportar förmår inte
skydda silvret. Bronset i vårt liv
andas i ett magert hjärta
förutan silvret. Den vardagliga
pulsen slår inte blodet i kontakt
med vår gemensamma själ.

Det är samma gräs för fyra fötter att gå
i vårens tidiga välkomst av våra steg. Mannen
på cafét måste skrika i sitt inre hjärtas hav
när vi just passerar utan tid för korten
att slå sig till ro på bordet och där
en stund vila i en stilla glädje.

I en osäker väntan på den transformerande
gesten sjunker vi djupt in i ytan av
skinande ting. Men dessa ljusstrålar
är bara lånade av en djupare själ
som vi inte kan se om vi inte slappnar av
i ögonblicket. Är du fri i den spirituella
dansen av ditt inre blir en scen synlig:
ett nytt mirakel, bilder av den dolda
dansen, tankar från ett gemensamt djup,
själen som gråter inom dig om du inte
öppnar dina öron för ödmjukhetens röst.

Låt bara strömmen av inre verklighet
blanda gemensamma data med den
en gång korsfästa rösten. Det kommer
att födas ett mer äkta sätt att se
och lyssna på, att andas i vinden
av idag, om du kan känna gångna
tiders hjärta och föreställa dig
vad för slags behov som kan finnas
i det inre av en framtida varelse,
nu endast en stråle i himlen, det nya
kött som ska föra blodet framåt
mot en upplyftande dag.

* * *

Min inre världs Anima kan ännu se
Poseidon dansa på vågorna, men stormen
kommer alltid i den viskande önskningens
skymning. I det inre rummet av det där
molniga varat du kallar dig själv
finns en plats för gemensamma tårar.
Vi är olyckliga tillsammans förutan
den luftiga vyn av nymfer. Det briljanta
djupa ljuset är från en eld av brinnande
drömmar, en eld som omdirigerar
den medvetna verklighetsströmmen.

Vattnet välkomnade mig men nymfen
dansade i det mystiskt skymningsröda.
Sångerna från vårt gemensamma hjärta
nådde sina yttre positioner, och jag kände
upplyftande andar vidröra mina tankar.
O sånger från de inre djupa cellerna! Ni
har avklätt er själva med den tysta röst
vi just hört inom oss. Från igår har jag
det alfabet som behövs för att leva
och från morgondagens stjärnor
kan vi varsebli våra stegs riktning,
på annat sätt ej möjliga att länka
framåt. I ögonblickets lycka pratar
vattnets nymf med min inre Anima.

* * *

Vardagen flödar i en anda av välbehag
inte bara upplevd av den unga betraktaren.
Hans drömmar är frusna nu när han stängt
sitt hjärta i rädsla för stormen, den som
måste vina för att bli fri. Om älvorna kan
dansa tyst i luften kommer mannen själv
bli fri som själ, och vindens luftiga ljus
ska välkomna hans frigörelse. Med makten
av ett ökande djup kommer han att nå
sin Anima tidig morgon och natt,
och guidad av henne når han djupet.
Vilket underbart steg för en yngling
att avkläda de frusna tårarna i mjukhet!
De arbetande timmarna ger oss lite
glädje om du lyssnar till din inre
djupare röst, din Animas röst, den där
din osedda flicka som är din skönhet.
Djupt i oceanen av våra själar betraktar
våra Anima varandra. De ler likt
Mona Lisa i nattens inre då gardinerna
döljer våra drömmar. Det är inte vinter
i mitt hjärta när jag ser en ung person
bli fri, och jag känner mig upplyst
när samma frigörelsefenomen händer
en äldre person. Nu undrar jag över
kedjans väg mot molnen och
över länkade vingars kraft.

* * *

Flyger fritt i vinden gör vår dröm,
en sommar då baden har ätit offrets
tårar. Jag kan inte be om ursäkt
för andra än mig själv men minnet
av vintern, stormen och snön
lever inne i mitt hjärta
som slår med sommarens blod.
Det är inte strandens sommar
eller någon ytans dans utan
regndropparna som ler mot dig
och som flödar i våra kanaler.
Djupt, djupt inom dig finns din barndom,
orörd och glimrande i den skinande
regndroppen. Det glimrande ljuset
från den mystiska oceanen är vad
du verkligen är. Ute finns gräset, grönt
och underbart för fötterna. Jag kan ibland,
på grund av regndropparnas spegel,
känna den soliga sommaren i vinterns köld.
Det finns katharsis i en sådan känsla.

* * *

En dag följer på en annan. Längs marschens
fotsteg konsumerar vi den kittlande sötma
kallad "idag", en försvånansvärd storhet
som snart försvinner i förflutenhetens grå ljus.

I vinden kan vi känna luften och gå framåt
med en ny avsikt. Det finns många hus att
bygga, några i vår egen öken. Vi jämför
redan, i tanken, planen med monumenten.
Det finns hopp om en morgondag eftersom
det fanns en gårdag. Det förflutnas solljus
är framtidens visdom. Oh, lyckans du som
kan känna livets nu som solstrålar i vår
arbetsdag! Jag hoppas att de bittra
molnen försvunnit då skeppet når hamn.

* * *

Nu ser jag fragment av en historia
i portionen av det som ska komma.
Bakom stenen kan gräset le åt dig,
men om ingen lyfter stenen får inte gräset
nog med vatten eller ljus, det gräs som
önskar konsumera den strömmande
kärleken från en fjärran stjärna.

Vad med den kändisfamilj som ockuperar dina
omedvetna tankar och ibland spelar drama
i dina drömmar? Och vad med den öken
inte långt borta som du kan sova i utan
längtan efter vatten? Var bara vid min
sida för en liten resa i det ej ofta omtalade
riket av dig och mig och alla andra!
Du kommer att gagnas av en sådd
som gror vid sidan av en enorm sjö.

* * *

Det fanns inte många moln på himlen.
Jag hörde några fåglar sjunga med fulla
lungors styrka. En vilsen familj guidades
ut i öknen där en skog snart fanns, innesluten
i en dröm. Viskande önskningar samlades
tillsammans vid sidan av en äldre dams fall.
De flyger, som alltid, mot stormen. "Ni är med
mig, gossar!" skrek kommendanten för de
ambitiösa, och en ung pojke började skratta
då den blå himlen blev grå av vintern.
"Se bara tusenskönan av våra plötsliga
infall", sa kommendanten och sköt den
unga pojken till döds. Den äldre damen ville
förklara att det inte var hennes fel.
Tillbaka till startpunkten, där det mest
grundläggande finns, gick vi sedan alla
i tystnad. Vi kan ännu känna himmelens
tårar den dag en soldat hemkallades,
för ung för jordisk tjänst.

* * *

I köket viskar alltid klockan. Från nu och
framåt vandrar vi vägen in i natten. Det är
inte möjligt att förändra våra klockors
melodier eller att knuffa blodets strömmande
fors i motsatt riktning. Så många möjligheter
som flyger tomma på grund av dessa
instängda områden där orört liv finns.
Jag kan höra en älskad en, som jag aldrig
träffat, skrika i den osedda hallen, en hall
för de icke berömda, och i ett ögonblick
förutan stormen kan jag känna tröst och hopp
i dödens tysta bakgrund till allt liv.

* * *

Jag har just öppnat fönstret och folkmassan på
marknadsplatsen manifesterar gemensamt liv.
Vardagens puls får sin polish från det oväntade
leendet, när två personer ser varandra för den
allra första gången. Detta är en investering
änglarna gör i oss och från den sådden
kommer morgondagens blommor.

Personans hårdhet blir mindre hård
om blodet ökar i värme. Svävande andar
av själens stoft kommer att förvandla
det dystra, och när min Anima tillåts prata
med det inre av din avspärrade sfär kan hon
äkta din Animus eller Anima även om du
och jag för evigt kommer att vara skilda åt
av livets grymma realiteter. Det äkta paret
skulle byggt upp vad våra medvetna delar
omedvetet förstör. Alltså: I det omedvetnas
rike finns rötterna till våra medvetna jag.
Fågeln flyger med melodier till den
öppenhjärtades händer. Sådden bringar
sina gåvor till oss då budbärarna flyger
genom luften. Jag måste lägga mig ner
och sova för att vakna upp och höra dessa
talangernas okrönta kungligheter
som ännu vill tala till oss framför
gårdagens målningar. Mästerligt är
den vise mannens steg, då han kastar ut
morgondagens historia i den sand
som flyger i luften för att möta oss.
Kom ihåg, min vän, att den verkliga
katedralen inte formats av sten. Den har
gjorts av våra hjärtan och kompositionsprincipen
är ordet från ett korsfäst hjärta. Om du vet vad
du ska lyssna efter är det möjligt att förstå
drinkarnas vacklande steg över torget.

* * *

Lyran är inte tyst bland änglar,
änglar som hos över allt är.
De vibrationer jag inte kan höra
frusterar mina steg. Bland alla dessa
som går som i en tyst dimma fylld med
hemligheter önskar jag höra sången
från himlen med alla dess harpor och lyror
och av dessa instrument vill jag lyftas upp.
Hör sanningen i en röst, den verkliga rösten,
kyrkan för våra hjärtan! Då blir det varma blod
som pulserar med de gyllenne imperativen
en verklighet för oss att uppleva. Sanningen är
att vi måste resa oss upp från bottnen och nå
himlen från en plats på jorden. Vi måste
överkomma döden för att bli riktigt levande.
Döden är en sång jag inte kan tolka, men jag
förstår att hopp finns där tro och kärlek är.
Under de stenar som bildar våra egna
pyramider, om än ej möjliga att se, finns
en inre sanning som förvandlar den
existerande materien och ger oss en vision
av det Högsta, det eviga ljus som blev
synligt som en korsfäst man, vårt
gemensamma hjärta ur vars djup
sanningen flödar med makt.

* * *

Pyramiderna finns inte bara i Egypten
utan också på andra platser, ej enkla
att se på kartan. Om du inte kan betrakta
dina egna monument kanske du kan se
andras kamrar, vandra i våra gemensamma
föreställningars land. Den sådd som såddes
igår kan då ge oss morgondagens visdom.

Jag längtar efter lite ljus från stjärnor. Jag
behöver den upplysningen för mina prismor
och blommorna behöver den för att leva.
Det förflutna måste få känna nästa länk
i den kedja som leder oss framåt.

I jordens historia vill solen nämna
nederbörden för att förklara alla
framsteg, förändringar längs vår
levnads väg. På gott och ont visar
vädret olika sätt åt betraktaren
av vår historia.

Jag kan höra oss skrika i en tom hall,
men det ljudande ekot fördjupar våra ord
med ett budskap. Jag är tillfreds med att
i detta precisa ögonblick betrakta
stjärnorna och få det mystiska ljuset
åt mina kamrar. Ah, dessa kamrar
av magnifik sten där en ren flod av
vatten strömmar från en källa
som är evighet och Gud! Jag tror
att denna sagas figurer blir synliga
också i dina egna kamrar om du
vågar titta efter tillräckligt noga.
När molnen försvunnit kan vi höra
rösten från det förflutna som glömts
viska i våra hjärtan. O, välkomna, ni
osedda figurer av ett omedvetet
välbehag! Slå mina inre känslors
hårda storm i tusen bitar och jag blir
fri att höra verkligheten som den
djupast är! Jag kommer att höra
sången från det förflutna återljuda
i mitt inre rum. Dessa toner som
ibland hörs i katedralen och som
kan betraktas i vekens ljus.
Be för att dessa figurer ska kunna
bryta sina bojor, ty bojorna
är dina egna!

* * *

Genom den cylinder som förbinder jorden
med himlen och dess stjärnor flyger sinnenas
rök ut i en luft av inspiration. Purpurljus belyser
kvällens festival men i slutändan finns alltid
färgernas bro i regnet, lysandes bakom molnen.

Och stenhuggaren kan se gårdagen le i
morgonens tidiga steg. Han och hans fru bryr
sig om alla barn. Jag kan se reflektioner
i himlen från jordiska lekar som barn lekt,
även sådana som inte finns här mer. Ibland
finns det tårar där uppe. Den förlorade
tiden för lek flödar i en ingenstans luft,
och de olyckliga kan känna den möjliga
glädjens negation upphävas av lätthet.

* * *

På en avlägsen strand finns ett skepp för före
detta sjömän. Skeppet sover från vågorna,
emedan vattnet har ändrat sin kurs. Med
varken strömmar eller droppar blir skeppet
ett hus för besättningen, ej långt borta från
det förflutna och dess tempel, inte möjligt
att se för en sjöman, när de världsliga
transaktionerna styr deras dag.

Jag blir en sjöman då jag drömmer,
men när jag vaknar upp finns inte skeppet
kvar. Jag har att dokumentera den
upplysande natten från mitt eget inre,
när min morgondröm löser upp solljuset.

Hungern efter mat är utbytet för vad dessa
resor i det inre gav mig nattligen. Halvmånen
nickar åt mina ord, dessa svaga bärare av
mening som upprätthåller mentalt liv.
Avspärrad från arbetsdagen är den fritt
tänkande sökaren från en djupare ocean.
Simmarna försöker fukta öknen, men varje
hus måste nå himlen från en rät grund
och inte från en silkeslen bekvämlighet.

* * *

När blommorna
kysses i ljuset
försvinner all ondska
från huset.

Hjulet sjunger i en ocean
där alla tankar blandas,
dansande bilder ler åt
nyfödda idéer med de
försvinnande stridernas
drömmar.

Jag försöker nå den fågel som flyger högt
men vinden styr veckan i en annan riktning
där svala drömmar lever tillsammans
med halvtomma fantasier. Försök att
segla när vinden sover! Försök att skrida
på vågigt vatten och du kommer att dansa
med statyer och själv bli en av marmor.
Ljuset faller in från ett fönster. Det finns
inga gardiner där. Rummet är naket,
utlämnat åt dina tankar då du flyger
med vattnets strömmar ner till en djupare
verklighet av självavslappning. O flygande
fågel, du gudinna som lugnar våra
stridsambitioner! Du förvandlar vandrarens
mål från fem till tre till ett. Det är så enkelt
att skönja att den stigande koncentrationen
ger muskler åt din styrka. Din kropp blir
lätt som avslappnad. Du känner dig som
en mjuk gående gondol i solljuset av
tidiga september.

Men vi måste minnas att nervernas
signaler kan gå i en främmande riktning
om vi tvekar att besöka casinot
när det faktiskt är karnevalstid.

Ensamma människor har satt sig att
dricka kaffe utomhus där boulevarden
bringar verkligt liv till den
impressionistiska målningen.

En dröms färger simmar till cafét och ger lukt
åt sanningen: en ung man betraktar en äldre
i skuggan av en ung flicka som går och de två
ler tillsammans åt händelsen. Vilken skulptur
som ger oss glädje när cafét läser den tidning
det odrickna inte ger smak.

Långt från dimman är den leende ton
som blir en del av oss, när dirigenten
öppnar våra hjärtan, ej endast
med pilar från Eros.

Änglar älskar kvinnor, dessa älvor
som lever i skulpterat kött. Efter några
år förvandlas alla pojkar till de där
betraktande äldre vi en gång skrattade
högt åt. Unga pojkar har inga skägg
men rakar sig för den skull inte.
Åh, tider av det glömda! Ni lever
ännu inom oss som en avlägsen melodi
och bildar en resonansbotten för vår
kärlek, den sång vi vill sjunga inte
endast inför en leende Eros utan
inför Gud. Vi tror på ett allvar bakom
ytan av materialism. Så som lejonet
som fått en tagg i tassen blir vänligt - om
talad till av någon som S:t Hieronymos - blir
vi vänliga om vi tilltalas av den där
djupare rösten. Solen skiner utomhus
och ger sina strålar åt barnen. I den
skäggige gamle mannens inre ler
en ung pojke, nyfiken på manlig
handling och starka händer kraft.

* * *

Avlägsna figurer stör det böljande vattnets
melodi i skymningen. Solen sover när
mannen låtsas vara till sjöss och björkarna
några mil bort ler åt pojkarnas lek. Vad
vi måste säga måste inte sägas med detsamma.
Vi måste gå genom vågorna för att ge dig
vatten. Viktiga saker ligger bakom ytan
och du måste slappna av för att nå gåvorna
från oceanen. Finns det vågigt vatten
i ditt slående hjärta eller bara en
annan dröm om storhet?

Myntet glittrar på bottnen men den gående
mannen kan inte se dess värde. Stegen
tillbaka till badhandduken leder till
samma yta av lat sömnighet där huden
ler till det skinande öga som intensivt
ser på nakna kroppar.

Vi måste förlåta ynglingarna inom oss själva
och bryta vårt pansar inne i katedralen. Om
skölden förvandlas till bitar kan vårt inre själv
bli en stark laterna som lyser tillbaka mörkret
av bitter kärlekslöshet. Kasta inte bort det mynt
som gör oss förenade! Vi måste söka Gud för
att finna vår verkliga familj, den med ett
hjärta som slår för dig.

Sjömannen vandrar på stranden när solen
tar farväl av dagen. Han går sig själv till
sömns på den mjuka sandens land. Långt
borta söker resande ett annat fordon
för sin längtan ut till främmande städer
och byar, sällan sedda från stranden.

Den resande kan höra mina ord
som ett förord i sitt huvud. Vi är
alla tysta före resan bortsett
ifrån de som ej vet vart att resa.

Jag kan inte finna vägen till skeppet
som sover på stranden eller nå de resande
som längtar efter de befrielsens timmar
vi måste uppleva för att riktigt känna
i våra hjärtan. De som är främmande
för framsteget må filosofera livet igenom,
men de andra delar en gemensam sång:
Livet är mer än en enkel samling stenar,
det är en byggnad i sig självt och
gemensamma känslor uttrycker reglerna.

I vårt rum är vi närmare stjärnorna
än där ute, med undantag för
boulevarderna. Vasen sjunger
sin skönhet som ett silverskrik
till den lyssnande yngling vi ännu
är, några av oss sedan länge
försonade med den åldrande ytan.

Ah, detta är platsen där insekterna
förvandlas till sjungande fåglar
om dörren till parken får stå öppen
under natten. Keruberna har redan
nått himlen och har aldrig varit
länge på jorden, men det är ett faktum
att himlen har en gräns som vidrör
jorden. Jag kan se änglarnas leenden
när de betraktar jordens lekande barn.

* * *

Jag står här vaken i denna kammare
av utsökt sten där härskaren och hans
tjänare vilar efter livets hårda dagar
men ändå andas liv. O, härskare av
förflutna tider, låt mig höra musiken
från din lyra och bli upplyft av de
inspirerande tonerna! Min barndoms
mumier har trängts upp i ett hörn
där ingen kan se den spillda tiden.
Mäktiga krafter dansar här när jag
sover och detta samhälle blir sant
för våra gemensamma sinnen. Vilken
underbar ande som låter oss se
varandra då vi sover! I det rummet
finns allt. Diamanten blir en skinande
droppe av klart vatten då vi varseblir
den tillsammans i våra drömmars
mäktiga vekljus.

Du söker lite tystnad i vinden men bakom
ytan finns inga skrik. De glömda timmarna
behöver morgondagens ljus för att bli
vid liv. Den sovande drömlösa natten
är allt som finns när vi förlorat våra
önskningar i mörkret, långt från köttet.
O, dessa timmar då våra föreställningar
vidrörde varandra i hoppets osynliga ljus,
modern till den friska tavla där vårt
gemensamma liv snart ska tecknas.

Djupt i monaden funderar jag. Ytan skiner.
Gudomliga reflektioner i pokalen ger världen
dess gåta. Du kommer att omfamna dessa
dansande bilder som skildrar yttervärlden,
men den botgörande strategin kan skapa
ett nödvändigt under: Själens rikedom
får vi inte förutan avgift.

* * *

I min lilla lägenhet kan jag känna minnet
av den gömda pyramiden, den som den
alltför seriöse sökaren ej förmådde finna.
Nära hjärtat sover våra drömmar.
Som om livet blott väntande något slags
illustration. När mina tankar försöker
måla drömmarna får livet sin djupare
mening. Så många ord som försvinner
i fantomernas kamp! Vi har bara att
sträcka ut våra fingertoppar för att
komma nära verklighetens inre puls,
strömmar av kärlek och ärlig övertygelse.
Vår tro och vårt öde dansar på historiens
vågor. Jag kan se allt detta när jag tittar
noga på dessa drömmar vid mitt hjärta.
Inte i Egypten utan i mitt eget inre
kan jag se byggnaden av mitt Själv
och de tecken Gud programmerade in
i oss. Vi har förmågan att höra rösten.
Lyssna bara, du lilla människa,
och du kommer att höra
hur stor du är!