Hjärtats djup (43-49)

en diktsvit av Dan Sondenius


43.

Tjockt tyg kan
inte tysta vågorna.
Vi klär oss för att
dölja oss inför
de halvnakna.
Deras vandring har
stannat vid kusten.
Solen vill smaka vårt skinn.
Uppvärmda blir plaggen
en påminnelse
om kulturens ytlighet.


44.


O rymd, vad du gör oss
avlägsna den egna
spegelbilden!
I din evighet
känner vi Alltets vågor,
utflöden ur den första
stavelsen, den som
födde språket.


45.

Molnen ska en dag
tillbaka till havet
och dricka regndropparna
ur atmosfärens luftskål.
Fukt och torka flyter ihop
i punkten. Som ett tyst nu
glider betydelsen i det
som sker undan oss
på väg mot vatten.


46.

Jag vet att du hånar mig
för mina ord men den dag
du förstår dårens betydelse
ångrar du vad du sagt och
förstår att du själv är en.
Jag ska låta dig skratta.
Den dag meningens
ord når dig från djupet
ler jag lycklig åt
din mognad.


47.

Ett utflöde av ande
ur idéernas värld
materialiserar liv. Småsten
är tankar längs vägen,
laternor som sänder ut
evighetens längtan.


48.

I det ljuva ljuset från vägen
fordras koncentration
för att rätt fatta uppgiften.


49.

Hos jonglören finns dragen
som skiljer oss från dinosaurierna,
våra avlägsna släktingar - som vi
dock inte härstammar ifrån i
rakt nedstigande led. Så olika
vi materialiserats! Men djupets
känslor är lika inför den
fortsatta vandringen.

Hjärtats djup (36-42)

en diktsvit av Dan Sondenius


36.

Jag ser mig om
där gräset möter
sanden, en ny
stämning för
våra tankars flykt.



37.

Det var inte mer
med dessa dagar
än minuternas silande
genom timglaset.
Ack, vad sandig
vår tid är! Så upplöst
istället för upplyst.


38.

Jag vet inte vad tiden är,
kanske bara sand som skakas
av att vändas då timglaset
erfar sin begränsning.
Evigheten kan inte mätas
av glas och sand, ej heller
det som är mindre än det lilla.


39.

Bortom klotets väg
ur pyramidens djupa inre
tror du dig mäktig,
mycket bättre än jag.
Men vi är bara sandkorn
i timglaset som snart
ingen alls kan se.


40.

Djupet når man inte
med tunga stenblock. Lätt
och smidig är den spanare
som når pyramidens djup.
Det är en saga han finner,
en dröm för oss att leva,
vi som förtrollats
av strålar.


41.

På stranden står de halvnakna
och ser att kläderna utgör
segel för färden. Utan praktfullt
tyg får man välja den enkla
skutan och söka sig framåt
där vågorna brusar måttligt.


42.

Havets poesi når
stranden. De halvnakna
måste någon gång höra
symfonin från djupet.
Den som söker
lyssnar redan.

Hjärtats djup (29-35)

en diktsvit av Dan Sondenius


29.

Genom historiens rymd
har Gud kastat ut ett
pärlhalsband. Varje epok
är en ny pärla på det
pärlhalsbandet. På pärlan
är du en del av glansen.
Snart ska vi skina.


30.

Vid stranden får badaren
ett budskap sänt med
vågors vatten. Vi är små
droppar i detta väldiga hav!
Vågorna rullar mjukt in mot
stranden där många badar
utan kunskap om vattnet.
I dig finns ett rum som
förenar dig med oss alla.
Vi kan dra av vattendroppens
hud. I dig finns en röst
som  fri förmår profetera
om havet.


31.

I skymningen söker den vilsne
i skyn efter tecken. Han saknar
sin lykta. Han kan inte se utan
sin lyktas ljus. Han inser inte
att stjärnorna är tankar, att
Himlen är hans inre sfär.


32.

I vårt inre finns sol och stjärnor.
I vårt inre vill Gud ge oss en krona.
Vi har att sträcka på oss för att
kunna tjäna. Vi måste se för att
ödmjukt kunna  forma världen.


33.

Mellan dop och kröning
finns också dom, den att
avbörda sig sin synd. Fri
från tyngd kan du lättare
vandra mot din kröning.


34.

Tjänandets väsen utgör
kungakronans glans,
den värdighet Gud ger
den som vuxit i tanke.
Vid havets vågor begrundar jag
mitt inre havs vattendroppar.
O Gud som ger oss lugn och
ledning för vår färd
och för vår farkost!
Stjärnorna lyser på himlavalvet.
I den svartaste himmel blinkar
en stjärna av klaraste glans.
Den medlar mellan två världar.
Den besegrar ett stormigt hav.


35.

I templets luftiga inre
finns tillvarons stillhet.
Jag är nära mitt hjärta
och Guds tankar då jag
vistas i detta väldiga rum,
en avbildning av vår tro
på Guds storhet.

Hjärtats djup (22-28)

en diktsvit av Dan Sondenius


22.

Det hårda, kalla har en glans
som stöter bort mig. O du stad
som skyddar våra hjärtan, ge
oss dina mjuka vågors brus
så att vi lyckliga kan svalkas!
Det hårda, torra ska brista och
det kalla ska bli varmt, när
tankens djup ankrar i hjärtat.


23.

I världens mörker hägrar
bortom döden ett ljus,
en flämtande låga av längtan.
Bortom den falska fasaden
finns en djup värld av sanning.
Det falska är blott ett ytligt sken.
Det sanna en verklighet som varar.


24.

Du är en ärans man
som förståndigt förmått
navigera på vågigt vatten,
du som inte glömmer
vad vinst du gjorde
då du undvek klippa
och grund. Din
sjömanskonst berikar
din besättning. Din
sjömanskonst för
varor till vår hamn.


25.

Ur djupet av mitt eget
innersta stiger en duva.
Jag är i pyramidens gåta.
Pärlor från mystikens
fjäderpenna är vad duvan
ger mig. Ord från Gud.


26.

Moln av tid driver sakta
över ökensanden. Den blå
himlen ler åt stadens brunnar.
Långväga handel ger folket
frukt. Vid palmen sitter
meditatören, enad med
Alltet.


27.

Ananas och apelsin har löften
åt varje hungrigt hjärta. Bortom
diamantens glans finns ett
annat slags rikedom, en rikedom
med härlig smak.


28.

För många år sen drömde jag.
Inför angriparen kände jag mig
maktlös. Nu vet jag att mullret
bakom mig var förtruppen
till min armé.