Solens strålar och andra dikter

dikter av Dan Sondenius




Solens strålar



Från utsidan av fönstret
flödar floder av ljus
mot mitt rums mörker.
Det liksom fylls på
med nya strålar varje dag.
Så blir den nya dagen synliggjord
för våra granskande blickar
av ett ljus som färdats
många mil för sitt uppdrag.



Ditt ansvar


Av rymdens glömska
är var mänska kommen,
bunden till sin egen kropp.
vi lever här blott för stunden -
tills hjärtat säger stopp.
Var därför varlig mot de minnen
som ska leva efter din tid.
Öppna försiktigt de sinnen
som din nästa kan röra vid.



Förundran


Som en dröm, som en saga
ter sig löven i stormig vind.
Snart ska nog höstregn aga
såväl bok, björk som lind.

I grått väder sprider fågel
sin färg bland matta trädens bark.
Var dag blir som en prövning
som kan göra svag man stark.

Med dämpat sinne vandrar
vi gången fram och åter
och undrar vem som blandar
den vätska som man gråter.

Som en dröm, som en saga
ska dammen förfriskning ge
åt den som sådan vill taga
och låta underverk ske.



Dagen är lätt


Fjäril flyger med vingar
som smeker var vindlik pust,
dansar stilla och tvingar
ur blomman dess saft och must.

Ögat skådar en färgprakt
som smyckar en blommas blad,
visar för alla sin allmakt
att göra betraktaren glad.

Visar nu vingarna vägen
mot fjärran belägna mål
eller lämnar flygaren världen
när tuppen höjer sitt vrål?

Dagen är lätt som en fjäril.
Den lämnar oss väldigt snart,
flyr som den snabbaste vindil
och lämnar blombladet bart.



Hoppet


Det strömmar tårar ifrån Guds hav,
där uppe där det finns en grav
för alla folk som bara dött,
de som jorden en gång fött.

Snart klingar klockans klang ock för oss
som lever nu i livets bloss,
som ser den korta tid vi har
lämna några minnen kvar.

Vad är du, Tid, som bara går
och river upp så många sår?
Var finns du, Rum, som existerar
där snart ingenting marcherar?

Ett öppet hav, en himmel blå,
där uppe kan vi leva få
om någon bortom rummets tak
över oss på jorden håller vak.



Vid havet


Tyst liksom väsande viskar
vinden till havets våg
då solen mot jordskorpan blickar,
ser korn, ser havre, ser råg.


Fåglarna kvittrar bland träden.
De lyssnar till vågornas brus
och smakar de ätliga bären
långt borta från hem och hus.

Är tomhet bakom den stjärna
som blickar mot jorden ner,
som ser och ses så gärna,
vem bakom den stjärnan ler?

Tyst blir mitt tal mitt i natten,
då plötsligt man svarar min bön
om varför vi fick den här skatten
som är så grönskande skön.

Vinden väsande viskar
små ord till ett böljande hav.
"Minns att jag mot dig blickar.
Minns att jag vågor dig gav."



Fågeln i trädet


Fågel flyger i det blå.
Träden som svampar stiger.
Fågel plockar bären då
morgon mot middag lider.

Träden bjuder all sin frukt.
Hungrig sångare äter
stilla i sin andes tukt
mat den inte förgäter.

Grenen bjuder vännen bo
bland gröna blad och kvistar.
Fågel finner där sin ro.
Den sjunger så det gnistrar.

Träden vilar med sina bär.
Gästen kvittrar, glatt det är.
Skogen av glädje ljuder.
Fågeln sin kärlek bjuder.



Den röda rosen


Bland gårdens vita rosor doftar
en ensam röd liten ros.
Blombladen sluts när den somnar.
Då dagen gett den sin dos.

Av ljus och glänsande beundran
ler rosens vackras må blad.
Man känner en märklig förundran
av att plötsligt bli glad.

En trädgård i mitt inre öppnas
av rosens vackra gestalt.
Där ska ros bland rosor knoppas
och blomblad omsluta allt.



Mistlur


Mistlur ljuder över fåglars hav
när natthimlen mörkviolett skimrar
över kallt vatten och gräshoppstrav
vid strand där vitt vågskum glimrar.

Bort försvinner den fridfulla stund
som fanns innan lurens sirener
väckte den som fått sig en blund
vid drömmens mjuka arenor.

Tyst är var fågel som ser mot skyn
och känner den mäktiga spänning
som går från stjärnorna ner mot dyn -
där vinden får göra en vändning.

Mäktig är vinden som friskhet ger
åt den som känner sig torr och varm
av att vistas där ingen stilla ler
mot den som vilar mot hans arm.



Guds ande


Så strålar värme genom
min själ när något i Honom
gör mig väl,
då hjärtat bakom allt som sker
är någon som ej synlig ler
åt mänsklig dårskap
och alla försök
som bara plötsligt
går upp i rök.
O Ande bakom skogens vind,
Du kysser varsamt var mänskas kind!
Jag vet ej vad som varit eller är.
Blott Din tanke anar jag
när jag vaknar varje dag.
När hjärtat ej längre slår
Guds ande ensamt rår.



Månen ler mot oss på jorden


Lugnt med liksom leende läppar
vandrar månen över nattens hav,
sänder milt vad drömmen nyttjar
på sin vandring mot ljusan dag.

Så var dag och vecka flyter
med strömmande vågor i väg,
malande på samma visa byter
Tid-guden ej mål för sin räd.

Hetsar till handling gör dagen,
natten vill lugna ner.
Månen ser slutet på färden,
då solen ej orkar mer.

Jordborna tänker och vandrar
lidande utmed den stig
som goda och onda ting blandar
under vänskapens kramar och strid.

Lugnt med liksom leende läppar
vandrar månen över nattens hav,
sänder milt vad drömmen nyttjar
på sin vandring mot ljusan dag.



Pianot


Små toner vandrar ur klaviatur,
små toner i moll och i dur.
Jag hör hur de svävar i rymden fritt
och ser tangenterna i svart och i vitt.
Gammalt som gatan är detta spel.
Jag lyssnar på toner som ej låter fel.
Vad betyder det sagda när musikens röst
bättre än ord kan skänka oss tröst?

Nya ord och andra dikter

dikter av Dan Sondenius



Nya ord


Nu börjar nya ord att ljuda
efter tankfullhetens tal.
Små ord som ni kan bjuda
som förtäring inför ett val.

Därtill mer att begrunda
av både stort och smått.
Över mycket kan man ju undra,
inte minst sånt man fått.

Sånt andra inte har del av
att bruka på livets väg.
Frön man kan bli glad av,
som frukter från ens träd.



Av talet


Av talet blir det en tanke
för den som lyssnar lite grand
och vet att tveksamt "kanske"
ej släcker någon brand.

Av ord på några rader
får vi läsa vi två
om ädelhets bravader
vars bragder oss kan nå.

Hjärtat är vårt tal
och hjärnan vårt medel
då vi utför våra val
och fyller vår sejdel.




Jag vill inte bara



Jag vill inte bara grubbla
över ting som måste ske
för att man ej ska snubbla
och drabbas utav spe.

Jag vill vara hos de ting
som finns mig nära.
Ja, det som är här omkring
vill jag känna att lära.

Främst är det med djuren
vi knyter ett band.
Se, jag tänker på turen
att ha haft dem om hand.




Missan



Det är en sak vi vet:
Du finns nånstans i evighet.
Du spinner där och mår bra
hos Herren Gud var da´.

Du var den mjukaste mjuka,
höjd över all avundsjuka
som söndrar och förtär
den som inte lika mjuk är.

Vi vill tacka för den tid vi haft
och för all din kärleks kraft.
Högt till himlen vill man be
att åter lilla dig få se.




Med katter



På jorden vi lever med katter
som ännu hos oss är kvar.
Sessan och Hugo är skatter
som jag hemma hos mig har.

De trivs med Meliss och Kitty.
De busar glatt med varann.
Ensam var man ett vitten
som inte någonting hann.

Jag känner hur glädjen kan vinna
över all tråkighet.
Fortsätt bara att spinna,
ni, det bästa vi vet!




Fågel vid bad



Vid ormbunken vilar fågel vid ett bad.
Stillsamt sjunger den var mänska glad.
Sol över gräs och mossa lyser med sitt ljus.
Var fågel sjunger, värme strålar mot vårt hus.

Så som en sång vibrerar min tanke i dag.
Jag ser sångare sjunga enligt hjärtats lag.
Den olycka jag hörde finns nu inte mer.
Blott glad och lycklig är den värld jag ser.

En fågel sjunger och flaxar glad
med huvet på sned vid ett fågelbad.
Där landar lycklig liten sångarvän
och kvittrar glatt "jag minns dig än".




Komikerns mask



Utan blick hänger masken på sin spik,
hänger som minnet av vad som var.
Den som stelnat till ett lik
har läpparnas leende kvar.

Det hårda skalet hänger nu ej
på den som ropade "tjohej"
till publikens små glada skratt
som ekade in på vår natt.

Av natten gjorde du en dag,
du som fick mig så varm och glad.
Mina sorger jag inte kände,
då det härliga hände.




Livsreflektion



Så bräckligt livet är!
Den knutna handen kan
få det att brista.
Så enkelt det faktiskt är
att allting mista.

Det är godhetens kraft
som ger den svage styrka
av en himmelsk saft
att egen sak yrka.

Mot skyn stiger den tro
som gör allt det nytt
vars frön vi satt att gro
då gårdag just flytt.




Bland blommor



Var dag vill jag inte blunda,
vill istället i tanken undra
över hur tingen hänger ihop,
såväl i himlen som i en grop.

Jag tänker och läser ett tag.
Så förflyter ännu en dag.
Lite klokare blir man väl då
man av delar en helhet kan få.

Av varje frö blir det en blomma
om fröet ur jorden fått trumma
till små vattendroppars melodi
innan solens strålar lyst förbi.

Med färg och ljuvlig doft man vinner
en blommas vänskap och försvinner
i växters väsen sen helt bort,
instängd i gröna växters fort.

Så som blomman växer, du förstår,
kan man också fatta själen, år för år.
En nyfödd växer för att bli stor
och i den kroppen någon bor.




Vad som varit (ej längre är)



Som om var dag ett intet var
går ock denna sin väg förbi,
lämnar blott små minnen kvar
till en sorgsen melodi.

Tonerna de klingar ut
när natten släcker ner
och vår föreställnings slut
är då vi inte orkar mer.

Sen sover vi i nattens skydd
alla timmar vi behöver
för att på dagen bliva trygg
den lilla stund vi glöder.

Vi lever upp i sällskaps lek
en timme eller kanske två.
Sen kommer all trötthets smek
och förmanar lust att gå.

Så är det varje år för oss
att vi ej mycket hinner med.
Det mesta brinner bort i bloss.
Det är vår levnads sed.




Gravskriften



Ensam
och bortglömd
vilar han ut
efter pinan

står det skrivet på en grav.
Efter det som livet gav
ej mer han luften andas
eller himlens fåglar ser.
Vad gott som fanns
finns inte heller kvar
då man slutat sina dar.

Solen lyser där vi står,
sänder sina strålar
mot den som går.
Varmare blir dagen
då jag ser
bak vindens slöja
hur Han ler
som vi vill följa.




Tårarnas ögon



Tårarnas ögon
ber om frihet,
besjälade drömmar
om det nya livet.

Ögonens tårar,
försvinnande tankar,
legerar med hud
det gamla livet.

Tårarna lämnar
ögonens hem,
rinner längs kinden,
torkar till slut.

Små droppar av tankar
torkar till hud,
men bönen om frihet
flyger ej ut.