Alltets spegel (15-16)

dikter av Dan Sondenius 


15.

I den spegelsal det förgångna är
jag ser hur mina misstag åt mig bär
taggar av en så giftig sort
att jag måste vända mig bort,
bort ifrån den smärtas vy som väcks
då minnets många ägg inom mig kläcks.
Nu vet jag hur fel jag jordiskt vandrat
utan att någon mig alls har klandrat.
Med gyttja upp till midjan har jag stått
och endast ljumma blickar har jag fått.
Ingen har ropat att jag vandrat fel
som greppat om ett stängsel med el.
Men djupets inre fyller nu mitt jag.
Till mig kommer, inifrån, Alltets lag.
Jag vet nu varför jag vandrat åt fel håll,
då jag mitt på den breda vägen miste kontroll.
Jag blott av andras ryck leddes
och av dem jag mer och mer förleddes
att leva efter en världslig norm
och ej söka skydd då det blåste storm.
Guds ande har räddat mitt jag
genom att med lykta ge mig dag
där förut blott natt har varit,
en tid som nu till glömskan farit.
Lycklig den som lyckan känner.
Guds hjärta det slår för vänner.


16.

Sekunden en begränsad tidssekvens är
som dock rymmer hela evighetens sfär.
I ett enda kort litet nu
finns alla kommande jag och du,
men också alla de många ting som varit
och som i ljusvågors form till rymden farit
att beskådas av en kikare mycket stor
av någon som i den yttre rymden bor,
men som också ryms i den lilla sekundens tid,
alla tidsenheters "här hemmavid" .
Fåfäng är jakten efter en värld som varar.
Som oss på plågor och växande besparar.
Vi är dömda att växa och försvinna.
Annars kan vi ej den nya världen vinna.
Bortom alla sekunders skal det finns
en Ande som alla våra tankar minns.
Vi binds vid Anden av vårt eget hjärta.
Vårt motstånd föder så mycken smärta.
Till djupets inre ska vi alla gå
för att både glädje och läxor få.
Till den vakna dagen sig beslutsamt sluter
den vilja som en förnyad framtid gjuter.
Genom att lägga bort egots tunga skal
befrias vi av vår inre Högsta Domstols val.