Alltets spegel (21-22)

dikter av Dan Sondenius


21.

Mot morgonens strand den vandrar glad
som där i vågorna tar sitt morgonbad
och känner solen hälsa den nya dagen
med bokstäver i den naturliga lagen.
Så fagra är dessa stavelser för alla
att ingen fryser om fötterna, ty kalla
blir inga som vet att sig sköta;
som skyddar virket mot vätska och röta.
Ödmjuka blir vi av att lyssna till klok
som både läst och författat en bok
vari visdom traderas om trädgårdsskötsel
och vi lär oss mer om näring och gödsel.
Hård blir den som vägrar att höra
hur sanningens bokstäver oss andra röra.
Med toner som harmoniskt klingar
vi oss allt djupare svingar
och når till slut det magiska djup
där ett glas vatten blir en härlig sup.
Att dricka starka drycker i mängd blir då
något man önskar att man ej ska få.
Jag nöjer mig med saften av mandarin,
av gröna druvor och av en stor apelsin.
Kroppens porer har hela Alltets svar
då man vandrar sund genom livets dar.


22.

Korsvirkeshuset binder generationerna samman.
Dess bjälkar är för släkter som för värmen flamman.
De som bor i husen har adlats av gamla minnen.
Vi andra betraktar och får intryck till våra sinnen.
Kullerstensgator och handeln på torget med frukter
sprider en hemtrevlig atmosfär och dessutom lukter
till alla som njuter av dessa gamla städer
där det finns gott om korsvirkeshusens bräder.
O tid som svunnit men som ännu lever i hus
dit det sökt sig som aldrig vill malas till grus!
En ström av timmar kan ingen klocka stoppa
och ut ur ett urverk kan inte ens en trollkarl hoppa.
Alltså får de gamla intrycken föras vidare fram
av den ungdom som växer och blir morgondagens stam.
Grenar och kvistar på stammen bär frukter
som har både gamla och helt nya lukter.
Vid havet vinkar vågorna alltid glada
till de som tappert i olika väder vill bada.
Då vi sluter våra ögon kan vi se
korsvirkeshusen tillbaka mot oss le.
Vad vi ser är för alla i staden bekant.
Det är trevliga hus, så vackert och sant.
Men vad korsvirkeshusen ser är en annan sak.
Det är något för stenar, bjälkar och tak.
En evig ungdom är vad husen tysta beser,
små fötter som blir större och sedan allt fler.
Vi är de tillfälliga vågorna på den vy till hav
som Naturen till husen att betrakta gav.