Hjärtats djup (64-70)

en diktsvit av Dan Sondenius


64.

Jag ser den kloke filosofen i tankar
när ingen ser mig. Vid fruktskålen
vilar hans skrivarhand. Tankar
om morgondagen ska smälta
inom honom tillsammans med
frukten, främst de han väljer
då han befriats från vad som ledde
hans tankar fel. Ljuv är nattens
vila men dagens morgon måste
ses av de klarsynta, de med filosofens
blick. Framåt kan inte den gå som
bundits hårt till platsen för synden
av andra människors händer. Det
ljuva hjärtat tecknas av fruktens smak
där andarnas händer vidrör varandra
i gryningen och hopp finns för eget val.


65.

I Shivas dans skapas framtiden
av gudomligt lätta steg. Religionernas
skal har samma kärna för sökaren
som varm i hjärtat funnit vägens ljus.
Vi vill var och en av oss smycka
husväggen efter den sed som lärt oss se.


66.

O blod! Ack börd! Dessa molekyler
och syror vi ärver, ingraverade på
insidan av vår hud, skapar förvirring.
Av tolkningsproblemen lär vi oss
att Alltet sprungit fram ur dansen.
Vi är atomer av samma massa, utflödet
ur idéernas värld, där tankens lycka
och kärlek blev massa och dna.


67.

Sufin är den viskande sufflörsrösten
som ger mening åt sökarens vacklan.
Bortom bokstaven finns bildens
mening. Härlig är dess betydelse
för den verklige älskaren. Ur skålen
släcker han sin törst och är tacksam
mot virvelns heliga inre där
tankens ursprung finns.


68.

På stranden var allt öde
då ungdomarna försvunnit
från platsen. Ur deras lyckliga
skratt dröjde sig en ljuv äkthet
kvar, en blå blomma för
den lite äldre som vilsen
kommit tillbaka där också
hans egna steg fanns, nu
osynliga i den sand en
urmakare, på faraos uppdrag,
gav oss för att mäta tiden.


69.

Tiden är ett evigt nu
av utströdda sekunder.
Längtan, väntan, saknad
är tre länkar i den kedja
som formar vår upplevelse
av strömmen. Ur ett annat slags
universum strömmar då och nu
mot morgonens uppgående
i framtiden. Gud förlåter
nog vår vacklan den dag vi
erkänner att vi förvillat oss
av delarnas ytliga sken.


70.

Mot den djupare källan
dras vandraren, han som finns
kvar på stranden. Vardagens
heroer och statister är borta
från festen. Tystnaden finns
kvar med ett stilla vemod.