Hjärtats djup (15-21)

en diktsvit av Dan Sondenius


15.

Trappstegen bär vittnesbörd
om det förflutnas möda. Över
slätterna har individerna spridits
då den gemensamma flocken
skingrades. Ack, ursprungliga
familj av gemensamhet! Blott få
av er får nu kliva uppför trappan
mot höjden där utsikten finns!


16.

Jag vänder mig om
för att se tillbaka.
Många timmar har
runnit bort i timglasets
ström av sand. Jag går
framåt för att förenas
med sandkornen.


17.

Några oskrivna vykort ligger
i bokhyllan. Jag fick dem inte
av någon avlägsen vän. De är
oskrivna. Det var jag som
sökte deras bild för att inom
mig finna avsändaren.


18.

Det som känns hårt kan bli ännu hårdare.
Det finns inget annat val än att fortsätta
vandringen. Lögnerna ska en dag drunkna
bland sandkornen. Då får jag upprättelse.


19.

För slaven är arbetaren en seger.
Fakiren känner glasskärvan skapa
en känsla av sammet i handen.
Arbetaren upprättar slaven. O tjänare
i andras kedjor bunden och i vårt
medvetande alltför snart försvunnen!
Dina steg är den must som gör
visdom av erfarenhetens faktamängd.


20.

Fakiren vilar på sin spikmatta.
Varje övning gör den mjukare.
Min spikmatta är den tystnad
sanningen lindats in i. Lögnen har
stulit mina ord, min tanke har
skingrats. Från min hand:
droppar av blod! Och
från min tanke: en ocean
av droppar som ska
tunna ut sorgens blod.


21.

Det är sorgens droppar som
röda faller från min hand. Jag
har skurit mig på tistelns taggar.
Jag har sårats av en ros.
För mig för fakirens väg framåt:
att vinna det mjuka som det
hårda vassa ger är att vinna
vatten ur torra blad.