Alltets spegel (29-30 )

dikter av Dan Sondenius


29.

Havsvattnet som ekande drömmar var
då klockan mig genom natten bar.
Öm var varje dröm. Som en hud
som blott väntar höra kärleks bud.

Jag är en klippa som mot kvällen
längtar efter mer upplysta ställen
dit själen kan finna sin stillhet
undan jordiska dagars vildhet.

Drömmen sveper över varje hav
med allt vad Du åt oss gav,
det Du bar i Din håg
att sprida med varje våg.

På stranden är man vid den sten
som visar sig vara mjuk och len.
Den som bär ett löfte i sitt väsen:
om en akt som följer på pjäsen.

Havets vågor drömmer för att vakta
den skatt dagen med sina timmar sakta
samlat för att vi här ska minnas
det unikt värdefulla i att finnas.


30.

En arena för vattnets infall och vinden,
för lockande smekningar mot kinden,
är den ocean av medvetande
där vi bör inleda vårt letande.

Impulser av olika slag slår rot
och bildar tankar med vittförgrenad rot.
Skugga och svalka vi får av klarhet,
men tankar utan rot ger mest barhet.

O Du som innerst håller den skål
som är sammet men också nål!
Vi lägger skörden i det inre fat
där klokhet föds och blir till mat.

Tunna membran av känslig hud skiljer
det inre ifrån det yttre och binder
inre rötter allt djupare till den jord
som är den Eviges bördiga ord.

Vår främsta insats är att leda molekyler
efter mycket genomtänkta kalkyler
till det mål som är en bragd, en fest,
då nord och syd enas liksom öst och väst.