XVIII dikter

XVIII dikter av Dan Sondenius



I


Det står en man vid brons räcke
och blickar ut mot vågors slag,
då skymning faller över den dag
som nyss en blå himmel täckte.

Ej ensam blickar han i drömmar
mot ett inre landskap ut,
ty någon håller hans tömmar
och gör på hans livslust slut.

Var är den lycka som lågar
då någon förföljer på led
vart steg över mark och hed?

En skugga bakom mannen plågar
och fördunklar vågors nyans.
Är det riktigt - förnuft och sans?



II


Mot skymningen förökas natten
i himlens färg som mörk och grå
effektfullt sätter stopp i tratten
ur vilken morgons glädje vill gå.

Den man som vandrat vandrar inte mer
där vågors dans mot sten och sand
är det enda föreningsband
som mellan drömt och sant man ser.

Till högre makter vänder hans hopp
då han ser hur alla färger försvinner,
ty nattens mörker över dagsljus vinner.

Vad innerligt han önskar ett stopp
på skuggan som smärta sprider
och gör att han onödigt lider!



III


Är det bara grå skugga
du vill ge mig på min färd
här i den finfina värld
du så nitiskt vill söndertugga?

Jag ser mannens ensamhet
som ett tecken på din signal
att han ska leva i avskildhet
för att det är tomt i din sal.

Se hur fåglarna flyger
mot höjden i det höga blå
för att frön av kärlek så!

Var för sig vi från tråkighet smyger
ut till fältet där fåglars flykt
snart oss alla mot skyn har ryckt.



IV


Jag ser hur mannen vänder åter
mot den stad som sväljer oss många.
Den dränker alla ljud då han gråter
i djup saknad av det förgågna.

Han är ej en fågel som fri
kan skaka sina tankar av.
De blir istället hans grav.
Han uppgår aldrig i vi.

Finns någon där uppe som ser
vad som skiljer oss människor åt
och skapar skratt och gråt?

Finns någon som hör hur vi ber
om kraftiga vingars slag -
om en ny och bättre dag?


V


Ut ur tystnad och sorg kommer tal
om också annat än det som är
vad som till oss svår smärta bär
i form av själsliga kval.

När vad som tynger ej tynger mer
lär bördan allt lätta i hast
och ersättas av frid och rast
där ord kan växa och bli fler.

Ljuv är frihetens låga
och ljuvast av all frihets form
är den som stoppar skräck och storm.

Ty frihet från förföljelsens plåga
gör själen full av harmoni
då allt det svåra blåst förbi.


VI


Det är väl en tanke han haft
som gör att någon intresserat
försöker stoppa vad pennans skaft
kanske redan strukit, kasserat.

Det är blott en mening som jagar
fram blodet i min kropps ådror:
att sätta stopp för den nöds plågor
som en lantbrukare till soldatbödel agar.

All annan åsikt kan skrotas
än den som bygger på demokrati
med myckenhet av miljövärn i.

Så sluta upp ni som skräms och hotas!
Låt oss få vandra förutan er skugga!
Låt hopp över ungdomen dugga!



VII


När vinden vänder och far bort
mot ängar där man går i frid
jag hoppas få flytta till ett fort
där den platsen är mitt "hemmavid".

Från skuggans fält kan steget gå
till knippet av solens strålar
som timtals oss i ljuset målar
under himlen där uppe, ljus och blå.

Då tänker mannen stilla ett tag
på annat än sina bekymmer,
ty hans trädgård ock annat rymmer.

Av liv och levandets lag
vi lär oss lyckans realiteter
bortom trista trivialiteter.



VIII


Vårsolen lyser in i mitt hem
med värme som lockar mig ut
mot parken där ur påfågelstrut
höjs frågan: vem tittar på vem?

Undulaterna dansar på grenar
i en färgsprakande voljär
som knappast känslan försenar
när man är hos fåglarna här.

Så ser jag den man som lidit
av skuggornas mörker och tyngd.
Nu fågelsång fyller hans rymd.

Grip dagen innan den farit
mot ställen du inte kan nå.
Där andra dess läkning kan få.



IX


Förnöjd med kaffekoppen betraktar jag
den unga generationens flygförsök.
Av alla drömmar som gått upp i rök
finns ej den om friska ungdomstag.

Bli ej som en sur och tvär en
som nekar vingar som flyga vill
att försöka komma över barriären
och kanske lite mer därtill!

Låt deras flygförsök få stärka vingar
som kanske gör verklighet av annans dröm
om du ej håller hårt i förbudens töm.

Blott passiv blir den du tvingar
till avskildhet och liknöjdhet.
Var stoisk om du själv gick bet!



X


Leende försvinner nu minnen
av det som var tråkigt och hemskt.
För annat öppnas de sinnen
vars dörrar står glada på glänt.

Obehag är som snö och is,
dömt att tyna bort och försvinna
i sol som får sådant att rinna
som agade med skuggans ris.

Hur länge solen skiner
vet ingen som lever här
där evighets frid ej är.

Vad vind som i morgon viner
vet ingen på jorden levande,
där vi vandrar på vakt, trevande.



XI


Det sitter en man i stolen och läser
om ting vi vanliga ej förstår.
Åt sin lektyr han myser och jäser.
Med den han en vandring får.

Det är ett främmande universum
som bokens ord har öppnat opp
med tankar som för sorg satt stopp
och som utvidgar läsarens rum.

Ty boken besegrar och befriar,
gör stark den som varit svag,
får ordning av trots mot lag.

Jag sitter ej här och siar.
Jag vet ju bokens värde för vår vän
som nu till sig själv hittat hem.



XII


Det lär finnas massor av dårskap
bakom den handling som klok och fin
förökar värdet hos den burskap
som är nån annans och inte min.

Av irrvägars nysten reder han ut
klarhetens vägar som väl förgör
de tankegångar som ej framåt för
utan går runt, runt förutan slut.

Ur det inre av mannen spirar nytt,
till glädje för oss tankestumma.
Vid hans sida, vi känner oss dumma.

Det är framtid, det gamla har flytt,
som föds i var hjärna som tänker
och vår värld nya värden skänker.



XIII


Du kan leva ett mycket bättre liv
om din väg och vandrings mål
rör riktningen för dina egna kliv,
ej skälen för medmänniskans skål.

Stark kan du bli på din egen färd
om riktningen ligger fast och klar.
Då din väg så blivit uppenbar
upplyser målet din värld.

Låt därför ej din egen skugga
bli skymning för andras steg
utan var artig, likt hon som neg.

Då slipper du ock att om och om tugga
det som lycka blivit för andra,
som du utan fog hörts klandra



XIV


Bortflyende i årens släptåg
är den oro för framtiden vi haft.
Som gammal glömd, uppdrucken saft
finns ej mer den fasa vi såg.

Öppnade fönster släpper in luft
och vyerna vidgas, blir större.
Det som en gång var hårt, tufft
minns man ej längre man hörde.

Det är tryggheten som han sätter högst,
den man som skuggan vikit ifrån.
Han har sluppit dess buller och dån.

Ty med tryggheten är friheten störst,
blir då ett smycke att beundrande se.
Åt annat får vi drömmande le.



XV


Vågorna plaskar av lycka
då de rullar sig mot varann
kan jag vid brons räcke tycka
där jag av vågors brus blir sann.

Jag är ej ensam på den bro
där vattnets lek är lätt att se.
Här trängs de minnen som lärt oss le
och att på en framtid tro.

Här vilar frid till slut, får man hoppas.
De skuggor som faller kommer från träd
som skänker svalka och som ingen räds.

Då inget ont i det goda doppas,
då min vandring är lätt och glad,
lågar lyckan i vår sommars bad.



XVI


Dagarna levs och försvinner
som droppar i strömmig flod
där varje stund först vinner
i samma stund som den dog.

Snart ska en annan person
väl tänka precis som jag
om existensen och dess lag
då jag slocknat, utan pardon.

Jag vill bara notera min tro
på den värld som rymmer oss
som två högst tillfälliga bloss.

Vi är för andra en bro
till både dåtid och framtid
och till rummet där ute vid.



XVII


När solen sänder morgons strålar
in i ditt ensliga sovgemak
är det med glädje du vrålar
att du sover under ett tak.

Ej med avsikt hålls du fången
i din egen sorg och ensamhet
av den som något om känslor vet
och som följt dig längs levnadsgången.

Ve över den som skamligt agar
frid och lycka ur ett annat väsen -
som gör tradgedi av lyckopjäsen!

Lovad vare den som lagar
att fler får känna glädjens vingar,
hur de till oss vår framtid bringar!



XVIII


Ack, vore den vingade glädje här
som svingar oss framåt, liksom rycker
oss till höjden där uppe där
vi nu ser moln som över oss trycker.

Ty glad blir man av glädjens vindar
och dessa vindar måste vi skapa
om vi ej blott gammal vind vill lapa
och då kanske vi oss själva hindrar.

Men vi skapar ej en riktig vind,
blott en möjlighet för vingar med kraft
att ge oss i tanken vad vi ej verkligt haft.

Så känn efter vid bok, björk eller lind
hur små fläktar vid din sida blåser,
fråga vad de öppnar eller låser.