Alltets spegel (76-78 )

dikter av Dan Sondenius


76.

Långt borta i fjärran ett skimrande moln är
med färgerna i en dämpad lyckas dis.
Vad de lyser blekta på ett vackert vis
med ett ljus som oss fram över dagen bär!

Strödda tecken av färger vandraren lär
hur det går att navigera i en bris
vars hinna är den så ytliga skimär
sökaren spräcker under sin första kris.

Av det vi trodde vara verkligt och sant
återstår blott ett sprucket, ytligt skal
och vandrarens personliga livsval.

I mörkret lyser en evig diamant.
För vandraren synliggörs alltings nu
i att finnas som både jag och du.


77.

Vägen framåt för från en upplyst dimma
tankfulla vandrare som utan svärd
är förmögna att  i denna dystra värld
söka djupet och i dess klarhet simma.

Världens lockbeten är blott en imma
utan möjlighet att göra den man närd
vars mål ligger utom klockverks timma
i den salighet som hägrar för hans färd.

Utan mål har vägen ingen mening.
Utan lykta får vi blott ett bräckligt ljus,
det som svagt fladdrar fram till nästa hus.

Målet är en ädelt skön förening
av allt det goda som du på jorden sett
och som Han hög i Himlen oss har gett.


78.

Röd är den härliga matta vars väsen
leder oss ut ur dunklet med en sång
vi som lyssnar kan ta till oss på en gång,
lockade av lagerkransen till pjäsen.

Visst är det ros och lilja dagen lång
då sångarna sjunger genom pjäsen
om existensen, som kan kännas för trång,
och om livet som andliga väsen.

Djupt i varje varelse finns det frihet.
Att bortom alla skal och hemska stup
få beskåda det gudomligas djup.

Ytterst och innerst existerar livet.
Det att skapas och utåt växande gro
för att sedan vandra inåt med sin tro.