Del V. Alltets spegel (64-66 )

dikter av Dan Sondenius


64.

Se solen lyser över vägens stenar
och sprider värme till platsen där vi är
mer som mogna frukter och små goda bär
än moln som en höstlig motvind försenar.

O plats för Andens budskap som oss lenar
med kärleks djupa ord som med visdom bär
till insikter som inre källor renar
och förskingrar ytans förljugna schimär!

En lummig berså för den höga mening
du hör i ditt innersta ropas ut
är vad oss väntar den dag det är slut.

Då öppnas Himlens hjärta för den rening
som vi under jordelivet genomgått
och som Gud Fader i våra hjärtan sått.


65.

Dagarna rinner som ett färgrikt vatten
till en kraftfull och aldrig stillnande flod
som är historiens kärna och blod
och i den kan guldgrävarn finna skatten.

Bland allt kring vilket vi en gång trollska stod
vi har att av vördnad lyfta på hatten
då vi i kärlet där under tratten
ser den mix Gud Fader benämner god.

Stor mödas slit och ansträngning det är
vad hela mänskligheten har att utstå
för att här på jorden korn av lycka få.

Vad lyckan av lust och glädje till oss bär
gör att vi orkar lite mer och väntar
på vad mödans investering förräntar.


66.

Ett yttre värde av guldets glans och skal
kan dölja vad som förmultnar inne i.
Det djupare är det som gör dig fri
och det kan grönska medan ytan är kal.

Anspråkslösa personer utgör det tal
som format av mognade jag ett vi
med hjärtan det finns gott om värme i
att göra vardagliga men goda val.

Den som utåt manifesterar förakt
för andra varelsers känslor och mål
har i oss stuckit hatets vassa nål.

I tysthet sanna djupets blick betraktar
vad vi på jorden så lätt förfelar
då vi hellre splittrar upp än helar.

Alltets spegel (60-63)

dikter av Dan Sondenius


60.

Långt innan det dova mörkret
sjöng sin tystnad
brann ett ljus ingen tänt.
Långt bortom stjärnrymden
brann det, i det första,
ursprungliga rummet.
Där fanns evighetens längtan
efter det oändliga. En väldig
knall födde alla universa.
Ur nya rum strömmade nya
världar ut i en kedja utan slut.

O Gnista som alltid brunnit!
Vi lovprisar Dig för att Du
materialiserat världen genom
kärlekens flödande strålar!
Utav dessa föddes rum efter rum.
Längtan vi känner inför det gudomliga
är vår väg tillbaka till det
ursprungliga och den eviga
gnistans sken.

Den dova slöjan har lagt sig
som en hinna mellan rummen.
Den fördunklar vår syn. Blott
hjärtat kan ännu se den
ursprungliga evigt lysande lågans
klarhet. Våra ögon blickar fåfängt
mot fjärran. Våra ögon kan blott
se tystnaden och ödsligheten.
Mäktiga rum! Mäktiga mystiska
mörker som sugit i sig så mycket
sanning vi mänskor ej ens anar!
Oändliga storhet för vår färd!
För vår väg upp och tillbaka
till den storhet som fanns
innan den avgörande smällen.
Långt innan Big-Bang födde
vårt universum ekade det
oändliga rummet av fyrverkerier.
Så byggdes det kosmiska huset
med dess oändligt många rum!
Böj knä, människa, och känn din
ringhet! Du är liten inte blott inför
Gud utan inför den eviga världen,
rummet utan väggar, platsen för
Guds gränslösa kärleks kraft.


61.

Ingen klarar sig ensam, det
är något som kapten Nemo vet.

Vågorna bär skeppet fram
över okända vågors vatten.
Vatten är jord för mina
drömmars åker, frön sådda
av ledig tid.

Jag är en sjöman
och jag bemästrar vågorna.

Jag är en handlare
som fraktar gods.

Jag är en älskare
av okända hamnar
och gillar att sälja
allt mitt gods.

Ej blott en drömmare
bör man vara då marken
utgörs av vågors vatten.
Vi väver en värld av handel.
Välstånd och välfärd är
bilder i den färdiga väven.

Jag är en våg
som Guds änglars vågor
bär fram till
verklighetens strand.
Utan makt är
den ärlige sökaren.
Gud formar hans väg.


62.

Den ensamma växten
sjunger då den blommar
sanningens sång om livet.
Vad mycket tal en människa
måste tömmas på för att nå
växtens medfödda sanning!


63.

Domare och militär
är allt som är
i samhällets betong
då du förlorat
din frihetssång.

Det finns ingen dom du kan döma
dig till. Det finns bara ett ytligt
bländverks sken för den
som inte vill gräva.

Det finns en hinna av sten
över markens ömtåliga jord och grus.
Det finns en barriär för varje
spadtag, men den som löst koden
kan gräva i sitt eget djup.

Del IV. Alltets spegel (57-59)

dikter av Dan Sondenius


57.

Vad vägen åt sidan för vandraren framåt
i en ny fotsida riktning! Snö, skidspår, pjäxa,
alla allvarets attribut och de av
snöflingor inkapslade speglarna...

Ingenting är allt. Det vet kapten Nemo.
Ingen är sjörövare på haven. Blott
sjöfarare finns och vilsenhet.

I djupa spår av snö finns det tillfälliga.
Som en spegel av allt är den bild vi ser
i solens ljus i snömassorna. Bland
smältisen finns den förutbestämda
undergången, lätt förutsebar för
naturvetare som anar vindens riktning.


58.

Den alkemiska omvandlingen
börjar i vattnet då eldens gnista
förångar det ytliga i ivern  att
göra jord av djupets is och luft,
inkapslade, stelnade av tillvarons
oändliga rädsla.


59.

Ny väg formas av snö som faller
då ismassorna rasar och en ny
syndaflod dränker världen.
Hjälplösa är vi inför arvssynden
och tillvarons mystiska magi.
Varför denna dramatik som inte
skonar hustaken och drabbar
jorden med fruktansvärda skred?
Vad är vid jämförelse diktens
stakande stavelser mer än
livets egen tvekan inför det
mystiska ljuset på grottväggen?
Platons tankar var strukturerade
intuitioner och där svagheten
i tanken låg uppenbar för skeptikern
trädde Orfeus präster in. Också
från Delfi är det möjligt att nå
alltings djup, ty djupet är
vår allas väldiga grav.