Fyra strofer av klagan

en dikt av Dan Sondenius


Fyra strofer av klagan

Ej mer poesi ur min hand sedan stalkaren
satt bokförläggaren i en sådan sorts trans
att vad jag än skriver kommer man att läsa
det som en tarvlig form av trams.

Till vilken nytta är de skaldade orden
om blott tystnad är vad dem når
då jag beskriver hur en man på jorden
i sitt bultande hjärta mår?

En skugga är vad som skymmer min sikt
och gör att jag ej till Himmelen kommer
med diktens speciella form av bikt.
Men inom mig känner jag ånger.

Ja, stor är min ånger och sorg
över att ha valt diktens ord som konst när
jag borde klivit ur min befästa borg
och levt i livet som det en gång är.

Dolda sår

en dikt av Dan Sondenius


Dolda sår

Tillsammans gick de och såg noga
att min dag förvandlades till kväll.
De kallade mig idiot och gladdes
åt föräldrarnas ivriga läxhjälp.

Själv var den ensamma vandringen
min utstakade väg. "Gå inte med
honom!" skrek man, fyllda av
något slags hämndbegär.

Så hård den smeksamma handen
kan bli, när den inte smeker mer.
När orden som flödade rikligt
förvandlats till tystnadens mur.

Ser du såret i mitt hjärta för allt
blod som naturligt samlas där?
Kanske ler du åt alla dessa
pilar som har samlats där.

En lyra som bröts

en dikt av Dan Sondenius


En lyra som bröts

Ung var jag då du med kikaren såg
att jag kunde tjäna dina syften. Alla
preparat du gav mig skulle få mig
att snava på den grusiga stigen.

Du var långt ifrån mig, gav mig
aldrig värme. Men du såg i din kikare
ett värde att få mig att snava. Fick jag
äga mina egna tankar? Jag frågar.

På livets väg ganska långt jag hunnit
och har nu missat det som kunnat ge
min ålderdom milda glädjens färg.
Du segrade med dina preparat.

Skyddad kunde du se min vandring
som du noga stakat ut. Jag ville inte.
Men din lek blir bara allvar för den
som sörjer den brutna lyran.

På väg

en dikt av Dan Sondenius


På väg

Vilse utanför staden beklagar jag guiden.
Varför dessa vackra ord med gester
som ledde mig bort ifrån ruinen,
detta minnesmärke av det förgångna?

Det storslagna borde ligga i själva gesten:
Att mätt och kunnig leda sökaren
till en förfluten epoks källåder
där vattnet flödar rent och rikligt.

Det är bara spåren vi kan finna idag,
utkastade och bildandes ett mönster
som först får en mening i vår egen
rekonstruktion. O bonde, soldat och konung!

Tre steg mot framtiden! Jag snavar när jag
vilse i det klasslösa samhället kolliderar
mot spontant bildade grupper som alla
säger: Inte du!


.

Varningen

en dikt av Dan Sondenius


Varningen

Stegen mot sanningens dörr
går genom en dimma.
Kraxande kråkor i ökendrömmar
varnar för vissnande träd.
Nu flödar vatten
ur sönderslagna krus.
Spår av kärlen
bildar det grus
historikern behöver
för att ledas vilse.

I hjärtats djup

en dikt av Dan Sondenius


I hjärtats djup

I mitt hjärtas innersta
finns en våglängd
från det innersta.
O att höra detta ljud,
sänt från vår gudom!
Herrens röst i våra hjärtan talar
och bildar blod.

Två dikter: Våglängder och Ursprunget

två dikter av Dan Sondenius


Våglängder

Den skinande glaspärlan
gav mig strålar från en gårdag
jag inte ägde. Dessa strålar
var dröm och inte minne.
Djupt inom oss är det samma ton
som spelas då vi där vibrerar
av det blott anade.
En vind av evighet
sveper våra kroppar framåt
på en väg där minnena utgör
åldrandet. Det första leendet
utgör själens hud.


Ursprunget

Himmelens hav är blott
skenbart öde.
Vi kan inte räkna dess strålar,
vågor som sakta svävar fram
för att berätta oss.

Diamanten

en dikt av Dan Sondenius


Diamanten

På bordet vilar en glaspärla
och reflekterar solens strålar.
Långt borta i ett annat universum
ett väldigt hjärta lyckligt vrålar
att en enkel kula utav glas
är en källa till glädje och kalas.
För alla som inte är en dum klant
är glaspärlan en verklig diamant.

Förändring

en dikt av Dan Sondenius


Förändring

En fjäril landar på trädets yttersta kvist.
Allt är annorlunda inför kvällen. Flera frukter
faller av sin egen tyngd mot den kyliga marken.
Hösten har moln som gråter och jag
ett brustet hjärta som förlåter.

Drömmens ord

en dikt av Dan Sondenius


Drömmens ord

Bland våningens många ting
var det bordets frukter som sa
min inre sanning: Frukten var ord
åt min tysta tanke. Silverfat
som persikor vilade på
var fundament starkare
än min vakenhet. Druvor
som vilade i en skål med
vacker fot visste sitt värde.
Jag sov inte vidare. Drömmens ord
fick mig att sväva långt ovan
den vardag som blir grå
av brist på visioner. I drömmen
svävar min tanke
fri från vardagens tyngd
i en oändlig rymd.

Tillfällig epilog

dikt av Dan Sondenius


Tillfällig epilog

Ej mer jag orden nyttjar
för att skriva vad min tanke bjuder
till den rätt där varje stavelse
vill kliva på sitt eget sätt.
Mot mål för det medvetna och fria
är dikten ett ornament för
själens färd. Duvorna lyfter
mot skyn och skådar molnen.
Åskvädren mullrar hotande
men duvan når sitt mål
om den får nyttig föda.
Alla vet sedan tidig barndom
att nöjet nyttan betydligt förskönar
och varje flitig fågel en blomma
rikligt med nektar belönar.
Trist får det ej vara att flyga
eller att ornamentera vyn,
den som kan ses från skyn.
Det är bättre att lägga ner sin pensel
än att måla så dunkelt att betraktaren
fruktar för förstånd och syn.
Ej ska annat än lycka och glädje vara
vad som bestämmer vart mina
ord i sin jakt på mening ska fara.
För att inte dräpa läsaren med den sorg
jag känner då någon trixar vid min
kanske alltför enkla vardags borg
sätter jag nu ett tillfälligt stopp
för skaldandets maratonlopp.

Två dikter: Vandrarens insikt och Guds gåva

dikter av Dan Sondenius


Vandrarens insikt

Den som vandrat länge
nås av en insikt.
Den gudomliga gnistan
inom oss är Människosonens
själ. Gud ska frälsa marknaden
och marknaden ska frälsa oss.


Guds gåva

Vad Gud till oss alla givit är den lag
som har individens egna val till behag.
Vår rätt att välja är själva Jagets
grund. Förutan valfrihet är vi andra.
Via valfriheten kan vi växa och
medvetna nå sufins djup.

Fyra nya dikter i sviten (19-22)

dikter av Dan Sondenius


19.

Mina tankar är fjädrar
och vilar på moln.
Vardagens vindar
driver oss bort.
Det är endast
en sorts mentala skulpturer
att Jesus är Gud
eller Guds Son. Vi når
verkligheten bortom ytan
via skulpturerna.
För mig är Du, o Jesus,
den öppna sufiordens mästare!


20.

Tanken gör oss
initierade
då det är hjärtat
som tänker.
Jag behöver ingen
annan grad
än denna:
att ana djupet
och dras in i det
av en oändlig
kärleks kraft.


21.

Dessa medvetna
tankar jag ordsätter
berör det självklara.
Varför låter jag
penslarna vila
för att gå hit
och säga
det självklara?


22.

Det är lärdom
penslarna ger mig.
De lär mig att
uttrycka mig själv.
De lär mig att
jag aldrig blir
någon stor mästare.
De lär mig att
jag måste låta dem vila
för att en dag
bli ett med färgen.

Fyra dikter till i sviten (15-18)

dikter av Dan Sondenius


15.

Myntväxlaren räknar
förtjänsten. Guldmynt
glittrar mot röd sammet.
O denna sång för det
drömmande ögat och
den färd in i djupet
som den företar
som inte växlar
bort sin vinst!
Vid alla böckers sida
noterar jag hur vissna
tankar faller bort.
Dessa fåfängans notiser
som ändå inte kan
gripa det stora!
Små delar översköljs
av det obegripliga.
Men mynten som glänser
på det röda tyget
är långt borta
från havets vågor.
På stranden lekte barn
som greppade småsten
för att senare växa
och då växla småsten
mot småmynt. Ack,
vad vuxen du har
blivit, du som
förlorat din dröm
på stranden! Större
pengars underbara vinst
kan du samla. Du
kan köpa en större
och rödare duk
men aldrig återfå
vad du förlorade
på stranden. Det finns
dock kvar där att
samlas av andras fingrar,
betydligt mindre än dina,
och de binder samman
det som förlorats
med egna småstenars vinst.


16.

Fjärilar kommer emot oss
flygandes med fjädrar.
Denna slags form och färg
är vår vandrings poesi.
Jag hör flöjten redan.
Den ska höras tydligare
mot kvällen
och då ljuset dämpas
erfar vi färgprakt.


17.

Månen ser att mina drömmar
är sådana små ballonger
som också andra blåst upp,
långt innan den horisontlinje syntes
där min väg blev liv.


18.

Vägen framåt förutan svek
har att vandras av de sanna
och du bör ej vara så vek
att du vill livet förbanna.

Under promenaden märker
vi att det finns nåt som stärker
den som söker det som är klart
för att det är ljuvt underbart.

Det är vägens drömmar du hör
då du kånkande på din last
känner att du nog genast bör
njuta av en stunds stillsam rast.

Vik ej av ifrån det vägval
som dig så stolt och lycklig gör
att du förutan svåra kval
är den som åt oss lycka för!

Rasten får dig att vilja gå
för att i världen fröer så
där behoven finns för nåt grönt
att växa och bli underskönt.

Vid horisonten finns det mål
som är en hägring för oss nu
men senare blir segerns skål
då vi alla tilltalas du.

Fem nya dikter i sviten (10-14)

dikter av Dan Sondenius


10.

Vilan är det bränsle
själen behöver för
jordiskt slit och jäkt.
Insomnandet kan vara
hur filosofen svävar bort
för att ge meditatören
liv inom samma kropp,
nu förnyad med insikt
om Alltets eviga värld.
Jag känner kärnan tala
utan ord med våra liv
som stavelser. O brokiga
dräkt som den Store
Anden svept in sig i!


11.

Förnyelsen av våra liv
ger kulturen en annan roll.
Den levande dikten är
en fjäril som har att
sätta allt på spel.
Utflugen ur bokens
glaskropp kan vinden
driva den bort. Med fria
vingar kan den nå
ditt inre väsens kind.


12.

Ej är detta platsen
för klagan men jätten
som kontrollerar böckerna
mosar fjärilar som flyger fritt.


13.


Du blir inte rikare av
att få andra ut
på tiggarstråt. Det är
deras fattigdom som är din.
Du ser inte sanningen
på grund av brist på ljus.
Den inre rikedomens glans
kan lysa väg åt tiggarstaven.
Värna friheten men sätt ej
käppar i hjulet för min vän!


14.

Världen blir bättre av fria val
som sammantagna befriar oss
ifrån allt för svåra kval,
ty vi kommer aldrig loss
för utan den sorts dynamik
som gör den som vågar rik
och åt oss andra en trygghet
som kan utformas med snygghet.

Två dikter på fri vers (8-9)

dikter av Dan Sondenius


8.

Den samhällsfilosofi
som inte räknar med
individens önskemål
torr som torkade löv är
att den ej någon
mot högre höjder bär.
Vi har att vandra
in i vår egen existens
och uppleva hur dagen
bleknar till kväll och natt.
Jag suddar ut mina tankar
för att kunna fyllas av nya.
O svävande vind, vars
moder är Tystnaden,
ett urhem vars kärlek
blev atom och liv.


9.

Varje uppvaknande
är en återfödelse.
Varje steg på vägen
är en längtan efter
tystnad och högre höjd.
O ljuva mirakel
att leva och skåda
in i Alltings mitt
där evigheten ler
mot förgängligheten
i min blick!
Att somna in är
att få börja leva
med mer av värme
i sina ådrors blod.
Ljusårs eoner komprimeras
i några droppar blod.
Vi visas upp i Alltet
för att Tystnaden
vill höras.

Tre dikter på fri vers (5-7)

dikter av Dan Sondenius


5.

Ett skelett av stål
eller aluminium
bär upp strukturen,
rest över åkermarken.
Detta tempel rymmer
sådden och förnyas
medelst tillbyggnader.
O myror av arbetare
och entrepenörer,
ge oss fjädrar - prakt
och plymer - i grönt,
gult och lila att skyla
metallskelettet med!
Den sådden gror inom
den amatörskådespelare
som ännu inte sett scenen
och den ger vintern färg.


6.

Tulpanen är min längtan
och den färg
som ger vintern kraft
att föda våren.
Solen smeker blombladen,
dessa ömma blad
som är våra själar.


7.

Inom oss finns det nu
som vill överskrida dagen.
Inlåst bland dygnets timmar
vädjar Tiden
om en rumslig
förlösning.

Två dikter på fri vers (3-4)

dikter av Dan Sondenius


3.

Färgens mättnad är en divan
för tingens glans. Månen
ler mot solen då himlens
mörker döljer våra tankar.
Från divanen: tyg för
våra drömmar och konst
som med lätt hand leder
hantverkaren till ateljen.
O verktyg som folk förr
format för att göra
materien mjuk, formbar
som en midja och höfter
som söker lårens stöd
och sans! Vi är materiens
fångar men den fina tråden
i silket visar betraktaren
en väg till inre
rikedomars essens.


4.

Vad var det koppartråden
skulle leda om inte alltings
värme och kraft! Verktygen
vilar övergivna vid
trådrullen, medan alla
önskningar skimrar
i solens avmattade strålar.
Var varsam med vilken
ledning du biter av
om du har fräckheten
att nyttja den skenbart
kvarglömda avbitartången!
Vi samlas i våra
drömmar som elektroner
vid den magiska
koppartrådens glans.

Två dikter på fri vers (1-2)

dikter av Dan Sondenius


1.

Vid vägkanten blommor
som blickar åt den
fortsatta färdens brus.
Violer för vägvalen
och vid varje steg
är hjärtat fyllt av
en symfoni inför
det okända.


2.

Åt alla håll vandrar
vakterna vida
då fortets utkik
blickar drömmande
mot molnen.

Kärleken finns klar och ren
i poesin, utan kropp
men likväl med låga.
Vi ser lågan lysa upp
vinternattens mörker.
Plötsligt blir vinterns natt
sommar och vaken dag,
ty diktens magi har
väckt musikanterna.

Se, vi är bara försvarslösa
inför oss själva!

Blommans tro + Tingens liv

en dikt av Dan Sondenius


Blommans tro

Förflutna tankars isblock var ej mer
då panteistens hjärta riktigt klart
av grodda insikter gjort att jag ser
hur allting hänger samman uppenbart.

Av schismers kamp det blott återstår nu
den tro som närmast en klar vetskap är:
att länkar binder samman jag och du
i en sån kedja som vår helhet är.

Vart blad är prydnad för sin blomma fin
och av blommornas nektars nyktra vin
vi höjs till den sfär där allting ande är.

Till den höga insiktens verklighet
vi förs av en äkta vardaglighet.
Det är helt visst: blomman är panteist!


Tingens liv

Vad mättnaden i världen ser
är tankarnas flyktiga brus
då stjärna mot stjärna ler
ovan mitt mycket enkla hus.

En hunger i tingen ropar
i jakt efter en sån balans
att vi stjärnornas tro hopar
där jorden saknar mättnads glans.

I föremålens väsen finns
en makt som sällsamt allting minns.
Jag är så glad för detta bad.

Varsamma är alla händer
som vet vad tingen oss sänder.
"I oss, ett bliv, som är ett liv!"

Jordens himmel och Guds kraft

dikter av Dan Sondenius


Jordens himmel

Det är för jordens tillvaro vi fått
uppleva Guds ord ta en mänsklig form
som över både jord och hav har gått
med en inre kärlek som är enorm.

Ej för himlens trädgård vi har att be
utan för jordens åker och det hav
där vattendroppar finns som vi kan ge
åt gröna grödor som är livets sav.

Vår bön bör salta av en havets mängd
och få den grind öppen som nu är stängd.
Jag i hjärtat ber du problemet ser.

Av alla delar vi får en helhet
med kanaler som skänker den sällhet
som gör en himmel av jordens vimmel.


Guds kraft

Djupt inom oss Guds öga allt skådar
av vad vi vill och vad som oss händer
och därför i Himlen förebådar
Han vår kärleks många heta bränder.

Ock det där giftet som någon annan
av elakhetens illvilja oss gav
som droppar lagda i kaffekannan
ser Gud igenom alla vågors hav.

Att få en syndare att falla ner
dit inga bottnar nånsin bottnar mer
är att göra ont: det som ej är sunt.

Ta oss upp ur det alltför stora djup,
dit vi tagits av en förgiftad sup,
med kärlek som väl, gör var man till träl.