Alltets spegel (23-24)

dikter av Dan Sondenius


23.

Våra städer de är kärl för drömmar.
För sådant som våra hjärtan ömmar.
Många planer kläcks i dessa städer.
Man ritar hus och sågar upp bräder.
Det som på landsbygden är plikt och knog
blir sysslan som man efter jobbet tog
i den stad som behöver sin grönska;
som än mer av frukt och bär kan önska
att nytta vara på en marknadsplats
där kunder köper frukt och en atlas,
men också lockas av det som är grönt
och alltså för själen nåt mycket skönt.
Är det staden som på grund av all stress
lever upp då den av skön grönska ses
eller är landet så bortskämt av livet
att man ej ser för plikter sin frihet?
Det är en frihet som i själen finns
och som härliga barndomstider minns,
då djur och grönska var alternativ
som betydde ett glatt, meningsfullt liv.
I staden många ensamma målar
medan man glatt i landsbygden skålar.
En tavla skildrar det fina man ser
då småbarnen bland sädesaxen ler.


24.

Nattens dimma och mörker ropar orden här:
om hjärtats djupa längtan efter Han som är.
Till dagens klara ljus den dröm överlever
som ej vår levnads ande till glömska söver.
Själen som gav levandets kropp åt så många
ska oss åter i sin vackra strålkrets fånga
och en gemenskap göra av oss var och en
så att vi sedan kan enas i Himmelen.
En gemensam ande förenande sluter
våra själar då segerns trumpeter tjuter,
ty glädjen vi känner som värme i vårt bröst
har sitt själva ursprung i en gemensam röst.
Över, under, bakom och inom är blott Gud
som manar oss med sina många kärleksbud.
Av kärlek kom materien som på jorden
två personer får ett barn av kärleksorden.
Tänk, i en fjärran efter-livet-atmosfär
ska vi åter enas i den som evigt är.
Tiden kommer ej att i ett timglas rinna
utan vara jordens förlorade hinna.
Den själsliga makten har ett djup, en styrka,
att förvandla allt till en levande kyrka.
O gudomliga djup inom allt köttsligt liv,
gör av oss alla ett högre, ett fredligt "Bliv"!
Ingen vill varaktigt splittra och förstöra.
Vi vill ju innerst de ädla orden göra.

Alltets spegel (21-22)

dikter av Dan Sondenius


21.

Mot morgonens strand den vandrar glad
som där i vågorna tar sitt morgonbad
och känner solen hälsa den nya dagen
med bokstäver i den naturliga lagen.
Så fagra är dessa stavelser för alla
att ingen fryser om fötterna, ty kalla
blir inga som vet att sig sköta;
som skyddar virket mot vätska och röta.
Ödmjuka blir vi av att lyssna till klok
som både läst och författat en bok
vari visdom traderas om trädgårdsskötsel
och vi lär oss mer om näring och gödsel.
Hård blir den som vägrar att höra
hur sanningens bokstäver oss andra röra.
Med toner som harmoniskt klingar
vi oss allt djupare svingar
och når till slut det magiska djup
där ett glas vatten blir en härlig sup.
Att dricka starka drycker i mängd blir då
något man önskar att man ej ska få.
Jag nöjer mig med saften av mandarin,
av gröna druvor och av en stor apelsin.
Kroppens porer har hela Alltets svar
då man vandrar sund genom livets dar.


22.

Korsvirkeshuset binder generationerna samman.
Dess bjälkar är för släkter som för värmen flamman.
De som bor i husen har adlats av gamla minnen.
Vi andra betraktar och får intryck till våra sinnen.
Kullerstensgator och handeln på torget med frukter
sprider en hemtrevlig atmosfär och dessutom lukter
till alla som njuter av dessa gamla städer
där det finns gott om korsvirkeshusens bräder.
O tid som svunnit men som ännu lever i hus
dit det sökt sig som aldrig vill malas till grus!
En ström av timmar kan ingen klocka stoppa
och ut ur ett urverk kan inte ens en trollkarl hoppa.
Alltså får de gamla intrycken föras vidare fram
av den ungdom som växer och blir morgondagens stam.
Grenar och kvistar på stammen bär frukter
som har både gamla och helt nya lukter.
Vid havet vinkar vågorna alltid glada
till de som tappert i olika väder vill bada.
Då vi sluter våra ögon kan vi se
korsvirkeshusen tillbaka mot oss le.
Vad vi ser är för alla i staden bekant.
Det är trevliga hus, så vackert och sant.
Men vad korsvirkeshusen ser är en annan sak.
Det är något för stenar, bjälkar och tak.
En evig ungdom är vad husen tysta beser,
små fötter som blir större och sedan allt fler.
Vi är de tillfälliga vågorna på den vy till hav
som Naturen till husen att betrakta gav.

Alltets spegel (19-20)

dikter av Dan Sondenius


19.

Växterna har näringshämtande rötter.
I jorden stoppar de nyttigt sina fötter,
gör både sig själva och de som andas glada
då vi av fotosyntesen i syrets luft får bada.
Näring ger växter åt de som äter grönt
och innan den skördas är växten nåt himmelskt skönt,
ett stycke konst av gudomligt snitt
målat i färger men också i vitt.
Skönhetens och nyttans bud
är båda ifrån Herren Gud.
Ej slösa vi bör med det som blott räcker
om vi oss måttfullt till skålen sträcker
och om vi förståndigt investerar kapital
så att vi undviker pinsamt svåra kval.
Djupast är växterna och vi av samma sort.
En dag ska vi alla från jorden ryckas bort.
Tacksam är den som likt en nyttig växt fått
växa ur jorden mot sfären i blått.
Till Guds ande sträcker sig vår rot.
Till livets text är jag blott en not.
Mot större djup vår vandring strävar här.
Vi belönas av grönskans frukter och bär.


20.

Lagens paragrafer är den rätt som blommar
där det goda och det sanna tillsammans trummar
och det sköna höjer sin pokal till skål
för de höga värden som är det helas mål.
Ensam får ingen nog med nödvändig luft.
Ensam är vandringen något hårt och tufft.
Det är samhället som gör oss trygga,
där vi annars skulle vandrat skygga.
Trygga vill vi på vägen vara.
Tillsammans vill vi framåt fara.
Det mål du ser borta i fjärran lysa
bör vara det som får dig att icke frysa.
Inom dig finns redan det korn till frö
som sedan får dig att icke dö
om du transcenderar ditt eget lilla skal
och blir Guds genom Gabriel gjorda val.
Frihetens rike finns i lycka där borta
men också närmare dig än din egen aorta.
Det är den sanning som Gud har kreerat
och som över oss mänskor länge regerat.
Det är en sanning som likt en tavlas färg
är för existensen dess must och märg.
Utan färger visar tavlan ingen bild.
Utan Anden är mänskan från livet skild.

Alltets spegel (17-18)

dikter av Dan Sondenius


17.

Källans klara vatten ger oss dryck för dagen.
En härlig läsk är särskilt bra för magen.
Vi får den näring som också kunskap ger,
en dryck som ropar "Drick mer! Drick mer!"
Du dricker och blir en länk i en kedja,
en som formas om i ängeln Gabriels smedja.
Fri är den som källans friskhet dricker.
Som ratar den sötma vars ord är smicker.
Ej bör man berusad på tillsatser bli.
Det är en lömsk och falsk melodi
som vägens vandrare helst bör undvika,
också vid pauser som då det är fika.
Vägens mening i ditt hjärta bor.
Ta därför och sula riktigt dina skor.
Vi ska vandra tills alla färger suddas ut,
tills vi omfamnas av ett oundvikligt slut.
Vad var synd på denna vår jordiska stig?
Om det ej skadar, bråka ej utan tig.
Världen har nog av ömkan och besvär
för att behöva höra jämmer där du är.
Guds kärlek oss alla översvallar med toner
som fordrar av oss finess och fasoner.
Förlåter du eller låter bli att gnälla
vinner du och hör oss inte mer på dig skälla,
ty meningen med vägens lagar är att göra fri
den vars mängd av dagar ändå snart är förbi.
Se vad som finns i ditt eget hjärtas rum!
Granska det ordentligt, tum för tum!
Dörren ska då öppnas till en värld
med nya strapatser för din färd.
De gamla felen som tycktes så svåra
inser du nu, de är allas, de är våra.
Ängens vidder visar dig vad lycka är:
Ett vackert budskap ifrån Han som är. 


18.

Vad klart vatten kan läska en själ,
få henne att trivas och må riktigt väl.
Till nya tag och takter vi inspireras
av ett vatten som oss villigt serveras.
Vi får mer vatten ur brunnens djup.
Vi får en nyttig och läcker sup.
Budbäraren oss gladeligen berättar
om Anden som oss felande rättar
med den ödmjuka attityd som vänder
den som inom sig sveds av heta bränder.
Vi blir alla rättade på ett sätt
som ej strider mot det som man kallar rätt.
Ädel är den höga kärleken för oss.
Den ger oss krafter att vandra, att komma loss.
I alla levande växters grönska
finns allt vad vi på jorden kan önska.
Till oss står skrivet på små gröna blad
ett budskap som värmer var mänska glad.
Om Guds kärlek till alla på jorden.
Om fina illustrationer till orden.
Vi vandrare kan ej ens med pengar och makt
ståta med gröna växters prakt.
Vi finner blott ute i det gröna
vad som djupast menas med "det sköna".

Alltets spegel (15-16)

dikter av Dan Sondenius 


15.

I den spegelsal det förgångna är
jag ser hur mina misstag åt mig bär
taggar av en så giftig sort
att jag måste vända mig bort,
bort ifrån den smärtas vy som väcks
då minnets många ägg inom mig kläcks.
Nu vet jag hur fel jag jordiskt vandrat
utan att någon mig alls har klandrat.
Med gyttja upp till midjan har jag stått
och endast ljumma blickar har jag fått.
Ingen har ropat att jag vandrat fel
som greppat om ett stängsel med el.
Men djupets inre fyller nu mitt jag.
Till mig kommer, inifrån, Alltets lag.
Jag vet nu varför jag vandrat åt fel håll,
då jag mitt på den breda vägen miste kontroll.
Jag blott av andras ryck leddes
och av dem jag mer och mer förleddes
att leva efter en världslig norm
och ej söka skydd då det blåste storm.
Guds ande har räddat mitt jag
genom att med lykta ge mig dag
där förut blott natt har varit,
en tid som nu till glömskan farit.
Lycklig den som lyckan känner.
Guds hjärta det slår för vänner.


16.

Sekunden en begränsad tidssekvens är
som dock rymmer hela evighetens sfär.
I ett enda kort litet nu
finns alla kommande jag och du,
men också alla de många ting som varit
och som i ljusvågors form till rymden farit
att beskådas av en kikare mycket stor
av någon som i den yttre rymden bor,
men som också ryms i den lilla sekundens tid,
alla tidsenheters "här hemmavid" .
Fåfäng är jakten efter en värld som varar.
Som oss på plågor och växande besparar.
Vi är dömda att växa och försvinna.
Annars kan vi ej den nya världen vinna.
Bortom alla sekunders skal det finns
en Ande som alla våra tankar minns.
Vi binds vid Anden av vårt eget hjärta.
Vårt motstånd föder så mycken smärta.
Till djupets inre ska vi alla gå
för att både glädje och läxor få.
Till den vakna dagen sig beslutsamt sluter
den vilja som en förnyad framtid gjuter.
Genom att lägga bort egots tunga skal
befrias vi av vår inre Högsta Domstols val.

Alltets spegel(13-14)

dikter av Dan Sondenius


13.

Hjärtat oss förenar i ett band
som ej känner gränser mellan folk och land.
Djupet sjunger en sång om mänskors frihet.
Om en plats för alla. Om lycka i livet.
Jag gläds åt de toner vårt innersta ger.
Där finns de ögon som åt oss riktigt ser.
Den som blott betraktar den ytliga skorpans sken
mister snart hälsan, blir skröplig och klen.
Förutan rätt sorts gnistas vitalitet
är vi dömda till vacklan och skröplighet.
Jag sluter mina ögon då jag vilar riktigt.
Vad jag då skådar är något ljuvt och viktigt.
Det är ditt leende jag då inom mig ser.
Du kommer framför mig då tyst jag ber.
Innerst är vi alla ett och samma jag.
Vi splittras och blir flera av naturens lag.
Koncentrera dig djupt och du känner mitt inre!
Av sådant blir världen större, ej mindre.
Vad vägen rymmer av hinder och tråkighet
ser ej den som blundar i sin dåsighet.
Andningen är en vind som oss framåt för.
Den lever också då våra kroppar av svaghet dör
Den Store Anden bär alla löv i sin vind
och är för oss alla som en mjuk, öm kind.
Andarna vill föra delarna tillsammans åter.
Det är därför vi skrattar av glädje och gråter.
Av alla splittrande impulser finns inga kvar,
när vi enade i Anden blott kärlek har.
Då blir smärtan vänd till en lycka
att många inre världar smycka.
Det vi kände stinga ont i vårt hjärta
var bara den nya tidens födslosmärta.


14.

Horisontens vas rymmer hägringens blommor
ur vars sång urskiljs djupets trummor
då vi ser vägen tecknas av både doft och form.
Därför blir vår förväntan just då enorm.
Konsten tecknar också den en bild
som ifrån verklighetens yta är skild.
Likt hägringen tecknar konsten väg och mål,
blir för vardagen kvarnens säd och skål.
Drömmens mål är också ett mål för livet.
Det vet den som läst vad som är skrivet.
Som studerat de djupets texter noga
av vilka vi får krafter att åkern ploga
och att vandra mot den fjärran hägring
som skänker vardagen dess fägring
och åt unga hjärtan ger av det mod
som är röda kroppar i ådrors blod.
O tänkare, ge oss av din tankes överflöd
så att vi får näring av din baknings bröd!
Med din klara analys du vår fågel ger
bröd så att den mot horisontens hägring ser.
Den flyger dit med styrka i sina vingar
och ingen den någonting i flykten tvingar.
Fågel, du något mycket värdefullt förmedlar,
något mer dyrbart än alla mynt och sedlar.
Du är vårt hjärtas viktiga kommunikatör
vars skarpsyn oss mot målets seger för.
Ifrån Himlen är vad vi tydligt hör
att vi av vår fågel ledas bör.

Alltets spegel (11-12)

dikter av Dan Sondenius


11.

Då vi sluter våra ögon vi inget ser.
Då vi går i sömne vi ej om klarhet ber.
Vi tror vi har allt vi hos oss behöver
men har blott det som oss riktigt söver.
Den verkligt förvirrade saknar ej sin kompass.
Han anar ej att bränslemotorn är kass.
Alltings mening kan för den förvirrade bli
att sakna mening och spotta fram ett "tvi".
Ack, vilsegångne, att du ej anar felet
att du förnekar alla regler i spelet!
Av alla riktningar gör du en väg med målet
där du dricker utan segervrålet.
Du ser ej vad världen bjuder som frukt att smaka.
Du vet ej vad att bjuda till kaffe och kaka.
Kanske kan du i bästa fall något beundra
det som får andra att fråga och undra.
Men djupets lycka når du inte utan dröm.
Det räcker inte med enbart sömn.


12.

Lärdomen får oss att förstå
men poesin får oss att framåt gå,
ty poetens ord får det att bildas vågor
där förut fanns blott tysta tankars frågor.
Av känslan drivs din tanke dit hän
där du ödmjukt vill böja dina knän
och ropa Guds namn i glädje av att höra
poetens ord ditt hjärtas känslor röra.
En fågel flyger där uppe i vår sky.
Den vill sig endast till goda hjärtan ty.
Då vi går framåt under vår vandrings färd
vi fylls av kunskap och man blir nästan lärd.
Livsfilosofens tankar är de verktyg som då
är lämpliga att i sina händer få.
Något händer inom den mänska som läser.
Inom henne så mycken visdom jäser
att frid och förstånd lyser ut till alla
som ser Gud en mänska till sig kalla.
Vandringen behöver ju sina funktionärer,
precis som kommersen sina miljardärer.
Innan ridån går ner över sista akten
bör vi gå med i vänskapspakten.
Guds ande kommer då att evigt lysa
i ett hjärta som uppvärmt slutat frysa.

Alltets spegel (9-10)

dikter av Dan Sondenius


9.

I den fuktiga gatstenens spegel
ser vandraren röda hus i tegel.
Också visioner av ett helt annat slag
ses där speglas då det är ljusan dag;
då var tanke är redig och hjärtat slår
med kraft och värme för den som sakta går.
Djupast i oss finns klädd i praktfull skrud
den som är en helt osynlig gud.
Drömmen i vårt hjärta, den allting ser.
Den är ett med den verklighet som ger,
skänker oss vad som värmer alla,
både lite frusna och mycket kalla.
Blombladen knoppas i den spegelglans
som till världen drar ett stråk av trans.
Den inre guden är också det yttre skal
som omsluter alla partiklars bal.
Vad  är vår frihet i detta kugghjul?
Att födas i slott eller i plåtskjul?
Vi blommar då hjärtat slår ut.
Då en handling på plågor tar slut.
Vår frihet är att vattna växterna och den jord
som djupast sett är vår Herres ord.


10.

Vad mycket det finns som förtär
det som gott för våra tankar är!
Sorg och olycka blir den aga
som får oss att bittert börja klaga
över alla våra feltänkta val,
orsaken till våra svåra kval.
Men det finns en Gud bakom allt sken,
en regissör för också nästa scen!
Vi kan tvaga syndens börda från vår kropp
och vinna krafter i form av det hopp
som är en obeskrivlig energi
för varje varelse som riktigt fri
vill vinna vad som bara vinns
av den som goda eder minns.
Till kungen över kungarna vi svär
att plantera buskar som ger goda bär,
att aldrig småaktigt bekriga
istället för att förståndigt sammanviga,
ty delar som tycks stöta bort varann
är delar som också kramas kan.
Förlåt din nästas många fel
så växer det som är just din del.
Med aktning man beser den som klok
handlar som det står skrivet i en bok,
den vars kapitel är förmak och kamrar
i vars inre Guds ande hamrar
med den styrka som formar natt och dag
och som formulerar all kärleks lag.

Alltets spegel (7-8)

dikter av Dan Sondenius


7.

Vår vandring på jorden av visioner leds.
Borta i fjärran en vacker målning ses.
Vi får vår kraft att ta nya steg
av färger som formar en fridfull teg,
av de kulörer som där i fjärran är
och förtrollat talar om Han som är.
Målningen är för mitt sinne en magnet
som attraherar mitt inre och gör mig het.
Stegens riktning bestäms av den takt
i vilken bilden där borta ropar "Giv akt!"
och sedan drar oss sökare framåt till tavla
som om och om igen nya andar vill avla.
De flyger ur boet till en fjärran strand.
De får kultivera så månget land
innan ridån sänks ner över sista akten
och vi något trappar ner på arbetstakten.
O tavla i fjärran, vad himmelsk du är!
Du lockar med nektar, med friska bär!
Du är för vår vandring ursprung och mål.
Du är både vår Moder och vår segerskål.
Av din existens vi livet på jorden berikar
och två stridande parter till samförstånd förlikar.
Du är Gabriel och de välavvägda steg
som gjorde att både mannen och kvinnan neg.


8.

Från vårt allra innersta uppstiger en röst
som i valda stunder skänker oss tröst.
Vi hör om ett inre som enar oss alla,
en plats dit många mjukt vill falla.
Vi är ju samma ande som fått många skal.
Vi enas genom att göra hjärtats val.
Till sfären bortom Himmelens hus
för oss snart våra allra innersta ljus,
och jag förvissas av rösten om att få se
högst märkliga ting som där ska ske,
ty långt bortom ytans skal och sken
leder oss blodet i artär och ven.
Mystikern förstår att ett andligt tal
måste ackompanjeras av konkreta val.
Jordens kommande tillstånd - ett paradis
om vi låter oss ledas av rösten som vis
oss alla till både frid och enighet för
medan vi lever och den dag vi dör.
Då öppnas porten till ett väldigt rike.
Blott i tanken vi skådat dess like.
Frukter och nektar blir där vår mat.
På borden vi skådar små silverfat
och en vackert utsmyckad glaskaraff.
I trädgårdens park vandrar glad en giraff
och andra vänner som också vet att vårt bud
är att lyda den tanke som är Herren Gud.

Alltets spegel (5-6)

dikter av Dan Sondenius


5.

Mysteriet anas av den som i sin bostad
i djupa hemligheters värld är rotad
och därför i tanken sig ofta tar
dit man av nektar njuter alla dar.
Med öppna sinnen sluter man den bok
som läses av en girig högfärdstok
utan förmåga att i hjärtat förstå
att vi kan färdas framåt utan att gå.
O vad ängeln Gabriel saknas av de sanna,
de som Gud Fader aldrig önskat förbanna!
Gud vill ge sin ädla ledarstav,
som en gång hög ängel Gabriel gav,
till mänsklighetens förståndiga profet,
den som klok något om livet vet.
Med förmåga att skåda framåt ett tag
formar profeten den viktiga handlingslag
vi mänskor behöver för att kunna skåda ljus
där eljest blott härskar en grå dimmas brus.
Se, de har format en kedja av kloka råd,
de profeter som samlat i tempels förråd
den näring som vi levande behöver,
det som piggar upp där annat söver.
Mer av goda näringsriktiga gryn
för vår framtid upp mot höga skyn
där vi kan skåda en spegelsal
för våra möjliga handlingsval
och i hjärtat förstå det sätt
som formar det som är rätt.
Jag sluter mina ögon för att se
den som får mitt hjärta till att le.
Vi kan höjas ovan köttets krav.
Vi kan befria vår inre slav.
Med frihet i vårt sinne vi kan forma
en ny person av oss och sedan storma
den fästning som heter Elakhet
och vars vän är trög Bekvämlighet.
Djup är den känsla som når långt;
som öppnar där det är trångt
och en vän gör av den som förut
stormat mot oss med förgiftat spjut.
Broder är broder med bröder.
Klok sanning vår framtid göder.


6.

Högt är det pris vår tid betalar
då vi mänskor ej lyssnar i salar
där allt som avhandlas mest rör effektivitet,
hur man ska öka produktion och lönsamhet.
Den inre mänskan glöms helt enkelt bort
om vi bara ska köpa mer och av billig sort.
Om tillväxt i anden man talar i tysthet
och ingen vet vad som menas med kyskhet.
Sår i själen och därtill en förgiftad kropp
får den som av all lönsamhet förlorat sitt hopp.
Vad kan världen ge som inte mäts i pengar?
Kostar parkbesök lika mycket som sängar?
Lyssnar jag på min inre ängels röst
hör jag hur Gabriel viskar och ger tröst.
Synden hör denna världens ordning till.
Vi måste leva med den några dagar till.
Kommer fridens längtan till hjärnans krets
slår klara tanken på förnuftets svets
och formar en ny ordning av köpekalkylen.
Mer sojadryck ställs in i kylen.
Kommer var och en av oss att lyssna lite
slipper vi skyhöga summors vite
och kan få jorden att snurra i en annan bana
än hastigt nedför en rutschkana.

Alltets spegel (3-4)

dikter av Dan Sondenius


3.

En jämn ström av timmar oss tar
till nya och strålande dar.
En dag ska alla toner klinga ut
i den rymd som saknar både form och slut.
In i alltings innersta kan den komma
som låter all yttre form bli vattenånga.
Ett med dimman långt borta vi då blir
med eller utan shejkers elixir.
Till allt högre oktaver min tanke går.
Den får skörda som ock grödan sår.
Bland alla koordinata vi är
ej bundna evigt vara träl och pär.
Vi skådar i natten dagens ljus
reflekterat i inre brunnars brus.
Kloka blir vi av allt vi ser
då vi ej om yttre framgång ber.
Du finns långt inne i mitt jag
och jag är också för dig en norm, en lag.
Vi möts i det djup som förenar.
Det finns en stam till trädets grenar.
Vår vandrings mål är att bättre förstå
hur vi tillsammans på vägen ska kunna gå.
Förutan bråk om stegens riktning och takt
vi befrias ifrån ytans sken och förakt.
Det finns i mitt hjärta en dröm.
Den gör mig både glad och öm.
Fågeln bär en sång i sin näbb.
Den som lyssnar håller upp med gnäbb.


4.

Dimman, avlägsen i en fjärran sfär,
ger ton och stämning, blir atmosfär,
åt de tankar jag tänker i min ensamhet,
då känslan brinner och blir feberhet.
Det långt borta kommer till mitt nu
om klockan är fyra eller har slagit sju.
Evigheten tänker jag inte alls upp på.
Den lever i mig då jag känner så.
Vardagliga sysslor mister sin mening.
De blir för målet en sorts försening,
sådan att man på annat tänker
än det som i hjärtats inre blänker
med strålar som lyser upp ett universum
om de lämnar hjärtat för ett yttre rum.
Jag gläds åt att jag känner att jag har
en mening inom mig under livets dar.
Att det som är jag ska bli ett vi
när jordens tid för mig är förbi.
Att redan nu känna Alltets hjärta
får bort ifrån mig vardagens smärta.
Till högre höjder lyfts mitt sinne.
Jag får ett väldigt kosmiskt minne.
Allt som sker ses i detta ljus:
Det fordras krafter för att bygga hus
och de byggs ej upp på blott en dag.
Det är för oss alla en giltig lag.
Vägen är alltså också den ett mål
och värd glada vinnares segervrål.
Bron över molnens dalar ankrar
där vi varje ansträngning förankrar.
Då skingras snart dunkla vyer och vi får se
glada änglar mot goda kämpar le.
Om så det är till det okända vi sänder
våra unga vandrares fötter och händer
så kommer deras vandring en vacker dag
skriva för oss en ny grundlag,
en lag som tydlig och koncis
formulerar vad som gällt dunkelt fordomsvis,
dunkelt då det tagit tid att förstå
hur vi på riktigt sätt ska kunna gå
för att visa varandra den respekt
som för Varat självt är en viktig aspekt.
O änglar! Inom varje cell ni finns!
Ni våra alla bedrifter minns.
Ni vill att vi ska varandra förlåta,
ej blott bittra skrika och gråta
över mänskor som tycks vara skilda personer,
men vi är ytterst en, precis som kalkoner.
Därför brinner varje låga klar
för den som oss till fridens rike tar.

Alltets spegel (1-2)

dikter av Dan Sondenius


1.

Så många scener det i världen finns
till vilka tusen små bilder binds!
Vi är aktörer i en svårbegriplig pjäs,
en till vilken nya scener träs.
Vi är aktörer som handlar var dag.
Vi söker efter mål av ett lämpligt slag.
Ytan bjuder oss många ting att se.
Förstår vi därför vad som snart ska ske?
Vi måste bortom tingens yta och skal
för att göra riktigt kloka handlingsval.
Bortom detaljerna det finns en värld
som kan ge oss en sammanhållen färd,
en ande så väldig i sitt enhetsväsen
att vi därifrån får regi till pjäsen.
O Gud och de varelser Du leder,
ge oss goda, humanitära seder!
Hjälp oss att vandra i detta liv
utan att snubbla vid vartannat kliv!
Höj oss till den höjd där vi ser
hur Du välvilligt mot hela världen ler!


2.

Ni vet att jag gillar pengar.
För dem kan man köpa bord, stol och sängar
och aldrig vara utan mat
att servera på smyckade silverfat.
Vid de överfyllda faten man ser
hur rikt den lever man kallar "Er".
Lätt är det inte att skåda det
som för sökaren är mål med levandet.
Utan klara fixerade mål
höjer sökaren upp sitt glas till skål
för att vandra på ett vettigt sätt,
för att söka vad är gott, sant och rätt.
Vägen är en del av det sökta,
det i heliga skrifters ord rökta.
Målet må vara dunkelt och sett i skyn
men det höjer vandraren upp ur dyn
och får honom bort från det hemska stup
som vid vägens kanter är terrängens djup.
Vid vägen växer de vackraste blommor
som för vandraren är både sång och trummor.
O denna blommornas underbara doft och färg,
den får glädje att födas i ryggens märg!
Varje steg blir enkelt och lätt att ta
för den som mer av färgers sång vill ha.
Energin ur ens inre strömmar.
Vi för alla små väsen ömmar.
Mer finns på vägen att skåda
för den som ej stannar i sin låda
utan till blommornas sång ackompanjerad
skrider framåt på vägen inspirerad
av den smala vägens filosofi,
inte av den breda vägens idioti.
Den man som ansvarslös vandrar
alla utom det egna egot klandrar
för all tänkbar och inträffad olycka
och behöver, i vart fall mentalt, en krycka.
Rosens sång och färg kan blott den höra
som vid djupets inre skatt fått röra
och i sitt inre hissats upp ur den grop
i vilken finns men ej hörs många klagorop.
Glöm stupets avgrund, du vandrare där,
om du vill smaka morgondagens friska bär
och inte sitta instängd i en låda,
häftad av egot vid dagens klåda
utan möjlighet att se vad där framme finns,
det som gör att den långt komne minns
med glädje alla steg han har tagit
på vägen där han sig från synd har tvagit.