Del III. Alltets spegel (39-41)

dikter av Dan Sondenius


39.

I nattens djupa inre skiner
Alltets största diamant.
Den över allting skiner
och är det enda som är sant.
Från början och till slut
världens inre basunerar ut
att blott Gud är den som är
levande i Tid-rymdens sfär.


40.

Det är då du andas och känner
som du och ditt inre är vänner.
Då du känner dig levande och fri
är du och Gud Fader ett vi.
Till det som är alltings mål
för ni det höjda glasets skål
och i en tystnad som är ljuv och still
vaknar våra själar till.


41.

Oss alla ett lugn besegrar där
en mogen vänskap är.
Till djupet förs våra ord
av den som av korset smord
gav dryck åt alla med törst.
Hans hjärta var av allas störst.
Vi vänder andra kinden till då vi ser
hur busfrön om klokskap ber.
Bittra tankar, handlingar och ord
ska inte vara vårt bord.
Såväl samarit som kanané
ska räknas som hebré
dagen då änglarna blott hör
vad Herrens hjärta rör.

Alltets spegel (37-38)

dikter av Dan Sondenius


37.

I domstolens salar man skipar rätt
med hjälp av en lagbok och lite vett.
Till hjälp för många tvistande det är
som domaren sin tunga klubba bär.

Låt inte avundsjukans blickar störa
vad unga hungriga i morgon vill göra
bara för att du själv har vandrat fel
som inte inom dig har läkt dig hel.

Det är vägen bort ifrån yttre glans
som för dig till den fridens vett och sans
där de lyckligt vandrar som man hedrar
för den anspråkslöshet som segrar.

Se inte med skarpa blickar mot den bil
som andligen kan vara en öppen sil
igenom vilken all sund mänsklighet far
som den fattige men rike inom sig har.

En verklig triumf är då det mäktiga sker,
det som gör att alla Guds änglar ler:
Då den som rik på prylar allt förändrar
i en lovsång till sitt hjärtas änglar.


38.

På stranden ser jag ett väldigt hav.
Vad många gåvor det varje stund gav,
då jag bland vass, sand och gräs gick
där man sol och lycka till själen fick.

Vilka vidder till vyer som omger oss
där änglar och demoner om världen slåss!
Ett hav till himmel är mörker och solljus.
På havets vågor blir skeppet ett hus.

Färden är inte lätt för alla att förstå.
Först man måste kunskaps fröer så.
Inom oss lyser ett värmande ljus,
ett eko av oändlighetens brus.

Inom oss lyser den låga som brinner
i det rum där himlar försvinner.
Ett väldigt avstånd är därför inte långt.
Det kärlek rymmer gör allting trångt.

Det som är långt borta för din själ
blir nära då det värmer dig väl.
Vi går till evigheten via hjärtats djup.
Via kamrar och förmak blir salongen djup.

O strand som är den fasta plats
där havets vågor smeker palats
byggda till avbild av den värld
som är vår märkliga färd!