dikter av Dan Sondenius
94.
Vid bergets fot anar sökaren
höjden och vidden av sin vandring.
Bland himlens moln tecknar sig
Himalayas spetsar, tecken åt
de troende att "här är målet".
Trött kroppsligen kan vandraren bli
och också lida brist på syre,
men bergen resonerar ursången
och hjärtat fylls av sitt röda blod.
95.
Det är sent under vandringen på
den smala stigen bland bergens
toppar, men aldrig för sent
för en klunk av insiktens nektar.
Svala sanningar svalkar oss
bland molnen. Att allt är ett
och av ett är vad man känner här
där ett nålsöga rymmer kosmos.
96.
Tron är ett uttryck för kärnans verklighet,
det frö som blev blomma och sen brann
som en buske. Vetenskapens sanning är av
ett annat slag. Den kan bygga åt oss fioler
så att musikern kan återskapa de ekon
han hört ifrån rummet innan smällen.
måndag 20 juli 2015
måndag 25 maj 2015
Alltets spegel (91-93)
dikter av Dan Sondenius
91.
Framåt genom tidevarven rör sig vår gemensamma
ursjäl. Den låter sig levas i alla möjliga former.
Stenens inre bär en längtan efter beundrande ögon och
smekande händer. Trädens blad är alla hälsningar ifrån
det förflutna och den gemensamma grodd som
kom till med vattnets lera som katalysator.
O mäktiga Skapare som låter oss ana vår egen ringhet
i det lillas storhet! Stor är den tanke som slog rot och
blev träd. Häpnadsväckande den sång som blev
fåglars kärlek i skyarna. Vår plats den förundransvärda
yta där grödor odlas och städer växer som vårt
gemensamma inre svar på det ovissa. Köpcentrena
är befästa borgar mot fattigdomen där var och en
tillåts förverkliga sin inre längtan efter färg.
92.
Den inre salens djup blir pärlans
sken och glans då meditatören
finner safiren. Det tar bara några
korta ögonblick för att håva in
fångsten. Längre sittningar fordrar
den mycket erfarnes vana och kraft.
Safiren är beständigare än
strålarna i dess sken. Vi är ytan
men också delar av ett
gemensamt djup. Jag lever. Jag
andas. Mitt hjärta slår. Gudomens
eviga värld är vårt gemensamma
djup. O visa män som skapat
tecknen för den eviga bokens lärdom!
93.
Med kaffe eller té i koppen
förgylls vardagen. Vi möts hastigt
i folkmassan och inser att du är jag
och jag är du och att vi båda är ett
uttryck för den eviga Anden. Till
våra medvarelser har Gud gett
förmågor vi människor saknar.
Vår ringhet uppenbaras i
gepardens snabbhet. Stilla tycks
vi stå. Vår blindhet uppenbaras
i fladdermusens flykt. Utan
lodande djup tycks vår blick vara.
Vår förmätenhet kommer i dagen
i vår specisism. Alla varelser är
vågor från samma strålande källa.
Också fåglarna har sina profeter.
Fråga kung Salomon som vet!
91.
Framåt genom tidevarven rör sig vår gemensamma
ursjäl. Den låter sig levas i alla möjliga former.
Stenens inre bär en längtan efter beundrande ögon och
smekande händer. Trädens blad är alla hälsningar ifrån
det förflutna och den gemensamma grodd som
kom till med vattnets lera som katalysator.
O mäktiga Skapare som låter oss ana vår egen ringhet
i det lillas storhet! Stor är den tanke som slog rot och
blev träd. Häpnadsväckande den sång som blev
fåglars kärlek i skyarna. Vår plats den förundransvärda
yta där grödor odlas och städer växer som vårt
gemensamma inre svar på det ovissa. Köpcentrena
är befästa borgar mot fattigdomen där var och en
tillåts förverkliga sin inre längtan efter färg.
92.
Den inre salens djup blir pärlans
sken och glans då meditatören
finner safiren. Det tar bara några
korta ögonblick för att håva in
fångsten. Längre sittningar fordrar
den mycket erfarnes vana och kraft.
Safiren är beständigare än
strålarna i dess sken. Vi är ytan
men också delar av ett
gemensamt djup. Jag lever. Jag
andas. Mitt hjärta slår. Gudomens
eviga värld är vårt gemensamma
djup. O visa män som skapat
tecknen för den eviga bokens lärdom!
93.
Med kaffe eller té i koppen
förgylls vardagen. Vi möts hastigt
i folkmassan och inser att du är jag
och jag är du och att vi båda är ett
uttryck för den eviga Anden. Till
våra medvarelser har Gud gett
förmågor vi människor saknar.
Vår ringhet uppenbaras i
gepardens snabbhet. Stilla tycks
vi stå. Vår blindhet uppenbaras
i fladdermusens flykt. Utan
lodande djup tycks vår blick vara.
Vår förmätenhet kommer i dagen
i vår specisism. Alla varelser är
vågor från samma strålande källa.
Också fåglarna har sina profeter.
Fråga kung Salomon som vet!
torsdag 7 maj 2015
Alltets spegel (88-90)
dikter av Dan Sondenius
88.
Bortom skalets bräcklighet finns ett beständigt djup.
Med höjd och bredd lika och av glänsande metall
har källan beskrivits. Från andra sidan ej en kvadratisk form
utan en partikel, en pärla, utstrålande alla färger och allt
ljus och inrymmandes allt liv långt innan livet fanns.
Sådan har Gud, vår källa, beskrivits. Av visa personer
som skådat djupt in i världsalltets mörker och långt in i
själarnas djup har Gud som ursprung beskrivits så. Hermes
som leder folk över floden förstår. Gabriel med änglarna
förstår, emanerade som de är från den ej sedda källan.
Följden av strålarnas magnetism kallas liv och formas
som ett skådespel med oss som några av aktörerna.
Moses såg gudomsdjupets behov av att manifesteras.
Den magiska staven leder oss över floderna. Hermes
och Moses och den eviga lagen i våra hjärtans djup!
89.
Havets vågor rullar in mot stranden
och ger sandkornen en stund av
extra liv innan de spolas ut till havs.
Våra minnen är vågor av ett
medvetande som lyfter oss från
sandbädden för att låta oss lösgjorda
nå det okända. Slutligen når vi
den magnetiska källans djup, dock
inte utan dervischens tålamod
och övning i att imitera vågorna.
Så rullas också religionen ut som
en serie vågor. Samma hav omgrupperar
sina vattendroppar för att nå den
extra styrka som formar framtiden
av gårdagens upplevda ljus. Gud
var en brinnande buske för Moses
men också en människa i det heligas
inre. En fackla gavs Moses att lysa
upp på vägen ut ur fångenskapens
mörker till ökenvandringens dimma.
Och facklan brann i templet och
talade om förnyade seder i kommande
tider. Jesus blev en fackla för
folket, ett ljus i den dunkla värld
där nu ett mönster kunde ses
och som satte historiens händelser i
ett förklarat sken. De heliga texternas
profetior uppfylldes men profeternas
visdom behöver inte ständigt nya källor
utan ur brunnarna har vi att ösa
livets vatten. I det redan sagda finns
den dolda meningen vi har att vaska fram
med en guldgrävares tålamod. Dock vet
den kunnige att sökandet efter ädla
metaller underlättas av den magnet
som finns i våra inre salar. Där finns
den rätt som vill bli till lagens paragrafer
och än mer till mänskliga handlingars skrud.
Så gladdes templets präster inombords
då de såg sin Son vandra med facklan
och sprida ljus! Slutet var nära, slutet på
den gamla tiden, ty magnetismen från
den mystiska urkällan gav nya former
för den mänskliga andens liv.
90.
Böckerna bär tecknena, de heliga vägvisare vi behöver
för att avkoda vårt inre. Avkodade blir vi först ett med
oss själva, vattendroppar som reflekterar ursprungspärlans
alla färger. Därefter blir vi ett med Alltet vars länkar
finns djupt inom oss att haka fast i. Vi når förståelsen
av att också vi har ett uppdrag, att också vi är Guds barn.
Ett nöje och en plikt blir det att förbättra förvaltningen
av vår jord. Se Messias i mannen som tar upp en bortslängd
soppåse och för den till en lämplig plats! Se Messias i
de människor som gör soporna till resurser för nya varor
och för konsumenters bruk! Alla gränser mellan oss
är bara tillfälliga ledmärken för att få oss att förstå oss
själva och den lysande pärlans kraft.
88.
Bortom skalets bräcklighet finns ett beständigt djup.
Med höjd och bredd lika och av glänsande metall
har källan beskrivits. Från andra sidan ej en kvadratisk form
utan en partikel, en pärla, utstrålande alla färger och allt
ljus och inrymmandes allt liv långt innan livet fanns.
Sådan har Gud, vår källa, beskrivits. Av visa personer
som skådat djupt in i världsalltets mörker och långt in i
själarnas djup har Gud som ursprung beskrivits så. Hermes
som leder folk över floden förstår. Gabriel med änglarna
förstår, emanerade som de är från den ej sedda källan.
Följden av strålarnas magnetism kallas liv och formas
som ett skådespel med oss som några av aktörerna.
Moses såg gudomsdjupets behov av att manifesteras.
Den magiska staven leder oss över floderna. Hermes
och Moses och den eviga lagen i våra hjärtans djup!
89.
Havets vågor rullar in mot stranden
och ger sandkornen en stund av
extra liv innan de spolas ut till havs.
Våra minnen är vågor av ett
medvetande som lyfter oss från
sandbädden för att låta oss lösgjorda
nå det okända. Slutligen når vi
den magnetiska källans djup, dock
inte utan dervischens tålamod
och övning i att imitera vågorna.
Så rullas också religionen ut som
en serie vågor. Samma hav omgrupperar
sina vattendroppar för att nå den
extra styrka som formar framtiden
av gårdagens upplevda ljus. Gud
var en brinnande buske för Moses
men också en människa i det heligas
inre. En fackla gavs Moses att lysa
upp på vägen ut ur fångenskapens
mörker till ökenvandringens dimma.
Och facklan brann i templet och
talade om förnyade seder i kommande
tider. Jesus blev en fackla för
folket, ett ljus i den dunkla värld
där nu ett mönster kunde ses
och som satte historiens händelser i
ett förklarat sken. De heliga texternas
profetior uppfylldes men profeternas
visdom behöver inte ständigt nya källor
utan ur brunnarna har vi att ösa
livets vatten. I det redan sagda finns
den dolda meningen vi har att vaska fram
med en guldgrävares tålamod. Dock vet
den kunnige att sökandet efter ädla
metaller underlättas av den magnet
som finns i våra inre salar. Där finns
den rätt som vill bli till lagens paragrafer
och än mer till mänskliga handlingars skrud.
Så gladdes templets präster inombords
då de såg sin Son vandra med facklan
och sprida ljus! Slutet var nära, slutet på
den gamla tiden, ty magnetismen från
den mystiska urkällan gav nya former
för den mänskliga andens liv.
90.
Böckerna bär tecknena, de heliga vägvisare vi behöver
för att avkoda vårt inre. Avkodade blir vi först ett med
oss själva, vattendroppar som reflekterar ursprungspärlans
alla färger. Därefter blir vi ett med Alltet vars länkar
finns djupt inom oss att haka fast i. Vi når förståelsen
av att också vi har ett uppdrag, att också vi är Guds barn.
Ett nöje och en plikt blir det att förbättra förvaltningen
av vår jord. Se Messias i mannen som tar upp en bortslängd
soppåse och för den till en lämplig plats! Se Messias i
de människor som gör soporna till resurser för nya varor
och för konsumenters bruk! Alla gränser mellan oss
är bara tillfälliga ledmärken för att få oss att förstå oss
själva och den lysande pärlans kraft.
onsdag 25 februari 2015
Alltets spegel (85-87)
dikter av Dan Sondenius
85.
I livets alla skiften är vår Gud
den som hos oss i vårt innersta finns
och som våra goda gärningar minns.
Han förlåter i härlighetens skrud.
Allt vad vardagen ser genom sin lins
har att lyda den Högstes ädla bud
och det som är gott kanske återvinns
men om det andra hörs snart inget ljud.
Till djupet går själarnas reningsbad.
Vi befriar oss ifrån jordisk synd
då vi reser till en högre sfärs rymd.
Vad tanken på själsresan gör mig glad!
Jag ska ej sörja vad jag inte haft.
Det var en osmaklig, förgiftad saft.
86.
Ej annat eller mer det är i dag
än vad gudomsdjupet åt oss skänker
av det som är matt eller klart blänker
i kraft av Sanningens eviga lag.
Från böcker och andra texter blott tag
det som berikar den som gott tänker
och som strävar efter att mindre vag
kraftfullt göra det som ingen kränker.
I djupet finns för alla en sorts bro
som leder till den gemensamma sfär
där vår Gud i all sin väldighet är.
I djupet av all religion: en tro
som alla bördiga marker göder
då den av en ursjäl nytt liv föder.
87.
Dagens fina fåglar fryser blott där
ej varma vindar och ljumma strömmar
om alla jordens varelser ömmar,
ty i karghet Guds ande knappast är.
Många varma vindar är de drömmar
som leder dagen till de ljuva bär
där ryttaren släpper på de tömmar
som hästen alltför strikta vägar lär.
Ljumma strömmar i små drömmar leker
då vi på soliga vägar vandrar
och till måltid egen nektar blandar.
Vi är de livets fåglar Gud smeker
med godhetens höga, ädla extas
då vi för de vilsna till Hans kalas.
85.
I livets alla skiften är vår Gud
den som hos oss i vårt innersta finns
och som våra goda gärningar minns.
Han förlåter i härlighetens skrud.
Allt vad vardagen ser genom sin lins
har att lyda den Högstes ädla bud
och det som är gott kanske återvinns
men om det andra hörs snart inget ljud.
Till djupet går själarnas reningsbad.
Vi befriar oss ifrån jordisk synd
då vi reser till en högre sfärs rymd.
Vad tanken på själsresan gör mig glad!
Jag ska ej sörja vad jag inte haft.
Det var en osmaklig, förgiftad saft.
86.
Ej annat eller mer det är i dag
än vad gudomsdjupet åt oss skänker
av det som är matt eller klart blänker
i kraft av Sanningens eviga lag.
Från böcker och andra texter blott tag
det som berikar den som gott tänker
och som strävar efter att mindre vag
kraftfullt göra det som ingen kränker.
I djupet finns för alla en sorts bro
som leder till den gemensamma sfär
där vår Gud i all sin väldighet är.
I djupet av all religion: en tro
som alla bördiga marker göder
då den av en ursjäl nytt liv föder.
87.
Dagens fina fåglar fryser blott där
ej varma vindar och ljumma strömmar
om alla jordens varelser ömmar,
ty i karghet Guds ande knappast är.
Många varma vindar är de drömmar
som leder dagen till de ljuva bär
där ryttaren släpper på de tömmar
som hästen alltför strikta vägar lär.
Ljumma strömmar i små drömmar leker
då vi på soliga vägar vandrar
och till måltid egen nektar blandar.
Vi är de livets fåglar Gud smeker
med godhetens höga, ädla extas
då vi för de vilsna till Hans kalas.
fredag 23 januari 2015
Alltets spegel (82-84)
dikter av Dan Sondenius
82.
Vad vandringen i parken berikar
den vardag man ju annars lätt kan sky
då den saknar en lycka som är ny
när tristessen timmarna bekrigar.
Dystra moln mitt inre på allt betar
då dess flottiljer är den enda vy
som jag av dagens delar kan samman sy
för att fånga allt vad som är och var.
Parkens blommor är den änglarnas räd
som gör sikten på sina färger klar
då jordevandringen blir uppenbar.
O all grönska och alla ljuva träd
som visar mig vad som är väg och mål:
att smaka nektarn i naturens skål!
83.
Det är sojadryck, sallad och tomat
som håller mina smaklökar krya
och som får mig att var dag förnya
avtal om att krossa korn av hat.
Det är att inte vara som en lat
att söka den måltid som kroppen ger
en lycka större än allt silvers fat
och som bjuder anden på ännu mer.
O sunda pärlor som starkt lyser där
sökaren behöver sin vägledning
då hon av spannmål gör såsens redning!
Ej slakt är vad som ska vara den pär
som är främst i denna vår nya tid
då grönsak efter dödat djur tar vid.
84.
Jag ser var morgon som en härlig sol
med strålar för alla att beskåda
vad den Givmilde lagt i en låda
av små blommor som tulpan och viol.
Och på en kulle finner jag den stol
av packad jord med ett lager grönt gräs
där jag kan vila mig under den sol
som vet hur dygn i livets kedja träs.
Vad underbart att känna vinden här
bland allt det så jordiska och gröna
vi hänför till klassen av "det sköna"!
En försmak av paradiset det är
att höra, i det fria, fåglars sång
om den rätta vägen till Himlens gång.
82.
Vad vandringen i parken berikar
den vardag man ju annars lätt kan sky
då den saknar en lycka som är ny
när tristessen timmarna bekrigar.
Dystra moln mitt inre på allt betar
då dess flottiljer är den enda vy
som jag av dagens delar kan samman sy
för att fånga allt vad som är och var.
Parkens blommor är den änglarnas räd
som gör sikten på sina färger klar
då jordevandringen blir uppenbar.
O all grönska och alla ljuva träd
som visar mig vad som är väg och mål:
att smaka nektarn i naturens skål!
83.
Det är sojadryck, sallad och tomat
som håller mina smaklökar krya
och som får mig att var dag förnya
avtal om att krossa korn av hat.
Det är att inte vara som en lat
att söka den måltid som kroppen ger
en lycka större än allt silvers fat
och som bjuder anden på ännu mer.
O sunda pärlor som starkt lyser där
sökaren behöver sin vägledning
då hon av spannmål gör såsens redning!
Ej slakt är vad som ska vara den pär
som är främst i denna vår nya tid
då grönsak efter dödat djur tar vid.
84.
Jag ser var morgon som en härlig sol
med strålar för alla att beskåda
vad den Givmilde lagt i en låda
av små blommor som tulpan och viol.
Och på en kulle finner jag den stol
av packad jord med ett lager grönt gräs
där jag kan vila mig under den sol
som vet hur dygn i livets kedja träs.
Vad underbart att känna vinden här
bland allt det så jordiska och gröna
vi hänför till klassen av "det sköna"!
En försmak av paradiset det är
att höra, i det fria, fåglars sång
om den rätta vägen till Himlens gång.
tisdag 13 januari 2015
Alltets spegel (79-81 )
dikter av Dan Sondenius
79.
Små smaragder av ljus i kvällen är
vad som trötta tvekande till tält tar
där Herrens Ande alltings centrum bär
med nektars dryck i fint smyckade kar.
Vad all gråhets tristess i falskhet svär
mot den sång som Guds harpa spelar klar
och som minner oss om allt det som var
då Edens trädgård bjöd oss frukt och bär.
Åter hör vi smärtan i gråt av sorg
när dagen mot sin mörka skymning går
och vi priset för dagens läxa får.
Men där i Härlighetens höga borg
ska natten lysa av ett evigt ljus
vars låga av all samlad sorg gör grus.
80.
Det finns en man, Khidr, som gör jorden grön
då han klok fram över markerna går
och sin sundhet i jordens lager sår.
Han är ett svar på var sökares bön.
Osynlig är Du för den som i kön
av vilsna människor, likt hjordens får,
en längtan har efter den ljuva lön
som är blommor och grönska där Du går.
Vi vill ledas av gröne Khidrs karta
som för oss till höga Himmelens mål
och till en i nektar utbringad skål.
Khidr är blodet i varje aorta
som får hjärta och hjärna att enas
att i Gud med livet självt förenas.
81.
Vardagens lycka är en enkel sång
om kaffekoppen, vars härliga smak
över mina smakkörtlar håller vak,
och toner om den bok som gör mig klok.
På bordet är världen inte så trång
att jag vill höja lägenhetens tak
och finna en för färden bättre gång
än bordets bok och kaffekoppens vak.
Guds tankar i det där enkla blänker
med en ljuv, ständigt levande gnista
som det är vart hjärtas sorg att mista.
Vid min kopp jag efter läsning tänker
på allt det som livets sfär kan smycka
och på vad man djupt inne kan tycka.
79.
Små smaragder av ljus i kvällen är
vad som trötta tvekande till tält tar
där Herrens Ande alltings centrum bär
med nektars dryck i fint smyckade kar.
Vad all gråhets tristess i falskhet svär
mot den sång som Guds harpa spelar klar
och som minner oss om allt det som var
då Edens trädgård bjöd oss frukt och bär.
Åter hör vi smärtan i gråt av sorg
när dagen mot sin mörka skymning går
och vi priset för dagens läxa får.
Men där i Härlighetens höga borg
ska natten lysa av ett evigt ljus
vars låga av all samlad sorg gör grus.
80.
Det finns en man, Khidr, som gör jorden grön
då han klok fram över markerna går
och sin sundhet i jordens lager sår.
Han är ett svar på var sökares bön.
Osynlig är Du för den som i kön
av vilsna människor, likt hjordens får,
en längtan har efter den ljuva lön
som är blommor och grönska där Du går.
Vi vill ledas av gröne Khidrs karta
som för oss till höga Himmelens mål
och till en i nektar utbringad skål.
Khidr är blodet i varje aorta
som får hjärta och hjärna att enas
att i Gud med livet självt förenas.
81.
Vardagens lycka är en enkel sång
om kaffekoppen, vars härliga smak
över mina smakkörtlar håller vak,
och toner om den bok som gör mig klok.
På bordet är världen inte så trång
att jag vill höja lägenhetens tak
och finna en för färden bättre gång
än bordets bok och kaffekoppens vak.
Guds tankar i det där enkla blänker
med en ljuv, ständigt levande gnista
som det är vart hjärtas sorg att mista.
Vid min kopp jag efter läsning tänker
på allt det som livets sfär kan smycka
och på vad man djupt inne kan tycka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
