Alltets spegel (97-102)

dikter av Dan Sondenius


97.

I skugga ligger staden
som inte minns sin
födelse och den tid
då framgång mot den neg.
Minnet av skuggan,
o tunga sinnen,
lägger lyckans stund i lä.

Den sammetsröda
baldakinen gråter
då den med regnet
förlorat rosorna
och då den forna
storheten blivit
en osynlig fjäril.

Du flyger din väg, fjäril,
och ser inte äventyraren
som dömts för stöld av bröd.
"Mig äger ingen!" ropar han
till molnen men regnets droppar
hör inte. Den slagne suckar blöt
och då han kedjad och tjärad
går genom stan sörjer inga
rosor mer. Bland borttappade
pappersbitar ligger buketterna
och långt borta är segerns fanfar.
Rosor och liljor djupt inom mannen
sörjer segerns sötma som för honom
är sur. Förloraren i sin bur kan blott
drömma om upprättelse. Ut ur
fångenskapens bur längtar den
frihetens fågel som finns inom
mannen. Skuggan av fågeln mot
domstolsväggen faller
i aftonens mörka skri.


98.

Jag går längs gatorna
och minns mannen.
Jag tar ett djupt
andetag och sjunker
in i skuggan där
drömmen förslavad
ännu lever, matad
av frihetens fågel.
Jag bär mannens längtan
inom mig och känner
hans sorg. Tung värker
förlusten. De tidigare
stegens slumpmässiga
vandring kunde enkelt
getts en annan riktning,
tänker jag som om jag
funnit ett svar i facit.

Men du är inte enkel,
du själva livets ande,
som så många önskat
tygla! Du låter dig inte
fångas av hårda ord
eller bevekas av psalmer.
Tröga drivs vi vidare
men livets ande vill inte
alltid vara ett med Gud.
Bristen blir väldiga
variga sår. Sjuka tankar
leder fel. Och trötta
faller blommans blad
som en avskedshälsning
till marken. "Jag orkar
inte sitta kvar som
en krona runt livets stjälk!
Jag vill blott fuktas
av vattenpölarna, lösas
upp och bli ett med
svala nattens sömn!"


99.

Ur ett ingenting
bortom tid och rum
kom evigheten.
Vår värld föddes
som groende frön
sådda i en gyttja
ingen såg. Våra steg
följer den väg
som trampats upp
åt oss av vindarna.
Rosornas taggar har
fått blod att tränga
fram ur vandrarnas
fötter. O dessa frön
som Anden fått att
gro och föröka sig
med hjälp av vinden!
I dessa frön finns
vårt gemensamma dna.
Vi kan omgruppera
generna men är evigt
densamma djupast
i det inre där blott
visdom finns. Fram
över vågorna har vi
att vandra och ska nog
en dag kolonisera
rymden - om inte
Vredens dag straffat
oss dessförinnan.
Gror gör tanken
när vi tänker,
i varje cell. Djupnar
gör den med vår växt.


100.

Den orättvist dömde mannen
är Guds uppenbarelse på jorden.
Som en detalj av  den sista
emanationen vandrar han på
jorden. Bland likar sökte
han sitt bröd. Bland likar
fann han sin död. Vi känner
under vissa stunder andras
vågor skölja genom oss
och då vi uppfylls av
godhet och kärlek andas
vi Guds väsens liv. Bortom
hav och land finns den
gudomliga urkällan. Vi
är bara vilsna får som, om
vi anstränger oss, får ledning
till brunnen där vi i det inre
av vattendropparna kan ana
att Gud är evigt liv.


101.

En kedja av dygn
leder oss skramlande
vidare. Röda rosor
blandas med vita.
I den unika stunden
finns det värdefulla,
det eviga. När formen
för livet försvinner
dröjer sig anden
evigt kvar.


102.

Himlens stenar
faller mot jorden.
Dagarnas form av kött
bildar ett hav av blod.
Kvällens ljus är en fyr
för resten av resan.
Mörkret är en glömska
för smärtan att dränkas i.
Morgonen ger nytt ljus
och de kvarlämnade
benen förvandlas
till tysta stenar.