dikter av Dan Sondenius
109.
Där Nilens bördiga slätter
bjöd på fisk och efterrätter
såg man solen varje dag gå upp
ackompanjerad av en tupp.
Efter nattens behagliga sömn
med dess fascinerande dröm
fick mänskan varje dag nytt liv
av solens varma strålars bliv.
Gud det måste vara med makt
att lysa och slockna i takt.
O Sol som så rikligt vill ge
vad vi behöver för att se!
Men också luft och vatten gör
att vi levande oss framåt för.
Gud är med oss hela tiden,
lovar oss en dräkt av siden.
110.
Till flera gavs de många bud
vars dräkt är historiens skrud.
Kampen höjde mänskors moral
och besjöng alla fallnas kval.
Templet förkunnade den rätt
vars normer skapade ett sätt
som formade ett högre liv
av befolkningens bråk och kiv.
Ur öknens ovisshet det gavs
en sorts vätska som likt ett havs
släckte hjärtats bultande törst
med en brinnande buskes röst.
Solens gud fick annat väsen
då en ny akt följde i pjäsen.
Ej vind men en människas tal
var nu den store Andens val.
111.
Bakom allt blott ett regerar.
Falskt är vad idol orerar.
Vidskeplig är den som ytlig
ej vet att En är ombytlig.
I många former visas Han
som av sitt intet skapa kan
och låta alla delar tro
att de saknar gemensamt bo.
Guds vilja är hänsyn och takt,
att göra det goda till makt.
Att inte tänka blott på jag
är Guds i hjärtats lagda lag.
Synd är att trotsa ett beslut
som på svåra tider gör slut.
Hård blir smärtan efter ett fall
som ej föregåtts av ett skall.
112.
Då vi nu förstår mer om oss
kan vi ej mer bråka och slåss.
Vad vetenskaperna lär ut
måste få komma ur vår trut.
Vad som är felsteg förändras
då viktig kunskap förvandlas.
Ej av synd vi själva handlar
då vi vårt sinne omvandlar.
Det levande kärl som är vi
vill hantera sitt födsloskri.
Om sorg får bli klagan och gråt
får vi lätt att säga förlåt.
Ur svaghet växer en styrka
att på mer av godhet yrka.
Av soppans goda spad och must
får kroppen både kraft och lust.
113.
Av Mose lag och profeter
får vi lära nyttigheter.
Gud styr som utilitarist,
gör mänskor blir det bara trist.
Av laglydnad växer staten
precis som vid kokning maten.
Vi får visst ett större förråd
då farao lyssnar på råd.
Råd som den vise Josef gav
då han fick ett slags övertag.
Det var ekonomins lagar
Josef lärde makt som agar.
Den styrka som var lagens makt
gjorde slut på en brödraslakt.
Fred mellan syskon var det val
som blev lagstiftarns ideal.
torsdag 28 september 2017
torsdag 21 september 2017
Alltets spegel (103-108)
dikter av Dan Sondenius
103.
Mot kusten skeppet strävar
med sin last av okänt ljus.
Av skräck dess besättning bävar
då stormen väcker vågors brus.
Var och varannan ska väckas
då fina vaser går i kras
och hatets eldar släckas
av nya vänskapens kalas.
Vi är styrda av det Samarkand
som vi djupt i drömmen söker
och som vissa ser som det land
där man bara fredspipa röker.
Ut över de stormiga djupen
seglar vi på sökarnas hav
och parerar mellan stupen
tills vi finner vad vi gav.
104.
I mänskors inre finns den röst
som är för helgonen en tröst
av vilken de ett välljud skänker,
vågor som i eterns hav blänker.
De visa har den stämma klar
som oss till Herrens höjder tar.
En sällsam lycka där vibrerar
ty Ordets ekon där orerar.
I berget finns den malm och sten
vars vatten i artär och ven
för floder till ocean och hav
från födelse till slutets grav.
En tråd genom allt liv löper
från uratomen via mat vi köper
till de många organismer
som förenas efter schismer.
105.
Alla dagar bildar en flod,
vars innehåll är gener och blod,
som oss från ett enkelt urhem tar
till stjärnrymdens kristalliska kar.
Vi ser i Alltet samma bud:
ord från allas Herre och Gud.
En var kärnan som blev många.
Det Ena nyttjar vattenånga.
De många har det Enas bliv
att tacka för existens och liv.
Vägen tillbaka till det Ena
ska de många åter förena.
Lycklig den som tidigt fattar
att det utför med delen rattar.
Fokusera på målet och bli klar
innan solen förbränner dina dar.
106.
Fåglar och växter också är
delar av Han som evigt är.
De söker på sitt särskilda sätt
att skilja mellan fel och rätt.
En dag ska materien försvinna
och den fridfulla Anden vinna.
Vad som ytterst är väsentlighet
bor i hjärtats avskildhet.
Till en annan levande sfär
förs vår skira atmosfär.
Där levandets låga brinner
blott delarna försvinner.
Det Ena är tänkande, Gud,
som sätter mål och formar bud.
En kropp får anden och jord
är vad som gestaltar ord.
107.
Under vår sekund på jorden
förstår vi ej visdomsorden
förutan en levande själ
som troende vill oss väl.
Vi guidas av visa till det mål
där nektarn hyllas i en skål
varmed vi med allt förenas
och bilder av Satan stenas.
Oändligheten finns i det lilla,
allra innerst i hjärtats stilla,
och vi når med hjärtats slag
sanningen om blodets lag.
Den okända framtiden vet
vad vi kallar hemlighet.
Ljuset kan då manipuleras
och konstanter avpolleteras.
108.
Vet man mer tycks det vissa
vara vad man förr hörts gissa,
ty kunskaps ljus gör klar
ting som dolt i dunkel var.
Vägarna framåt är ej raka,
går ej efter linjal utstaka.
Ett kryphål och vi kanske ser
hur man i annat universum ler.
Men vår vandring kan ej förstås
om det inte nu tillbaka gås
till den tid då Guds gnista tände
öknens buske till tal som brände.
En vy av färden röjer sikten
och blir för syndarn vad bikten
kan bli för det inre och stängda,
det av Jaget glömda och hängda.
103.
Mot kusten skeppet strävar
med sin last av okänt ljus.
Av skräck dess besättning bävar
då stormen väcker vågors brus.
Var och varannan ska väckas
då fina vaser går i kras
och hatets eldar släckas
av nya vänskapens kalas.
Vi är styrda av det Samarkand
som vi djupt i drömmen söker
och som vissa ser som det land
där man bara fredspipa röker.
Ut över de stormiga djupen
seglar vi på sökarnas hav
och parerar mellan stupen
tills vi finner vad vi gav.
104.
I mänskors inre finns den röst
som är för helgonen en tröst
av vilken de ett välljud skänker,
vågor som i eterns hav blänker.
De visa har den stämma klar
som oss till Herrens höjder tar.
En sällsam lycka där vibrerar
ty Ordets ekon där orerar.
I berget finns den malm och sten
vars vatten i artär och ven
för floder till ocean och hav
från födelse till slutets grav.
En tråd genom allt liv löper
från uratomen via mat vi köper
till de många organismer
som förenas efter schismer.
105.
Alla dagar bildar en flod,
vars innehåll är gener och blod,
som oss från ett enkelt urhem tar
till stjärnrymdens kristalliska kar.
Vi ser i Alltet samma bud:
ord från allas Herre och Gud.
En var kärnan som blev många.
Det Ena nyttjar vattenånga.
De många har det Enas bliv
att tacka för existens och liv.
Vägen tillbaka till det Ena
ska de många åter förena.
Lycklig den som tidigt fattar
att det utför med delen rattar.
Fokusera på målet och bli klar
innan solen förbränner dina dar.
106.
Fåglar och växter också är
delar av Han som evigt är.
De söker på sitt särskilda sätt
att skilja mellan fel och rätt.
En dag ska materien försvinna
och den fridfulla Anden vinna.
Vad som ytterst är väsentlighet
bor i hjärtats avskildhet.
Till en annan levande sfär
förs vår skira atmosfär.
Där levandets låga brinner
blott delarna försvinner.
Det Ena är tänkande, Gud,
som sätter mål och formar bud.
En kropp får anden och jord
är vad som gestaltar ord.
107.
Under vår sekund på jorden
förstår vi ej visdomsorden
förutan en levande själ
som troende vill oss väl.
Vi guidas av visa till det mål
där nektarn hyllas i en skål
varmed vi med allt förenas
och bilder av Satan stenas.
Oändligheten finns i det lilla,
allra innerst i hjärtats stilla,
och vi når med hjärtats slag
sanningen om blodets lag.
Den okända framtiden vet
vad vi kallar hemlighet.
Ljuset kan då manipuleras
och konstanter avpolleteras.
108.
Vet man mer tycks det vissa
vara vad man förr hörts gissa,
ty kunskaps ljus gör klar
ting som dolt i dunkel var.
Vägarna framåt är ej raka,
går ej efter linjal utstaka.
Ett kryphål och vi kanske ser
hur man i annat universum ler.
Men vår vandring kan ej förstås
om det inte nu tillbaka gås
till den tid då Guds gnista tände
öknens buske till tal som brände.
En vy av färden röjer sikten
och blir för syndarn vad bikten
kan bli för det inre och stängda,
det av Jaget glömda och hängda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)