Alltets spegel(141-142)

dikter av Dan Sondenius


141.

O fågel, svävande sångare, trast,
du är för havets vågor en mast.

Mot stranden du dina blickar sänder,
driven av ditt hjärtas bränder.

Din dröm är alla själars längtan.
Din sång vår levnads ro och väntan.

I din närhet är vardagens toner
mer värda än guldets miljoner.

Jag stiger upp då du gör mig glad
med kvitter, sång och fågelbad.

Jag gläds av att leva då du finns
och allt det vackra minns.

Jag önskar inget annat än att åter
få höra vad som inom mig gråter.

Det gråter av ett innerligt behag
för varje ny liten sångardag.

Tonerna vår ilska till kärlek vänder
med ömsinta vingars händer.

Ja, livets mening du kommunicerar
så att hela etern vibrerar.

Jag hör och förstår vad du ljuder.
En sanning du åt oss bjuder!

Frid och grönska är vad liv ger
den vars hjärta ödmjukt ler.

Förutan fågelsång jag göder
en dyster bitterhet som glöder.

Men där grönskande växter är
jag lyssnar och förstår vad de lär:

Att Guds bud fågeln förmedlar
men inte guld, mynt och sedlar.

Troende jag är ty jag lyssnar
då fågeln med sin sång sysslar.

O mäktiga budskap som utan ord
blir till mening vid vårt bord!

Hör vad som oss alla förenar
trots alla släktträds grenar!

Ljuvliga toner från havet
gör allt det andra begravet.

Det som inte är vad sången vill
bör hellre än tala tiga still.

En vilsen värld har fått sig tillsänt
ett språkrör från Alltets president.


142.

Världens vindar vilda blåser
över mänsklighetens hav
och värdigt, väldigt låser
vad som är vår grav.

Mäktig känsla att föras framåt
av de vindars vingar som gör
att vi tar några steg hemåt
den dag egot inombords dör.

Utan ledning vi driver vilsna dit
vi utan tanke eller kraft
kan mättas av en sockerbit
som någon med sig haft.

O öde att av andra föras
till ett bildligt bål!
I stället bör nektarn höjas
i en lyckoskål!

Till Sanningens djup och etikett
vill sökaren av egna steg nå
för att där enas med den rätt
som fått Alltets hjärta att slå.

         
            _____

Alltets spegel (130-140)

dikter av Dan Sondenius


130.

Den lärde oss med sin lagerkrans skänker
en aura som av bildad värme blänker.

Vi får den nektar som ingen stör.
Som blott mättar och tillintetgör.

Av skiftningar i marmorn vi förstår
att vi inombords ej stilla står.

O hall där vi får uppleva röjd
den sanning som är av ädelmod höjd!

O papyrus och bokband som vet
värdet av att folk förr i tiden slet!

O lagar som tar oss till den sfär
där rätten med sin godhet är!

Till taket går tänkarens svävande blick,
får där Michelangelos upphöjda skick.

Vi är alls inga statister i pjäsen!
Vi ruvar på inre himmelska väsen.

Vid hög marmors form vi ler
då vi där skön lycka ser.

Och flöjtens och harpans toner är
vad som oss till änglarna bär.


131.

Ljuv och sval men inte kall den sång
som nynnas i en pelargång.

Lust till bragder stora får den man
som vill visa alla att han kan.

Av glädje bland marmor rullas ut
en röd matta som är utan slut.

Ynklig människa växer och blir stor,
känner att inom henne Guds ande bor.

För klagan finns ej lust, ej tid,
ty Himlen är nu här hemmavid.

Moln så mjuka och söta
blir inte bland kransarna blöta.

Nya ritningar görs för det hus
tanken formar av formler och grus.

Mäktiga sal där en hjärna blänker
och sitt blod mot pannben stänker!

Till framtidens väldiga palats
vi kommer om vi enade tar sats.

Av blommor besjungen den prismabit
som skapar färger av förut vit.

In i oss de vackra pilar går
som frön till nya växter sår.

Och vi ser framtiden då ett barn
leker att hon virkar med garn.

Och vi ler åt tiden som var
då hon hos oss fanns kvar.

Men nu tvinnas trådar samman
av det som tänder kärleksflamman.

Mot pelargången vandrar den som ung
kanske betraktade skalden som kung.

Nöjet att lugn vistas där förut
det luktat av hagel och krut.

Det nöjet den lärde sänder
till pågående skaparbränder.

De visa ser i hjärtats gruva
en Guds fågelmamma ruva.


132.

Lyckan lever i den sal
som är motsatsen till hal.

Som fröer finns den över allt
där det inte blåser kallt.

Kanske anar vi inte att nära
lever någon av de riktigt kära.

Kanske blundar vi för de välden
som finns på vardagliga ställen.

Med öppna sinnen kan vi få veta
var i rummet vi ska börja leta.

Vinden sprider den sortens fukt
vi uppfattar som en märkbar lukt.

Ett budskap vi får från hemligheten
om dolda budskap i tapeten.

I varje frö ryms det riktigt stora,
det som finns i fauna och flora.

Det som också fyller Himlens sal
och som klokt fraserar hjärtats tal.

Med slutna ögon jag plötsligt minns
hur lycka i min vardag spinns.

Ej traktar jag efter ting och prylar.
Ting är vargar som i döden ylar.

Efter sann kärlek mitt hjärta brinner
och som det ock inom sig finner.

Den väldige guden ger oss sitt frö.
För att blomma evigt vi måste dö.

Till värmen i det enkla allt det går
som jag i min ensamma vardag sår.


133.

I fat vilar vacker apelsin
sidan om kusinen mandarin.

Lycka det är för sökande händer
som vidare goda frukter sänder.

Saft till gommen det köttet tar
som i sig den orangea färgen har.

Som inte girigt ruvar på sin smak
utan villigt höjer allas tak.

Du är en dryck för alla som äter.
Ingen ditt goda fruktkött förgäter.

För törstiga du så härligt smakar
att de ännu mer av nyttigt bakar.

Till hemmets frid du nytta skänker
och skratt åt barn då skalandet stänker.

Frid ger du åt alla själar
och frihet åt forna trälar.

Till hemmets skål och tallrik du för
naturen som grönskar därutanför.

Det som långt härifrån lyser
förhindrar att vi här hemma fryser.

Ty frukter kan med sin saft och färg
skänka värme åt förut frusen märg.

En tavla rymmer denna skål med frukter,
men ock en försmak av paradisets lukter.

Till våra själar Gud frukter leder
och mildrar därmed annars hårda seder.

Utan frukt och grönt saknar livet mycket
av det som i smak och lukt är själva smycket.

Till våra hem vill vi frukters lycka ha,
ett sådant samhälle är både grönt och bra.

Tack för den smakrika apelsin
som till kusin har en mandarin!

Också den ger lyckans smak
till oss under rummets tak.


134.

Vad än vi av våra dagar gör
vi något till livets tavla för.

Små saker kan tyckas utan mening
men de är visst instrument för rening.

Likt genom en sil det osunda rinner
och vi guldkornens värden finner.

För att finna dessa små korn i ens bo
man måste besitta besinning och tro.

Utan lugn kan silen inte riktigt greppas
och då uteblir frågan när den ska släppas.

Utan tro finns inget som förenar,
inget hus byggs av åtskilda stenar.

Dagarnas kedja kan vara vad vi vet
vara vägen till gudomlig evighet.

Ting som bara ligger och blänker
kanske lycka åt betraktar'n skänker.

Hur man ska förvalta sina dagar
kan därför ej bestämmas av lagar.

Djupets vatten kan oss dränka
om vi ej ett lod ditt fått sänka.

Ett prov på isens hållbarhet är bra
för den som en skridskotur ska ta.

Hemma i ens eget hjärta finns
det man hoppas med en resa vinns.

Resan tar dig dock till ett mål
genom att täppa till små inre hål.

Så kan du hela ditt eget jag
och stifta för dig en egen lag.

Och vägen glittrar där du går.
Du överallt din visdom sår.

Den som ej såg dig då du gick
hälsar dig om ett ögonblick.


135.

På bordet en uppslagen bok berättar
om både små ting och om jättar.

Det skenbart triviala kan växa och slå ut,
bli för oss en läxa som tycks sakna slut.

Vi läser och tror att allt intressant
både uttrycks vettigt och är sant.

Bibliotekens böcker lär oss att vi vet
var och en av oss en liten hemlighet.

Vi drunknar i ett väldigt lärdomshav.
Visdomen är vår räddning, myckenhet vår grav.

Hjärnans mättnad lugn till hjärtat för.
Det är vårt inre som oss djupa gör.

Färger vi ser lyser av glädje då en bok
förklarar det lilla och gör var tanke klok.

Skribenters tänkande är det vackra mönster
som till andra världar är ett fönster.

O bok med dina härliga fraser och det
som är summan av vad vi tillsammans vet!

Låt mig än några år få förundras över
det som glädjer, stärker och inte söver!

Jag vet att glaset ej utan botten är
men utan gräns vad vi av böcker lär.


136.

Lyran sjunger sin ordlösa poesi
till alla som går förbi.

Alternativa meningar pulserar
då strängarna vibrerar.

Vi väljer omedvetet det val
vi uppfattar som angeläget tal.

O dikt som i djupet talar
och sanningar uppenbarar!

Orden i våra hjärtan finns
bara barriären övervinns.

Också ordens poesi bjuder toner
som kan tolkas av miljoner.

Ingens inre säger exakt detsamma
som andras hjärtan vill anamma.

Så kan vi lyssna och läsa,
låta ruvande meningar jäsa.

Och nästa gång något nytt förstå
och för framtiden en tanke så.

Det frö blommar och slår ut
som löser en inre knut.

Tal och toner i dessa vackra salar
där visdomen till oss talar.

Om den kärlek vi känner
i fröets inre bränner.

Om det tal som varit tyst och åter
ska bli en tanke som inte låter.


137.

Hör vingslagen då en fågel flyger!
Den liksom högt däruppe smyger.

Vi mänskor ter oss väl som små bär
men vi ej lika läckra är.

Ej som vingarnas härliga slag.
De är de frias upphöjda lag.

Till Himlens salar du oss vanliga leder
om du är falk, stork eller eider.

Din känsla vill vi gärna lapa
och små volter i luften skapa.

Frihet under vingarnas kontroll,
se där flygpilotens roll!

Hög är den viddernas poesi
som det finns nuets äkthet i.

Njuter du väl din tid där uppe i din sky
kan ingen få en vackrare vy.

Vi har att underdånigt böja oss ner
för den som oss långt uppifrån ser.

Ditt ögas skärpa för detaljen känner
likt insekt som vet att ljuslågan bränner.

Fåglarnas flykt och sång har vi kvar
tills ljuslågan har slutat sina dar.


138.

Ej skugga var för den som i salars rymd
ändå ter sig lite undanskymd.

Ej mörker sprid med din dysterhet.
Sprid ljus och lätta tankars munterhet.

Då någon söker djupet i sitt eget bröst
är det inte plats för ytlighetens tröst.

Bort från falskhets spel och teater
vill den som tröttnat på later.

Djupt i det djupa finns ingen klass.
Sinnets skärpa är där mycket vass.

Vad vill du visa med att tala illa
om inte att du önskar att förvilla!

Se djupet och vänskapen i det djupa bo
dit också du kan komma och få ro!

Ögon som ser bör ha blickar som vet
att under fasaden finns en hemlighet.

Under skalet av kroppar och själar
finns vad som befriar våra trälar.

Där är du och jag av samma sort.
All yta, den ska blåsa bort.

Guds ande är vad som lever där
våra hjärtan förenade är.

Molnen på himlen ska skingras snart
och det djupa ligga uppenbart.

Ej yta ska visas då vår nästa scen
tränger bortom alla skelettets ben.

Då du blundar och tänker att inte mer
är det någon annan än Gud som ser.

Då enas alla horisonter och din färd
visar att den är Alltet värd.


139.

Hög silvers glans den frid som får vara
den upphöjda men ändå milda och klara.

Lyckan till ditt hjärta med lätthet kommer
då du packar upp vad du köpt i kartonger.

Du likt en fågel kvittrar glad vid ditt bord
över glansen i ett vackert visdomsord.

O pokal och skål för vad livet ger,
ni också en välgjord målning ser!

Varför annars vandra på denna planet
om inte för att konsten hög sanning vet.

Stegen vi tar bör av klokhet dikteras
och av hjärtats omsorg dirigeras.

Se, vår färd helas av konst och poesi
tills de dagar vår allsång är förbi.

Mot kvällen hjärtats inre kallar.
Guds kärlek över Alltet svallar.

Djupt i det inre finns de märkliga gränser
där tillvaron får sin smaks essenser.

Oss pärlor som lyser där förfinar
och inget ädelt finns där som sinar.

Mattan för vår färd till Himlens sky
vävs i hjärtats allra innersta by.

Vi svävar fram över vad vi redan känner.
Det vi vet när insikt inom oss bränner.

Folks motstånd ska vika för ödmjuk frihet.
Den av individer skapar en vi-het.

Floders vatten samma källa har.
Den som oss genom livet tar.

Olika floder når samma hav
och till liv väcks vår allas grav.


140.

O frid som kan finnas i det kök
där man skalat bort svårsmält stök!

Goda rätter lagas och blir till lycka
där man med salt och sött kan smycka.

Ljuva dagar då solen lugnt går ner
och då vi vid faten ett varmt avsked ser.

För varje mango också en apelsin
och lycka för ögat: en pingvin!

Den som i vingars rock en plansch pryder
på väggen där visare sitt urverk lyder.

Smak av njutning och en mättnad stor
allra djupast i mitt hjärta bor.

Drömmen värmer vacker och driver världen:
att alla ska få smaka under färden.

Gröna blad är härlig krydda för vår mat.
Jag ser basilikablad vid en tomat.

Då solen slocknar tänds helt andra bilder.
Form och färg från avlägsna vidder.

Jag minns min lyckliga barndoms fruktfat
och mättas ännu av dess goda mat.

Och djupt jag förnimmer normen lysa:
Ät mer av grönt för att inte frysa!

Lugnet lever då minnenas mättnad minns
att hungerns känsla med maten övervinns.

Att all orättvisa är hunger och törst
avslöjar vad vi bör göra först.

Det därefter kan lätt få vänta
och bli för gärningen dess ränta.

Alltets spegel (125-129)

dikter av Dan Sondenius


125.

Till nya platser gick det ljus
vars värme uppför ett Guds hus.
Till öknens städer, tält och folk
sökte Gud en passande tolk.

Ängeln Gabriel tolken fann
där meditationslågan brann
och fyllde de som var där vid
med en högtidlig, himmelsk frid.

Gud gav Muhammad ord och röst
att skänka ledning men ock tröst
åt de som vilsna dyrkat sten
utan kärl som artär och ven.

Bibelns bok finns i Koranen.
Samma väg går karavanen.
Samma mening har fått ny form,
en som gav skydd vid ökenstorm.


126.

Den gudomliga rättens bud
har fått en ny och vacker skrud.
Djupet öppnas vid dess läsning.
Tanken befrämjar dess jäsning.

Guds enhet är vida vingar
som mänskan mot himlen svingar.
Där finns det underbara mål
som är en evig nektars skål.

Sju himlar och allt bättre Jord
är vart vi leds av Andens ord.
Vi leds av Muhammad till sal
där Jesus bedömer vårt val.

Egna tankar är bräcklighet,
ett intet i en evighet.
Jesus sinnelag: den värme
som oss till vår Gud för närmre.


127.

Vi ska frukta Gud men växa
till stor kärlek av vår läxa,
en kärlek som helst förlåter,
inte agar den som gråter.

Se ej sanktionen som den rätt
som reglerar angivet sätt
då du söker juridiken
för då blir du blott besviken.

Ej piskans rapp som lagen gör
då Gud sig på otrohet stör.
Bakom förbudet en vilja:
att rätt förena och skilja.

Till högre nivåer Gud för
vad monoteisterna gör.
Till visdom vi leds och seder
som ger de ödmjuka seger.


128.

Kung över kungarna de är
som oss andligen framåt bär.
Jesus och Muhammad är två
som fått andligt lama att gå.

Vad livet är för slags dagar
vet den som granskat dess lagar.
Som vet att vardagens skimmer
ej är ett Paradistimmer.

Den tid vi har är den som går
då vi vår nästa morgon når.
Mycket snart ska vi tysta se
en ny sol åt vår yrsel le.

Den stora striden är det svar
som fyller ett tomt, öde kar
om det ej uppfylls av kärlek
utan blott av ondskans smälek.


129.

Ett gammalt mönster går igen.
Det visar oss historien.
Så många städer som försvann
då de av eld och svavel brann!

Vad lärdom får vi av det som skett,
det som oss fram till nutid lett?
Kollektiven har att formas
av Guds vrede då det stormas.

Ej blott individ ska lära
sky den synd det är att svära.
I annat fall får vi lida.
Eldslåga mot hud lär svida.

Se, Aad och Thamud är borta,
ty vinterdagar är korta.
En vrede krossar den dumme,
förlamar hans vänstra tumme.

Att lyda Gud: att studera
vad ytan vill kamouflera .
I mullen ligger frön som gror
där visdomen i handling bor.

Alltets spegel (120-124)

dikter av Dan Sondenius


120.

De vars tro har gudar av sten
saknar artär men äger ven.
De offrar åt bilderna med,
ty hela deras tro är sned.

Gud vakar över allt som sker.
Han djupt i våra hjärtan ser.
För Moses var en väg att gå.
För Khidr ett annat mål att nå.

För Moses gällde präst och kung,
en uppgift som var hård och tung.
Salomon fick mer av krona,
skulle ock med djinner dona.

Kung Salomon visste och såg
att allt inte är bluff och båg.
Vid avbild: den som ej visste
att han sanningen där miste.


121.

Kung Salomon var i Khidrs tjänst,
visste att trä av eld blir bränt.
Var därför snar till att medla
och därmed visdom förmedla.

Gud vet att man med flit skapar
den näring boskapen lapar.
Att grönskans väg är livets guld
som bakar flott och minskar skuld.

Att lyssna på en prästs stämma
kan få köpmän att uppstämma
i det heliga verv som rik
gör den som handlar med guldspik.

I Templet fanns kungliga ord
om en kommande roll som smord.
Visdomen blir besjälad kropp
och hela världens frälsningshopp.


122.

Mellan Östern, Mellan-Tiden,
Jesus hette individen.
Det absoluta blev konkret,
något som hela världen vet.

Lidandet blev till en lycka
som många halsband fått smycka.
Vi får av lidandet lära
vad en människa kan bära.

Lagens regler blev sinnelag
och morgon blev till ljusan dag.
I Jesus fick folket en roll
att på egna känslor ha koll.

Vägen blev tydlig till ett mål,
till ett rus utan alkohol.
Till Gud gick man via korset.
Hjärtat var det starka fortet.


123.

Så blev Jesus sedd som vår Gud.
Han förkroppsligade Guds bud
med det ädlaste sinnelag
som för varje morgon är dag.

Förkroppsligad blev han Guds Son
att konkret finnas på ikon
och där leda de troende
till de i himlar boende.

Så spreds sadducéernas tro
till ett enkelt,  prosaiskt bo.
I klostret, långt från ståt, fick Gud
se tjänare i säckvävs skrud.

Munkarnas gnista tände det
som gjorde bok av tankfullhet.
Vi fick kristen statsteori
men också livsfilosofi.


124.

Fattigdom blev till ideal,
ej blott ett tråkigt minnestal.
Flit gav munkarna åt den tro
som var till Himlarna en bro.

Med Jesus som lykta folk såg
vad som fanns i marknadens våg.
De såg i rikedomens dans
allt annat än förnuft och sans.

Rikare blev kyrkan som gav
ledning på ett stormande hav.
Med kistan full fick magister
göra lycklig förut bister.

De fattigas kyrka blev stark
och kunde odla upp ny mark.
Ädel byggnad var det som var
vad som Sonen gav åt sin Far.

Alltets spegel (114-119)

dikter av Dan Sondenius


114.

Då jorden ej är nästa scen
är den vid döden blott en ven
och delar där kan del förbli,
leva blott som biologi.

Sju himlar är symboliskt det
som verkligt är en hemlighet.
Dörr byts mot dörr i rader.
Som vers i Upanishader.

Se Shiva bygger och bryter,
jublar glatt och vördsamt ryter
tills intet blir till allt och sen
blir artärs flod till blod i ven.

Sju dörrar öppnas och sju valv
får höra individers skalv.
Yttre delar är det som gör
att innersta helheten hör.


115.

Vi föds till flera av den lag
som vanligtvis benämns "samlag".
Det är en form som efter dig
får rätten att kalla sig "mig".

Vad gärning du gör bestämmer
på vilket sätt barnen klämmer,
hårt eller mjukt då de bakar
vad som deras värld omskakar.

Den minsta enheten du ser
är det lilla barnet som ler.
Proton och cell är livets kod
likt ettor och nollors uppbåd.

Det som styrs av en dators el
blir vid nollan ett märkbart fel
om tysthet i maskinen ej
då ordnas av elektrisk grej.


116.

Från kant till centrum vill alla
som hör gudarösten kalla.
I det innersta vi ett är
och känner då vad helhet bär.

Ej skilda åt i det Ena
vill vi precis allt förena.
Vi har då inget ego mer
som missfärgar vad ting vi ser.

De olika rummens sfärer
är de skilda atmosfärer
vi behöver för att bli till
i en värld som aldrig är still.

Den jag blir i nästa rum vet
att andra rum är hemlighet.
En illusion eller ett rum
som är annat i varje tum.


117.

Men oavsett rummen som finns:
Viktigt är att vi Lagen minns.
Att rätten av godhet uppfylls,
att buden av kärlek uppryms.

Då delarna växer till ett
får vi ett mer likartat sätt.
Vi kan då blott en sak önska:
att hela världen får grönska.

I hjärtat finns de normers bud
som färgar livets vandringsskrud
med lycka och med den smärta
som går in och ur ens hjärta.

Vilse går vi förutan stav
som Gud åt ledarn Moses gav.
Vi vänder nu till den öken
där man kände offerröken.


118.

Moln täckte bergets höga topp
när stegen fick Moses dit opp
med magnetens kraft och den glöd
som gör syndiga världen död.

Hur tavlorna graverades
ej flertalet serverades.
Plötsligt sågs två tavlor med bud
att läsa i sten och från Gud.

Det hjärtat rymde fick avla
bud på mer än en stentavla.
Det var bud ifrån den som hög
visste till vad troende dög.

Djupt i Alltet viljan lever
och blir sen till yttre seder.
Meningen måste då slå rot
i en sådan som går på fot.


119.

I öknen tillväxte en här
under ledning av Han som är.
Befolkningen rörde sig väl,
ty grupperna hade befäl.

Med boskap som gick på bete
man köpte och sålde vete.
Nomader som vet vad de gör
sin boskap över marker för.

Då djuren blir fler än förut
föds det fler som får namnet Rut
och större lån kan tas och ges
om inget viktigt förbises.

Fler händer blir för soldater
större styrka, fler dukater.
Konflikter vinns av den sorts list
som vet hur man tackar för sist.

Alltets spegel (109-113)

dikter av Dan Sondenius


109.

Där Nilens bördiga slätter
bjöd på fisk och efterrätter
såg man solen varje dag gå upp
ackompanjerad av en tupp.

Efter nattens behagliga sömn
med dess fascinerande dröm
fick mänskan varje dag nytt liv
av solens varma strålars bliv.

Gud det måste vara med makt
att lysa och slockna i takt.
O Sol som så rikligt vill ge
vad vi behöver för att se!

Men också luft och vatten gör
att vi levande oss framåt för.
Gud är med oss hela tiden,
lovar oss en dräkt av siden.


110.

Till flera gavs de många bud
vars dräkt är historiens skrud.
Kampen höjde mänskors moral
och besjöng alla fallnas kval.

Templet förkunnade den rätt
vars normer skapade ett sätt
som formade ett högre liv
av befolkningens bråk och kiv.

Ur öknens ovisshet det gavs
en sorts vätska som likt ett havs
släckte hjärtats bultande törst
med en brinnande buskes röst.

Solens gud fick annat väsen
då en ny akt följde i pjäsen.
Ej vind men en människas tal
var nu den store Andens val.


111.

Bakom allt blott ett regerar.
Falskt är vad idol orerar.
Vidskeplig är den som ytlig
ej vet att En är ombytlig.

I många former visas Han
som av sitt intet skapa kan
och låta alla delar tro
att de saknar gemensamt bo.

Guds vilja är hänsyn och takt,
att göra det goda till makt.
Att inte tänka blott på jag
är Guds i hjärtats lagda lag.

Synd är att trotsa ett beslut
som på svåra tider gör slut.
Hård blir smärtan efter ett fall
som ej föregåtts av ett skall.


112.

Då vi nu förstår mer om oss
kan vi ej mer bråka och slåss.
Vad vetenskaperna lär ut
måste få komma ur vår trut.

Vad som är felsteg förändras
då viktig kunskap förvandlas.
Ej av synd vi själva handlar
då vi vårt sinne omvandlar.

Det levande kärl som är vi
vill hantera sitt födsloskri.
Om sorg får bli klagan och gråt
får vi lätt att säga förlåt.

Ur svaghet växer en styrka
att på mer av godhet yrka.
Av soppans goda spad och must
får kroppen både kraft och lust.


113.

Av Mose lag och profeter
får vi lära nyttigheter.
Gud styr som utilitarist,
gör mänskor blir det bara trist.

Av laglydnad växer staten
precis som vid kokning maten.
Vi får visst ett större förråd
då farao lyssnar på råd.

Råd som den vise Josef gav
då han fick ett slags övertag.
Det var ekonomins lagar
Josef lärde makt som agar.

Den styrka som var lagens makt
gjorde slut på en brödraslakt.
Fred mellan syskon var det val
som blev lagstiftarns ideal.

Alltets spegel (103-108)

dikter av Dan Sondenius


103.

Mot kusten skeppet strävar
med sin last av okänt ljus.
Av skräck dess besättning bävar
då stormen väcker vågors brus.

Var och varannan ska väckas
då fina vaser går i kras
och hatets eldar släckas
av nya vänskapens kalas.

Vi är styrda av det Samarkand
som vi djupt i drömmen söker
och som vissa ser som det land
där man bara fredspipa röker.

Ut över de stormiga djupen
seglar vi på sökarnas hav
och parerar mellan stupen
tills vi finner vad vi gav.


104.

I mänskors inre finns den röst
som är för helgonen en tröst
av vilken de ett välljud skänker,
vågor som i eterns hav blänker.

De visa har den stämma klar
som oss till Herrens höjder tar.
En sällsam lycka där vibrerar
ty Ordets ekon där orerar.

I berget finns den malm och sten
vars vatten i artär och ven
för floder till ocean och hav
från födelse till slutets grav.

En tråd genom allt liv löper
från uratomen via mat vi köper
till de många organismer
som förenas efter schismer.


105.

Alla dagar bildar en flod,
vars innehåll är gener och blod,
som oss från ett enkelt urhem tar
till stjärnrymdens kristalliska kar.

Vi ser i Alltet samma bud:
ord från allas Herre och Gud.
En var kärnan som blev många.
Det Ena nyttjar vattenånga.

De många har det Enas bliv
att tacka för existens och liv.
Vägen tillbaka till det Ena
ska de många åter förena.

Lycklig den som tidigt fattar
att det utför med delen rattar.
Fokusera på målet och bli klar
innan solen förbränner dina dar.


106.

Fåglar och växter också är
delar av Han som evigt är.
De söker på sitt särskilda sätt
att skilja mellan fel och rätt.

En dag ska materien försvinna
och den fridfulla Anden vinna.
Vad som ytterst är väsentlighet
bor i hjärtats avskildhet.

Till en annan levande sfär
förs vår skira atmosfär.
Där levandets låga brinner
blott delarna försvinner.

Det Ena är tänkande, Gud,
som sätter mål och formar bud.
En kropp får anden och jord
är vad som gestaltar ord.


107.

Under vår sekund på jorden
förstår vi ej visdomsorden
förutan en levande själ
som troende vill oss väl.

Vi guidas av visa till det mål
där nektarn hyllas i en skål
varmed vi med allt förenas
och bilder av Satan stenas.

Oändligheten finns i det lilla,
allra innerst i hjärtats stilla,
och vi når med hjärtats slag
sanningen om blodets lag.

Den okända framtiden vet
vad vi kallar hemlighet.
Ljuset kan då manipuleras
och konstanter avpolleteras.


108.

Vet man mer tycks det vissa
vara vad man förr hörts gissa,
ty kunskaps ljus gör klar
ting som dolt i dunkel var.

Vägarna framåt är ej raka,
går ej efter linjal utstaka.
Ett kryphål och vi kanske ser
hur man i annat universum ler.

Men vår vandring kan ej förstås
om det inte nu tillbaka gås
till den tid då Guds gnista tände
öknens buske till tal som brände.

En vy av färden röjer sikten
och blir för syndarn vad bikten
kan bli för det inre och stängda,
det av Jaget glömda och hängda.