Alltets spegel(141-142)

dikter av Dan Sondenius


141.

O fågel, svävande sångare, trast,
du är för havets vågor en mast.

Mot stranden du dina blickar sänder,
driven av ditt hjärtas bränder.

Din dröm är alla själars längtan.
Din sång vår levnads ro och väntan.

I din närhet är vardagens toner
mer värda än guldets miljoner.

Jag stiger upp då du gör mig glad
med kvitter, sång och fågelbad.

Jag gläds av att leva då du finns
och allt det vackra minns.

Jag önskar inget annat än att åter
få höra vad som inom mig gråter.

Det gråter av ett innerligt behag
för varje ny liten sångardag.

Tonerna vår ilska till kärlek vänder
med ömsinta vingars händer.

Ja, livets mening du kommunicerar
så att hela etern vibrerar.

Jag hör och förstår vad du ljuder.
En sanning du åt oss bjuder!

Frid och grönska är vad liv ger
den vars hjärta ödmjukt ler.

Förutan fågelsång jag göder
en dyster bitterhet som glöder.

Men där grönskande växter är
jag lyssnar och förstår vad de lär:

Att Guds bud fågeln förmedlar
men inte guld, mynt och sedlar.

Troende jag är ty jag lyssnar
då fågeln med sin sång sysslar.

O mäktiga budskap som utan ord
blir till mening vid vårt bord!

Hör vad som oss alla förenar
trots alla släktträds grenar!

Ljuvliga toner från havet
gör allt det andra begravet.

Det som inte är vad sången vill
bör hellre än tala tiga still.

En vilsen värld har fått sig tillsänt
ett språkrör från Alltets president.


142.

Världens vindar vilda blåser
över mänsklighetens hav
och värdigt, väldigt låser
vad som är vår grav.

Mäktig känsla att föras framåt
av de vindars vingar som gör
att vi tar några steg hemåt
den dag egot inombords dör.

Utan ledning vi driver vilsna dit
vi utan tanke eller kraft
kan mättas av en sockerbit
som någon med sig haft.

O öde att av andra föras
till ett bildligt bål!
I stället bör nektarn höjas
i en lyckoskål!

Till Sanningens djup och etikett
vill sökaren av egna steg nå
för att där enas med den rätt
som fått Alltets hjärta att slå.

         
            _____