Fria sonetter 1

Fria sonetter av Dan Sondenius



Innan mötet i akademin


Vid pelarhallens ingång väntar en lärd
man med sitt kloka huvud höjt mot skyn.
Biblioteken drev honom bort från byn
där han växte upp, av lyckodrömmar närd.

Hur vinden rör sig det vet han numera,
ty köld och värme han lärt sig förstå.
Men han vet ock att inte spekulera
kring morgonstunden som gör himlen blå.

Vid akademin bjuder sol på strålar
och gör en gammal lärd till sinnet kvick.
I vördnad han ler och sänker mjukt sin blick.

Han vill för solen dricka vin och skåla
för den fina stund han innan mötet fått,
en stund som förskönar allt trist och grått.



En tillfällig anhalt


I hamnen lämnar sjömannen sitt skepp,
som jagats av grå dimmas storm till hav,
och är sedan som upslukad, väck.
Som lagd i en helt osynlig grav.

Våg efter våg har jagat dem i hamn,
de som nu snabbt har lämnat båten
med avsikt kanske att dränka gråten
i en okänd glädjeflickas famn.

Vem har gett dig solens blick till öga
att vända om och se hit ner
där mycket i det fördolda sker?

Den dömande makten hjälper dig föga
om du vet att du saknar kompetens
att kring andra mänskor staka ut en gräns.



Sömnlösa funderingar


Ej stillsam ton ur natten strömmar ut
då radions prat och melodier
obehindrat flödar utan slut
istället för vackra symfonier.

Sömn får ej chans för mitt inre tal.
Jag sover vaken och vakar i dröm
långt från en väntande kudde som öm
har plågats av slitningars kval.

O natt som lyser över oss vakna!
Bre sömnens täcke över min själ!
Mjukt bland drömmar kan allt bli väl.

Det finns i världen allt möjligt att sakna
med minnets spår som blommar där
en ensam tänkare sömnlös är.



Synen


Där dagen öppnar för drömmar
finns hjärtats bultande slag.
Det slår för den som ömmar
för varje levandes dag.

I stillhet skapar den stunden
en allting slukande tid
som rymmer platsen hemmavid
och den blott drömda lunden.

Där kommer dansande väsen
in i min levnads rum
och gör min strupe stum.

I själ och hjärta jag gläds än
för allt det vackra jag såg,
det ni kallar bluff och båg.



Fåglar


Ännu en dag har börjat i sång
av små ljuvliga trastar i kör.
Tonerna dansar i luftens gång
och drabbar mig så att jag nästan dör.

Jag ser ej de som sin glädje bjuder
åt alla som hör deras toner,
mer värda än all världens miljoner,
men, ack, i mitt inre det ljuder!

Sångarna bygger i hjärtat ett bo
för hjälp vid både dröm och sorg
som känns i min själs kropp till borg.

Jag vet att jag alltid kan nås av ro,
den som strömmar från vad jag en gång hört,
det som mig innerligt och djupt har rört.