en diktsvit av Dan Sondenius
71.
Vad ska omskapas av det eviga?
När är det min tur att inte blott vara
timglasets rinnande sekunder?
Lugna lägger vi oss till rätta
på sandbädden inför gryningens
mystiska ljusspel.
72.
Mäktig är upplevelsen av att dela
vandringen. Att var för sig kunna
studera virvlarna och sedan blandas
samman i en värld bortom skenets
fasad och förväntan.
73.
Betraktaren behöver orden inom sig.
Vid vågorna står vandraren stilla
och begrundar alltings helighet.
Det måste inte finnas en gud utöver
allt detta vi ser på stranden. Vågorna
viskar att sanden rymmer spår efter
fångsten. Här återföds vi då minnena
kommer över oss och då insikterna
förbättrat vår syn. Här finns livet
efter oss. Det enda som måste finnas:
spåren i faraos timglas.
74.
Guds änglar flyger med
fladdermössens vingar hit
undan gudlösa fördomars
förräderi. O fladdrande möss
som skygga för okunniga
döljer er för illvilliga blickar!
Ni vet att Gud till månen
sänt sin härlighets sken.
75.
Okunnighet möter fladdermössen
på deras flykt. O sanningens och
djupets missförstådda budbärare,
ni fladdermöss som människan
först rätt måste förstå för att
kunna älskas av Gud!
76.
I naturens skönhet och mångfald
manifesterar sig Alltets ande.
Av den underliggande flöjtmusiken
bjuds vi att närma oss kärlekens
väsen bland blad och träd och
bland härliga buskars bär.
77.
Det är genom fladdermössens ögon
Gud ser oss: känsliga lodande organ
tecknar en annan karta än vår egen,
en karta keruberna nyttjar.