Djupt inom en man

en dikt av Dan Sondenius


Djupt inom en man

Ensam i grönskan
där pilträden majestätiskt
tronar vandrar
en äldre tankfull man.
Moln finns ej på himlen nu,
men kanske finns de i hans tanke.
Bland frågetecken och moln
är det inte lätt
att se raka svar.
Dock var det
i denna de lummiga
trädens och buskarnas
del av staden
som den gamle
vandrade som ung.
Han minns sin egen
häpnad inför dammens
mörkgröna vatten, hur
näckrosorna fascinerat
och gett upphov
till frågor. Ligger de blott
lätta, liksom vilande,
på vattnets yta
eller finns det rötter
som håller varje
näckrosblad på plats
med sin tyngd?
Där, i grönskan,
bakom pil och bok
står vid en liten
grusgång några
vackra björkar
på rad. Där
sprang han som
liten fram och åter
med sina kamrater.
Långt innan livet
blev ensamt av sorg
fanns glädjen här
bland snabba cyklar
som bromsade in
med tvära streck
på grusgången.
Härliga miraklers
tid, du lek
för de fria!
Så ljuder minnet
inom mannen.
Här har fågel
efter fågel fått
sitt liv, levt
bland näckrosor
i dammen och sökt
skugga bland den tätt
växande vassens strån,
då de ej spanande
strykit över skyn.
Där har and
och höna, häger
och svan svalkats
av dammens vatten.
Där har gås
gett glädje
så som gässen också
nu ger åt den ensamme.
Här ropade man
i glädje mitt namn,
tänker mannen.
Men nu finns varken
rop eller glädje mer.
Så smeker vinden bort
alla minnets blad.
När nu mannen
med sorg i hjärtat
minns de glada dagar
som lekts här
drar molnen sitt täcke
över solen.
Prat från cyklande
barn som stannar
vid dammens gräs
får den gamle
att skynda på
sina steg. Han hör
att glädje finns
i unga hjärtan,
där strupen snart
blir överfull av ord.
Mot husen vandrar han,
då varje lek
bör lekas av fria.
Där, långt borta,
finns vad som skymtas
snart. En rad höghus
som sträcker sig
stramt mot ovan.
I ett av husen
mot vägen
finns en våning
bakom grön gardin.
I just den våningen
väntar en bok med ännu
ofingrade blad. Den gamle
ökar stegens snabbhet,
då kaffesmaken redan
förnims i hans gom,
en försmak
av boken.

Inre universums resa

en dikt av Dan Sondenius




Inre universums resa


Jag vill transcendera rymdens väggar
och bli ett med blommornas doft.
Bakom slöjan av verklighet
finns kärlekens vishet, vår Skapares
själ och ande bakom stenarna
och bladen och i blodet, i bilderna
av både vår och höst.

Jo, vi sjunger i miraklets suck!
Vi har att ta vara på vår minut
av jordisk existens och välkomna
de nya länkarna, strålar ifrån
Ordet då Han formulerades
av Faderns ande.

Under min vakna dag känner jag
sorgen av förlusten. Signaler
i luften säger mig att vår inre själ
saknas denna dag av brutna sekunder.
Djupa tankar har inga ord för flykt.
Stängda kyrkportar förmår inte
skydda silvret. Bronset i vårt liv
andas i ett magert hjärta
förutan silvret. Den vardagliga
pulsen slår inte blodet i kontakt
med vår gemensamma själ.

Det är samma gräs för fyra fötter att gå
i vårens tidiga välkomst av våra steg. Mannen
på cafét måste skrika i sitt inre hjärtas hav
när vi just passerar utan tid för korten
att slå sig till ro på bordet och där
en stund vila i en stilla glädje.

I en osäker väntan på den transformerande
gesten sjunker vi djupt in i ytan av
skinande ting. Men dessa ljusstrålar
är bara lånade av en djupare själ
som vi inte kan se om vi inte slappnar av
i ögonblicket. Är du fri i den spirituella
dansen av ditt inre blir en scen synlig:
ett nytt mirakel, bilder av den dolda
dansen, tankar från ett gemensamt djup,
själen som gråter inom dig om du inte
öppnar dina öron för ödmjukhetens röst.

Låt bara strömmen av inre verklighet
blanda gemensamma data med den
en gång korsfästa rösten. Det kommer
att födas ett mer äkta sätt att se
och lyssna på, att andas i vinden
av idag, om du kan känna gångna
tiders hjärta och föreställa dig
vad för slags behov som kan finnas
i det inre av en framtida varelse,
nu endast en stråle i himlen, det nya
kött som ska föra blodet framåt
mot en upplyftande dag.

* * *

Min inre världs Anima kan ännu se
Poseidon dansa på vågorna, men stormen
kommer alltid i den viskande önskningens
skymning. I det inre rummet av det där
molniga varat du kallar dig själv
finns en plats för gemensamma tårar.
Vi är olyckliga tillsammans förutan
den luftiga vyn av nymfer. Det briljanta
djupa ljuset är från en eld av brinnande
drömmar, en eld som omdirigerar
den medvetna verklighetsströmmen.

Vattnet välkomnade mig men nymfen
dansade i det mystiskt skymningsröda.
Sångerna från vårt gemensamma hjärta
nådde sina yttre positioner, och jag kände
upplyftande andar vidröra mina tankar.
O sånger från de inre djupa cellerna! Ni
har avklätt er själva med den tysta röst
vi just hört inom oss. Från igår har jag
det alfabet som behövs för att leva
och från morgondagens stjärnor
kan vi varsebli våra stegs riktning,
på annat sätt ej möjliga att länka
framåt. I ögonblickets lycka pratar
vattnets nymf med min inre Anima.

* * *

Vardagen flödar i en anda av välbehag
inte bara upplevd av den unga betraktaren.
Hans drömmar är frusna nu när han stängt
sitt hjärta i rädsla för stormen, den som
måste vina för att bli fri. Om älvorna kan
dansa tyst i luften kommer mannen själv
bli fri som själ, och vindens luftiga ljus
ska välkomna hans frigörelse. Med makten
av ett ökande djup kommer han att nå
sin Anima tidig morgon och natt,
och guidad av henne når han djupet.
Vilket underbart steg för en yngling
att avkläda de frusna tårarna i mjukhet!
De arbetande timmarna ger oss lite
glädje om du lyssnar till din inre
djupare röst, din Animas röst, den där
din osedda flicka som är din skönhet.
Djupt i oceanen av våra själar betraktar
våra Anima varandra. De ler likt
Mona Lisa i nattens inre då gardinerna
döljer våra drömmar. Det är inte vinter
i mitt hjärta när jag ser en ung person
bli fri, och jag känner mig upplyst
när samma frigörelsefenomen händer
en äldre person. Nu undrar jag över
kedjans väg mot molnen och
över länkade vingars kraft.

* * *

Flyger fritt i vinden gör vår dröm,
en sommar då baden har ätit offrets
tårar. Jag kan inte be om ursäkt
för andra än mig själv men minnet
av vintern, stormen och snön
lever inne i mitt hjärta
som slår med sommarens blod.
Det är inte strandens sommar
eller någon ytans dans utan
regndropparna som ler mot dig
och som flödar i våra kanaler.
Djupt, djupt inom dig finns din barndom,
orörd och glimrande i den skinande
regndroppen. Det glimrande ljuset
från den mystiska oceanen är vad
du verkligen är. Ute finns gräset, grönt
och underbart för fötterna. Jag kan ibland,
på grund av regndropparnas spegel,
känna den soliga sommaren i vinterns köld.
Det finns katharsis i en sådan känsla.

* * *

En dag följer på en annan. Längs marschens
fotsteg konsumerar vi den kittlande sötma
kallad "idag", en försvånansvärd storhet
som snart försvinner i förflutenhetens grå ljus.

I vinden kan vi känna luften och gå framåt
med en ny avsikt. Det finns många hus att
bygga, några i vår egen öken. Vi jämför
redan, i tanken, planen med monumenten.
Det finns hopp om en morgondag eftersom
det fanns en gårdag. Det förflutnas solljus
är framtidens visdom. Oh, lyckans du som
kan känna livets nu som solstrålar i vår
arbetsdag! Jag hoppas att de bittra
molnen försvunnit då skeppet når hamn.

* * *

Nu ser jag fragment av en historia
i portionen av det som ska komma.
Bakom stenen kan gräset le åt dig,
men om ingen lyfter stenen får inte gräset
nog med vatten eller ljus, det gräs som
önskar konsumera den strömmande
kärleken från en fjärran stjärna.

Vad med den kändisfamilj som ockuperar dina
omedvetna tankar och ibland spelar drama
i dina drömmar? Och vad med den öken
inte långt borta som du kan sova i utan
längtan efter vatten? Var bara vid min
sida för en liten resa i det ej ofta omtalade
riket av dig och mig och alla andra!
Du kommer att gagnas av en sådd
som gror vid sidan av en enorm sjö.

* * *

Det fanns inte många moln på himlen.
Jag hörde några fåglar sjunga med fulla
lungors styrka. En vilsen familj guidades
ut i öknen där en skog snart fanns, innesluten
i en dröm. Viskande önskningar samlades
tillsammans vid sidan av en äldre dams fall.
De flyger, som alltid, mot stormen. "Ni är med
mig, gossar!" skrek kommendanten för de
ambitiösa, och en ung pojke började skratta
då den blå himlen blev grå av vintern.
"Se bara tusenskönan av våra plötsliga
infall", sa kommendanten och sköt den
unga pojken till döds. Den äldre damen ville
förklara att det inte var hennes fel.
Tillbaka till startpunkten, där det mest
grundläggande finns, gick vi sedan alla
i tystnad. Vi kan ännu känna himmelens
tårar den dag en soldat hemkallades,
för ung för jordisk tjänst.

* * *

I köket viskar alltid klockan. Från nu och
framåt vandrar vi vägen in i natten. Det är
inte möjligt att förändra våra klockors
melodier eller att knuffa blodets strömmande
fors i motsatt riktning. Så många möjligheter
som flyger tomma på grund av dessa
instängda områden där orört liv finns.
Jag kan höra en älskad en, som jag aldrig
träffat, skrika i den osedda hallen, en hall
för de icke berömda, och i ett ögonblick
förutan stormen kan jag känna tröst och hopp
i dödens tysta bakgrund till allt liv.

* * *

Jag har just öppnat fönstret och folkmassan på
marknadsplatsen manifesterar gemensamt liv.
Vardagens puls får sin polish från det oväntade
leendet, när två personer ser varandra för den
allra första gången. Detta är en investering
änglarna gör i oss och från den sådden
kommer morgondagens blommor.

Personans hårdhet blir mindre hård
om blodet ökar i värme. Svävande andar
av själens stoft kommer att förvandla
det dystra, och när min Anima tillåts prata
med det inre av din avspärrade sfär kan hon
äkta din Animus eller Anima även om du
och jag för evigt kommer att vara skilda åt
av livets grymma realiteter. Det äkta paret
skulle byggt upp vad våra medvetna delar
omedvetet förstör. Alltså: I det omedvetnas
rike finns rötterna till våra medvetna jag.
Fågeln flyger med melodier till den
öppenhjärtades händer. Sådden bringar
sina gåvor till oss då budbärarna flyger
genom luften. Jag måste lägga mig ner
och sova för att vakna upp och höra dessa
talangernas okrönta kungligheter
som ännu vill tala till oss framför
gårdagens målningar. Mästerligt är
den vise mannens steg, då han kastar ut
morgondagens historia i den sand
som flyger i luften för att möta oss.
Kom ihåg, min vän, att den verkliga
katedralen inte formats av sten. Den har
gjorts av våra hjärtan och kompositionsprincipen
är ordet från ett korsfäst hjärta. Om du vet vad
du ska lyssna efter är det möjligt att förstå
drinkarnas vacklande steg över torget.

* * *

Lyran är inte tyst bland änglar,
änglar som hos över allt är.
De vibrationer jag inte kan höra
frusterar mina steg. Bland alla dessa
som går som i en tyst dimma fylld med
hemligheter önskar jag höra sången
från himlen med alla dess harpor och lyror
och av dessa instrument vill jag lyftas upp.
Hör sanningen i en röst, den verkliga rösten,
kyrkan för våra hjärtan! Då blir det varma blod
som pulserar med de gyllenne imperativen
en verklighet för oss att uppleva. Sanningen är
att vi måste resa oss upp från bottnen och nå
himlen från en plats på jorden. Vi måste
överkomma döden för att bli riktigt levande.
Döden är en sång jag inte kan tolka, men jag
förstår att hopp finns där tro och kärlek är.
Under de stenar som bildar våra egna
pyramider, om än ej möjliga att se, finns
en inre sanning som förvandlar den
existerande materien och ger oss en vision
av det Högsta, det eviga ljus som blev
synligt som en korsfäst man, vårt
gemensamma hjärta ur vars djup
sanningen flödar med makt.

* * *

Pyramiderna finns inte bara i Egypten
utan också på andra platser, ej enkla
att se på kartan. Om du inte kan betrakta
dina egna monument kanske du kan se
andras kamrar, vandra i våra gemensamma
föreställningars land. Den sådd som såddes
igår kan då ge oss morgondagens visdom.

Jag längtar efter lite ljus från stjärnor. Jag
behöver den upplysningen för mina prismor
och blommorna behöver den för att leva.
Det förflutna måste få känna nästa länk
i den kedja som leder oss framåt.

I jordens historia vill solen nämna
nederbörden för att förklara alla
framsteg, förändringar längs vår
levnads väg. På gott och ont visar
vädret olika sätt åt betraktaren
av vår historia.

Jag kan höra oss skrika i en tom hall,
men det ljudande ekot fördjupar våra ord
med ett budskap. Jag är tillfreds med att
i detta precisa ögonblick betrakta
stjärnorna och få det mystiska ljuset
åt mina kamrar. Ah, dessa kamrar
av magnifik sten där en ren flod av
vatten strömmar från en källa
som är evighet och Gud! Jag tror
att denna sagas figurer blir synliga
också i dina egna kamrar om du
vågar titta efter tillräckligt noga.
När molnen försvunnit kan vi höra
rösten från det förflutna som glömts
viska i våra hjärtan. O, välkomna, ni
osedda figurer av ett omedvetet
välbehag! Slå mina inre känslors
hårda storm i tusen bitar och jag blir
fri att höra verkligheten som den
djupast är! Jag kommer att höra
sången från det förflutna återljuda
i mitt inre rum. Dessa toner som
ibland hörs i katedralen och som
kan betraktas i vekens ljus.
Be för att dessa figurer ska kunna
bryta sina bojor, ty bojorna
är dina egna!

* * *

Genom den cylinder som förbinder jorden
med himlen och dess stjärnor flyger sinnenas
rök ut i en luft av inspiration. Purpurljus belyser
kvällens festival men i slutändan finns alltid
färgernas bro i regnet, lysandes bakom molnen.

Och stenhuggaren kan se gårdagen le i
morgonens tidiga steg. Han och hans fru bryr
sig om alla barn. Jag kan se reflektioner
i himlen från jordiska lekar som barn lekt,
även sådana som inte finns här mer. Ibland
finns det tårar där uppe. Den förlorade
tiden för lek flödar i en ingenstans luft,
och de olyckliga kan känna den möjliga
glädjens negation upphävas av lätthet.

* * *

På en avlägsen strand finns ett skepp för före
detta sjömän. Skeppet sover från vågorna,
emedan vattnet har ändrat sin kurs. Med
varken strömmar eller droppar blir skeppet
ett hus för besättningen, ej långt borta från
det förflutna och dess tempel, inte möjligt
att se för en sjöman, när de världsliga
transaktionerna styr deras dag.

Jag blir en sjöman då jag drömmer,
men när jag vaknar upp finns inte skeppet
kvar. Jag har att dokumentera den
upplysande natten från mitt eget inre,
när min morgondröm löser upp solljuset.

Hungern efter mat är utbytet för vad dessa
resor i det inre gav mig nattligen. Halvmånen
nickar åt mina ord, dessa svaga bärare av
mening som upprätthåller mentalt liv.
Avspärrad från arbetsdagen är den fritt
tänkande sökaren från en djupare ocean.
Simmarna försöker fukta öknen, men varje
hus måste nå himlen från en rät grund
och inte från en silkeslen bekvämlighet.

* * *

När blommorna
kysses i ljuset
försvinner all ondska
från huset.

Hjulet sjunger i en ocean
där alla tankar blandas,
dansande bilder ler åt
nyfödda idéer med de
försvinnande stridernas
drömmar.

Jag försöker nå den fågel som flyger högt
men vinden styr veckan i en annan riktning
där svala drömmar lever tillsammans
med halvtomma fantasier. Försök att
segla när vinden sover! Försök att skrida
på vågigt vatten och du kommer att dansa
med statyer och själv bli en av marmor.
Ljuset faller in från ett fönster. Det finns
inga gardiner där. Rummet är naket,
utlämnat åt dina tankar då du flyger
med vattnets strömmar ner till en djupare
verklighet av självavslappning. O flygande
fågel, du gudinna som lugnar våra
stridsambitioner! Du förvandlar vandrarens
mål från fem till tre till ett. Det är så enkelt
att skönja att den stigande koncentrationen
ger muskler åt din styrka. Din kropp blir
lätt som avslappnad. Du känner dig som
en mjuk gående gondol i solljuset av
tidiga september.

Men vi måste minnas att nervernas
signaler kan gå i en främmande riktning
om vi tvekar att besöka casinot
när det faktiskt är karnevalstid.

Ensamma människor har satt sig att
dricka kaffe utomhus där boulevarden
bringar verkligt liv till den
impressionistiska målningen.

En dröms färger simmar till cafét och ger lukt
åt sanningen: en ung man betraktar en äldre
i skuggan av en ung flicka som går och de två
ler tillsammans åt händelsen. Vilken skulptur
som ger oss glädje när cafét läser den tidning
det odrickna inte ger smak.

Långt från dimman är den leende ton
som blir en del av oss, när dirigenten
öppnar våra hjärtan, ej endast
med pilar från Eros.

Änglar älskar kvinnor, dessa älvor
som lever i skulpterat kött. Efter några
år förvandlas alla pojkar till de där
betraktande äldre vi en gång skrattade
högt åt. Unga pojkar har inga skägg
men rakar sig för den skull inte.
Åh, tider av det glömda! Ni lever
ännu inom oss som en avlägsen melodi
och bildar en resonansbotten för vår
kärlek, den sång vi vill sjunga inte
endast inför en leende Eros utan
inför Gud. Vi tror på ett allvar bakom
ytan av materialism. Så som lejonet
som fått en tagg i tassen blir vänligt - om
talad till av någon som S:t Hieronymos - blir
vi vänliga om vi tilltalas av den där
djupare rösten. Solen skiner utomhus
och ger sina strålar åt barnen. I den
skäggige gamle mannens inre ler
en ung pojke, nyfiken på manlig
handling och starka händer kraft.

* * *

Avlägsna figurer stör det böljande vattnets
melodi i skymningen. Solen sover när
mannen låtsas vara till sjöss och björkarna
några mil bort ler åt pojkarnas lek. Vad
vi måste säga måste inte sägas med detsamma.
Vi måste gå genom vågorna för att ge dig
vatten. Viktiga saker ligger bakom ytan
och du måste slappna av för att nå gåvorna
från oceanen. Finns det vågigt vatten
i ditt slående hjärta eller bara en
annan dröm om storhet?

Myntet glittrar på bottnen men den gående
mannen kan inte se dess värde. Stegen
tillbaka till badhandduken leder till
samma yta av lat sömnighet där huden
ler till det skinande öga som intensivt
ser på nakna kroppar.

Vi måste förlåta ynglingarna inom oss själva
och bryta vårt pansar inne i katedralen. Om
skölden förvandlas till bitar kan vårt inre själv
bli en stark laterna som lyser tillbaka mörkret
av bitter kärlekslöshet. Kasta inte bort det mynt
som gör oss förenade! Vi måste söka Gud för
att finna vår verkliga familj, den med ett
hjärta som slår för dig.

Sjömannen vandrar på stranden när solen
tar farväl av dagen. Han går sig själv till
sömns på den mjuka sandens land. Långt
borta söker resande ett annat fordon
för sin längtan ut till främmande städer
och byar, sällan sedda från stranden.

Den resande kan höra mina ord
som ett förord i sitt huvud. Vi är
alla tysta före resan bortsett
ifrån de som ej vet vart att resa.

Jag kan inte finna vägen till skeppet
som sover på stranden eller nå de resande
som längtar efter de befrielsens timmar
vi måste uppleva för att riktigt känna
i våra hjärtan. De som är främmande
för framsteget må filosofera livet igenom,
men de andra delar en gemensam sång:
Livet är mer än en enkel samling stenar,
det är en byggnad i sig självt och
gemensamma känslor uttrycker reglerna.

I vårt rum är vi närmare stjärnorna
än där ute, med undantag för
boulevarderna. Vasen sjunger
sin skönhet som ett silverskrik
till den lyssnande yngling vi ännu
är, några av oss sedan länge
försonade med den åldrande ytan.

Ah, detta är platsen där insekterna
förvandlas till sjungande fåglar
om dörren till parken får stå öppen
under natten. Keruberna har redan
nått himlen och har aldrig varit
länge på jorden, men det är ett faktum
att himlen har en gräns som vidrör
jorden. Jag kan se änglarnas leenden
när de betraktar jordens lekande barn.

* * *

Jag står här vaken i denna kammare
av utsökt sten där härskaren och hans
tjänare vilar efter livets hårda dagar
men ändå andas liv. O, härskare av
förflutna tider, låt mig höra musiken
från din lyra och bli upplyft av de
inspirerande tonerna! Min barndoms
mumier har trängts upp i ett hörn
där ingen kan se den spillda tiden.
Mäktiga krafter dansar här när jag
sover och detta samhälle blir sant
för våra gemensamma sinnen. Vilken
underbar ande som låter oss se
varandra då vi sover! I det rummet
finns allt. Diamanten blir en skinande
droppe av klart vatten då vi varseblir
den tillsammans i våra drömmars
mäktiga vekljus.

Du söker lite tystnad i vinden men bakom
ytan finns inga skrik. De glömda timmarna
behöver morgondagens ljus för att bli
vid liv. Den sovande drömlösa natten
är allt som finns när vi förlorat våra
önskningar i mörkret, långt från köttet.
O, dessa timmar då våra föreställningar
vidrörde varandra i hoppets osynliga ljus,
modern till den friska tavla där vårt
gemensamma liv snart ska tecknas.

Djupt i monaden funderar jag. Ytan skiner.
Gudomliga reflektioner i pokalen ger världen
dess gåta. Du kommer att omfamna dessa
dansande bilder som skildrar yttervärlden,
men den botgörande strategin kan skapa
ett nödvändigt under: Själens rikedom
får vi inte förutan avgift.

* * *

I min lilla lägenhet kan jag känna minnet
av den gömda pyramiden, den som den
alltför seriöse sökaren ej förmådde finna.
Nära hjärtat sover våra drömmar.
Som om livet blott väntande något slags
illustration. När mina tankar försöker
måla drömmarna får livet sin djupare
mening. Så många ord som försvinner
i fantomernas kamp! Vi har bara att
sträcka ut våra fingertoppar för att
komma nära verklighetens inre puls,
strömmar av kärlek och ärlig övertygelse.
Vår tro och vårt öde dansar på historiens
vågor. Jag kan se allt detta när jag tittar
noga på dessa drömmar vid mitt hjärta.
Inte i Egypten utan i mitt eget inre
kan jag se byggnaden av mitt Själv
och de tecken Gud programmerade in
i oss. Vi har förmågan att höra rösten.
Lyssna bara, du lilla människa,
och du kommer att höra
hur stor du är!

Utvecklad fallskärm för min själ

en dikt av Dan Sondenius



Utvecklad fallskärm för min själ


Det fanns endast rök
och intighet
där jag stod stilla invid vår väg.
Jag kunde inte föreställa mig
luftens friskhet och alla dessa
atomer som ligger nära vänskapen.
Att hoppa ut ur den rök
som döljer verkligheten
i något slags agnosticism
är att förstå livet. Det finns
där: det pulserande blod
som utstrålar från solen
och i den strömmen finns
den främmande upplyftande gåtan:
Kärleken är vad natur och människa
längtar efter. Det finns några som
kan känna eller se oceanen
hela tiden, och de seriösa
bröderna vet att den oceanen
är vatten för livet.
Bortom jorden
finns vatten.
Bortom elden
finns vatten.
Bakom vinden
finns vatten.
I mina drömmar kan jag se
denna ocean enkelt och
verkligt. Oceanen är
verklig men du har att
förklara att du är törstig
för att bli beviljad
att dricka av det
vattnet.

* * *

Världen må vara densamma
men om du ändrar position
finns det många nya ting
att betrakta. I bukten ligger
en båt flytande och i det
fordonet är framtiden
en passagerare. Det kan
kännas konstigt att veta
vem som är vem och bland
alla dessa som går på jorden
finns endast en du kallar "jag".
Att tänka är att inse
möjligheten av en
annan dag.

Där jag fanns
fanns andra
mer än jag
och alla dessa
flytande
i strömmen
fanns inte.

Utan hopp är den vårdslösa kund
som bara flyter med där jag stod
och valde bland rättigheter.
Mina förhoppningar var fåglar
som spanade från sin gren
mot skyn efter trons glöd.

För den gemensamma
lägenheten:
Jag utsa några
stavelser
och du fanns där,
nära, i mina drömmar.

Vi är alla länkar
i samma kedja
men vi vidrör inte varandra.
Vi är så fjärran som du
till dina barnbarns barnbarns barn,
dessa vars dagsljus
du aldrig kommer att se.

Då solen döljer
sin gåta
är det all time high
för liv, dessa år
så fria med en
mjuk hud som
dricker strålarna.
Det är fin höst också
för det gröna gräset
och jag hoppas vi
når vintern
med glädje.

O dessa människor som aldrig
bekymrar sig för morgondagen!
Jag sjunker tillbaka och känner
Kristi händer när det för mitt liv
ej finns annat än god natt.

Violinen når
katharsis-punkten
då himlen blir
bekymrad av sorger
blandade med hoppets
längtande toner.

Denna musik flödar
fram och tillbaka
i vårt varje-dags-hjärta.
Tre steg i en riktning
dikterar vägen.
Framåt ligger den
punkt i livet
som aldrig nås
av dagens drömmande.
Jag kan känna agendan
när den gemensamma pulsen
går i marschtakt med
mitt eget blod.

Du har att flyga
och fly
långt bort
för att bli verklig
bland drömmare.
I morgondagens hus
väntar någon på oss
för att känna pulsen.

Det finns ett möte
där festivalen slutar
i tyst musiks välbehag,
ett möte i våra
drömmar. Och du
kommer att se andra
som dig själv. Du
kommer att marschera
lullande i hans steg,
med hennes musik
sjungandes i mig.
Blommorna pratar
till fåglarna.
Fåglarna sjunger
till oss
och vi söker
de osedda toner
som skogen komponerar:
evighet.

* * *

Jag stod med
en väska i min hand
och den var
laddad med drömmar.
Jag ville nå
zenit i blotta
nuets levande millisekund
och transcendera
verkligheten
av triviala ting.

Jag kunde inte nå
den lullande gondolen
i dess tankar.
Långt från här
var min väg
till det mål så avlägset
från idag,
men jag kunde, klart,
föreställa mig vinnarens
leende i reflexerna
från den strålande
silverpokalen.

I derbyt mellan
liv och död
hoppades jag på
en sjungande seger
för livet. Döden är
de grå stegen
till grunden
i vilken ingen sång
hörs och ingen dikt
traderas.

Hör alla dessa melodier
av kärlek som kommer till livs
då du förtröstar! Hör alla
dessa ord som kommer
att uttalas om hoppets röst
koordineras med
ord av kärlek.

Drömmen sjunger
i det avlägsna,
flyger fri
från en gemensam
grå grund av
vardagliga förpliktelser.
Där, i skyn, faller
några ord, droppande
som regnet, och
några av dem
rör oss när hjärnan
är förenad med hjärtat.

Jag kan se fönstret
titta på stjärnorna.
Jag kan känna vardagsrummet
drömma om en högre köksstandard.
Vi står ännu på golvet
och tittar på månen
som är mer eller mindre full.
Vi måste sova på natten
för att undkomma
dagens förvirring.

* * *

Naturen är en stjärma
bland stjärnor
i himlen. På denna
planet jorden
känner blommorna
hjärtat, men ynglingen
gör det ej. Han vandrar
i en jordisk himmel.
Hans dröm är en
särskild laterna.

Är detta ett mirakel
av liv och ljus
som jag ser
då jag betraktar vandraren?
Som en klar omsorgsfull handling
är steget de två osedda
tar tillsammans. Du kan höra
deras hjärtan slå olika blod
i samma fasta takt.

Viskande i bakgrunden
fanns hela grannskapet
vars regndroppar
kapitulerat inför
en leende sol.

Folkmassan betraktade
himlen och stjärnorna
färgade den himmelska
målarduken blå.
Butiksinnehavaren tittade
på den leende damen
som kände stjärnorna le
i sin inre trädgård.

Då polismannen såg tjuven
skrattade de två blott
åt varandra och deras skratt
kan ännu höras på gatorna
vid detta sena ögonblick.
Se, tjuv och polis
bär varandras skratt
över städernas gator,
facklor att se
varje vinternatt.

* * *

Tankarna sover i de kammare
där vårt blod värms av kramar.
Vi pratar inte med varandra
då vi vandrar över piazzan.
Se själarna viskandes i tystnad
och det finns inget behov av
att prata. Varorna gör inte
rättvisa åt butiksinnehavarens
inre övertygelser. Det gyllene
diademet av succé är något annat
än mynten kunden gav i utbyte.
Sången lyfter i folkmassan
där tankarna i tystnad
vandrar på läpparna. Dessa
minnen av gårdagen som vi ser
i varandra då vi just passerar
icke uttalade drömmar! Tystnad
och djupare i den tystnaden
rehabiliterar den gemensamma
verkligheten dagar i arbete
med mjuka ord men i det rummet
av tystnad kan vi möta den andre
personen gråtande bland stjärnor.

Du tittade på mig men jag passerade
dina minnen utan ord för framtida
drömmar. Möjligheten var inte
långt borta: av dessa talande
fingertoppar som förenar två inre
rum med hjärtats levande rödvatten.

I tystnad skapades figurerna
av mina dagdrömmar. De pratade
inte med varandra men såg
åt skilda vatten.

Detta är inte det liv
den lycklige ville krama
med verklighetens
brinnande kött. Detta
är en skugglik värld
där ljuset från våra
drömmar skapar
solen.

* * *

Fria friska dagar utan sorgens förvirring
får fåglarna att sjunga. Här finns mycket
att äta med aptiten av en hungrig
leopard. Springande snabbt i vinden
gör varje dags poesi som inte försöker
undfly gårdagens förstörelse av drömmar.
Det finns inte längre liv där savannen
förenas med mänsklig industri.
Långt in i en avlägsen verklighet
flyger dessa arter som livet självt
äter. Grönt gräs och vatten, ett
reservat i den orörda drömmen.
Om minnet försvinner bort från
de nycklar som passar kommer
den orörda drömmen ännu vara
orörd men osedd för evigt. Guds
medvetande måste förvandla
vår misär och göra dessa reservat
verkliga i den evighetsdröm
som människor aldrig vill röra
med klumpiga fingrars grepp.

* * *

Solen ler i tystnad
dessa dagar då
våra själar sover
djupt, djupt
i grå bukter.

Månen berättar en hemlighet
för unga män en bit ifrån oss.
Ni måste vara uppmärksamma
så att ni inte skadar andra fötter
då ni vandrar i era kärleksdiktats
riktning. Dessa budbärare
är vaga rekommendationer
och inte för varje hjärta
att brinna då själen
blir exalterad.

Musiken finns i det gröna gräset
och sjunger med frisk verdure en sång
av stillhet till flygande fåglar. Ni är av
min hjord, o flygande väsen i det höga blå!
Ni flyger som ett penseldrag sökande
toner gömda i grönt friskt gräs
där den himmelska musiken är.

* * *

Tulpanerna är inte för det
förflutnas tysta betraktare.
Som en frisk vattenström
med bubblor av framtida morgnar,
oskyldiga att se med förstoringsglaset
från här och nu. Ah, föreställ dig
bara i dina tysta tankar
de viskande spökena bland kullarna!
Änglarna har nått jorden
i ett grönt moln som ler
genom skogen. Tulpanerna ger oss
en doft av kärlek och förtröstbarhet.
Jag känner mig ung då dessa
blommor når min näthinna.
Det väntar friska dagar då
röda, gula och skära tulpaner
ropar av lycka i vår gemensamma
trädgård. Det förflutna blir en del
av dagen när dessa jordbundna
väsen talar till oss med den
glittrande glädje som smälter
isblock. Vi kan invänta framtiden!
Sådden finns redan inom oss och
den mognar då grönt gräs
kramar tulpaner.

Och för några
finns en dold lilja
som känner rosorna.
I en trädgård av kärlek,
kärlek finns. I en trädgård
av sorg, sorg är. Vi måste
känna dessa tårar som
kommer från vårt hjärta
och vi kommer att se
morgonstjärnan
utan förvirring.

Ut ur den mörka grå
tomheten förundras
några svaga ljus
över gnistorna
där uppe. Jag kan se
stjärnorna sända
leenden åt folk
från dessa änglar
nära våra hjärtan.
Se landskapet som ett
fjärran avlägset ljus
och alla stegen
blir flyttbara
mot den blomsterrika
trädgården. Oh, jag var
svag men det strålande
ljuset i skymningen
nådde min morgon
och jag kunde se mina
stegs framtida riktning
som en lång kedja
av mening länkad till
mina avhållna och till
de änglar som ler
genom stjärnor.

* * *

Jag lever inte bland pappersblommor
men jag tittar på några och drömmer
om verkliga jag kan se då solen skiner.
Från mitt övre fönster kan jag nå ängen
med mina sökande ögon. På vintern
vill jag inte vara ensam utan leva
bland minnen av blommor som ler
åt mina drömmar.

O dessa dygn då vi kände
livets ljus dansa som en säker man
på fast och obrytbar is! Nattens
ekon lever en bit längre i ljuset
om vi harmonierar vårt åkande
på isen med skogarnas
färgrika blomstersång.

Små skratt svävar i bubblor
när gommen glad
öppnar den inre fors
som via hjärtat
leder livets magma
från det inre till det yttre.
Som ur ingenstans blir punkten
en svävande linje
som bubblar sin väg
genom världskäftens
öppna svalg. Snart lyser
malmen då det finns skugga
och möjlighet för oss
att urskilja tecken
i den lysande malmens saft.

Minnenas tuggor

en dikt av Dan Sondenius




Minnenas tuggor


O väldiga gap av okändhet
dit vi kastats av Ödet, du prövar
oss i stunden och du har tid att vänta!

Skira, skära, genomskinliga
är alla önskningar vi har. Som fattiga
trälar vandrar vi vidare
bland dygnens jästsvampar.

Många tankar gnistrar
på idéernas eld och dit
också andra går med
sina drömmar
ges ögonblickets värme.

Dagar, nätter, dygn
gnistrar i månadernas sken,
stänk av evighet är fragment
från den gudomliga ureld
som tänt oss till liv.

Vidare vandrar de säkra.
De som lyckliga kan leva
sin vardag, medan vi andra
färdas mot grått, ledda av vind
på drömmens hav. Där kan,
genom tunna väggar, en
djupare verklighet skönjas.



II


Från soffan har jag rest mig
med joggingskorna
och försvinner ut i löpspårets
svävande saga. Som en snabbspolad
film ter sig vad jag ser av träd och hus,
statisterna i skådespelet. Hur rymlig
är inte världen som kan ge plats
åt all vår strävan att jaga
efter vindens ilning!

Genom luftens hav böljar jag
fram med mina egna ben
som vågor. In i ett annat rum
springer jag snabbt
och också tiden blir en annan.
Lager efter lager av tid
kläs av nuets kärna.

Inne i nuet finns vad som varit
och där på en äng, ensligt stilla,
ligger ett barnhem inneslutet
i en äldre byggnad.

Jag joggar in på tomten
och ur en färglös grå
dimma träder barnen emot mig.
Som andar är dessa väsen som ännu
lever här och som aldrig någonsin
ska söka sig bort.

Ingen talar till mig
men jag förstår att jag
försiktigt får smyga
genom husets salar.

Genom fönstret ser jag trädgården,
och alla sommarmåltider personalen
ordnat finns lagrade i etern
som det förflutnas leende i nuet.
Som en magnet med styrka
är dessa vaga bilder.

Så likt drömmen minnet kan vara!
Och dessa väsen som går här också
när individerna för länge sedan
lämnat platsen vänder sig mot mig
och ser på mig utan ord till tal.



III


Vi är som barn som skriker
efter vår mamma, inte den
som gav oss börd eller liv åt
den som födde henne. Nej,
den vi söker med vår ängslans rop
är den som ock födde syskonen
på färden. Som gav fåglar sång
och växterna färger. Bland alla barn
som jollrar här på hemmet
finns i rösten en längtan efter
sång och liv, en längtan som vill flyga
högt med fågeln och bli ett med
dess ton och flyta in i växtens märg
för att bli dess färg.

I dessa öde salar vill jag sluka
både ord och ljus
för att i den obrutna tonen
färdas mot vår Moder
högt ovan skyarna.



IV


Vi förstår tydligt nu: på
drömmens hav kan ingen
ankra i verklighet, men i verkligheten
ankrar många i dröm. Barnhemmets
salar har två osynliga dörrar. Den ena
utgörs av längtan, den andra heter
saknad. Jag förnimmer denna
konstiga saknad, då jag springer
från platsen, vars många äppelträd
imponerat på mig. Jag vill lösgöra mig
ifrån barnandarnas grepp, men när
jag springer känner jag deras längtan.
Bort från asylen längtar de
som alltid måste stanna kvar.
Vi försöker alla knåda
dröm till verklighet.

Av verklighetens dagar blir det
skulpturer, men också en deg
som får jäsa med barnhemmets
surdeg i. I det röda rummet
som är vårt hjärta känns ständigt
många krav. Också här finns två
vägar för blodets minnen att flöda.
Saknad och längtan syresätter oss.

I ett eget rike lever den
som misst en bit av sig själv,
den del som stannat på hemmet.
Till det riket kan ingen träda som
från födelsen fått den mjuka
famnens kram.

Jag vill minnas att man sa
att den siste ska vara
den förste. Vandrar jag ut
genom längtans dörr kan jag
väga upp den saknad vars
tomma kärl vägrar att fyllas.



V


Den tystnad som möter mig
där livet larmar söker
efter väsentlighet. Nyanser av
liv finns i de ord som andra diktat.
De viskar väg mot mening. Jag fylls
av tankar, av liv och blod som
värmer vardagen bort från grått.

Här flödar mina dagar och mina år
i strömmens flod. Böcker speglar andras
minnen och ger oss fler reflexer i dammen,
dit jag ibland går för att stilla Tidens vind.



VI


En oförfalskad glädje strålar
där trana och häger vrålar.
I vassen vilar gräsänderna efter
småsmulornas symfoni. Minnena
lever här vid leende fågelnäbbar.

En lindring för min ensamhet är
gräsets sång till bladen. Vid dammen
drömmer sig maktlösa andar bort.

På drömmens hav seglar den fångne
i vindar från rättens hjärta. Ankra inte
här, drömmare, utan njut
av din vind, nu när du har den.

Ur handen droppar det sanna
verkets möda som röda spår av liv.
Jag ser att du ser vår gemensamma
möjlighet. Över muren kan vi snart kliva.



VII


Örnen bör segla i cirklar, vörda
mjukt den väldige afghan som satte
skräck i en stad men blev vår vän.
Ditt steg vid min sida, o jättehund,
ska jag alltid minnas! Du som var skräck
blev vän och stöd.

Varje barndom har sina
omskakningar. Jag vaknade upp
av jättehundens steg över hustaken.
Skräcken vi kände försvårade
vår kamp mot jättedjuret. Men
hunden slutade strida för att bli
min vän. Tillsammans gick vi båda
bort från den brinnande staden, mot
skog och hav och grönska.



VIII


I det slutna rummet är alla lås dolda.
Vi är utlämnade åt våra medfångars
önskningar. Till oss kommer fåglars
toner svävande med drömmens
lindrande vågor.

Låset öpnas upp av kärlek,
av ödmjukhet, av väntan.

Över världens alla länder finns
Himmelen vars rike
sänker sig ner till oss med
portar och rum för eftertanke
i avskilda salar.

Det viktiga är inte syndfriheten.
Det viktiga är att vi felar och felar
i massor genom våra liv. Den som
erkänner sin svaghet ställer sig bortom
den jordelivets tävlan
som knäckt många perfektionister.

Jag har smutsiga tankar. Mitt kött
anfäktas av åtrå. Jag vill gärna resa
och dricka lycka vid vart steg.
Men jag vet att det finns ett större
allvar än det som glittrar i lyckans
sken. En verkligare glädje döljer sig
bakom det ytliga skrattet, en glädje
som ser att djur och växt och mineral
är atomer i samma molekyl,
uttryck för samma levande väsen
vars hjärtslag strålar genom allt.



IX


Den deg jag blandat får jäsa. Som liv
i liv bakas bröd av varje dag åt våra
minnens tuggor. Åt våra minnens
tuggande tuggor bakas bröd, jäser deg.
När degen jäser förlängs livet. Vår vän
insikten kan bli en jästsvamp i större degar.

Bland avlägsna stenar och öken
finns spåren av vårt gemensamma
urhem. Steg har helt visst tagits i
massor över ökensanden, genom öknen,
på väg mot läskande brunnars vatten.
Vindens glömska döljer vår historia.
Nu har fotspåren försvunnit bort,
men kanske kan en historiker under
läslampans sken rekonstruera stegen.
Då formar våra delars mönster
den helgjutna formen.

Varje klockas röst bär ut en bön
till de bedjande och till de som ej
sett ner i den egna själens djup.
Klockklangen är evolutionens bön
till de fria om upprätt gång.

Böjd över boken njuter vi av
ödmjukhetens humanism. I förlåtande
vatten kan våra tankar renas. Själens
vadd är rader att läsa. Förutan ord
finns blott stumhet. Med stumhet i
våra hjärtan ges ej kärleks tal. Vi vet inte
vad vi skulle ha fått, om vi förvägrats
livets gåva. Öppnar vandraren dörren
flödar tacksamheten som ett
regn över allas väg.



X


Jag blundar och det blir mörkt
en stund men inte länge. Mitt inre
lyses upp av minnenas låga.

Barndomens bilder
ger mig liv tillbaka.
En sång från det förgångna
sjunger inom mig nu.

Det var inte tigerns fel att vi skrämdes.
Den skulle te sig hård men också den
förtrycktes. I paradiset kommer den att
minnas med tårar och lättad skutta
oss till mötes i gröngräset: "Jag tvingades
hoppa genom brinnande ringar och jag fick
leva i en trång kall bur." Vi känner vännen
på dess hjärt. Stort är ditt hjärta, min
förtryckta vän! Jag önskar få höra dig
förklara hur du såg på tingen under ditt
jordiska liv. Som slav under cirkusens
herrar tvangs du till piruetter, liksom vi som
klätts i fina kläder för att skrämmas.

Det var inte du
och dina ungar
som stod för det hårda
och ville sprida skräck.

Tillsammans med tigern
gråter gräs och stenar
över stöveltrampen.
Blommornas knoppar
vill slå ut, känna solen,
ge oss färg.

Vi ska vandra bort i gryningen, tillsammans
mot samma mål, och vi ska minnas alla stenar
då vi går in i det mörker som en dag vänder
allt till ljus. Och vi ska förstå att tigern
ropar till oss för att den fått frid och
kärlek i sin gång.