Minnenas tuggor

en dikt av Dan Sondenius




Minnenas tuggor


O väldiga gap av okändhet
dit vi kastats av Ödet, du prövar
oss i stunden och du har tid att vänta!

Skira, skära, genomskinliga
är alla önskningar vi har. Som fattiga
trälar vandrar vi vidare
bland dygnens jästsvampar.

Många tankar gnistrar
på idéernas eld och dit
också andra går med
sina drömmar
ges ögonblickets värme.

Dagar, nätter, dygn
gnistrar i månadernas sken,
stänk av evighet är fragment
från den gudomliga ureld
som tänt oss till liv.

Vidare vandrar de säkra.
De som lyckliga kan leva
sin vardag, medan vi andra
färdas mot grått, ledda av vind
på drömmens hav. Där kan,
genom tunna väggar, en
djupare verklighet skönjas.



II


Från soffan har jag rest mig
med joggingskorna
och försvinner ut i löpspårets
svävande saga. Som en snabbspolad
film ter sig vad jag ser av träd och hus,
statisterna i skådespelet. Hur rymlig
är inte världen som kan ge plats
åt all vår strävan att jaga
efter vindens ilning!

Genom luftens hav böljar jag
fram med mina egna ben
som vågor. In i ett annat rum
springer jag snabbt
och också tiden blir en annan.
Lager efter lager av tid
kläs av nuets kärna.

Inne i nuet finns vad som varit
och där på en äng, ensligt stilla,
ligger ett barnhem inneslutet
i en äldre byggnad.

Jag joggar in på tomten
och ur en färglös grå
dimma träder barnen emot mig.
Som andar är dessa väsen som ännu
lever här och som aldrig någonsin
ska söka sig bort.

Ingen talar till mig
men jag förstår att jag
försiktigt får smyga
genom husets salar.

Genom fönstret ser jag trädgården,
och alla sommarmåltider personalen
ordnat finns lagrade i etern
som det förflutnas leende i nuet.
Som en magnet med styrka
är dessa vaga bilder.

Så likt drömmen minnet kan vara!
Och dessa väsen som går här också
när individerna för länge sedan
lämnat platsen vänder sig mot mig
och ser på mig utan ord till tal.



III


Vi är som barn som skriker
efter vår mamma, inte den
som gav oss börd eller liv åt
den som födde henne. Nej,
den vi söker med vår ängslans rop
är den som ock födde syskonen
på färden. Som gav fåglar sång
och växterna färger. Bland alla barn
som jollrar här på hemmet
finns i rösten en längtan efter
sång och liv, en längtan som vill flyga
högt med fågeln och bli ett med
dess ton och flyta in i växtens märg
för att bli dess färg.

I dessa öde salar vill jag sluka
både ord och ljus
för att i den obrutna tonen
färdas mot vår Moder
högt ovan skyarna.



IV


Vi förstår tydligt nu: på
drömmens hav kan ingen
ankra i verklighet, men i verkligheten
ankrar många i dröm. Barnhemmets
salar har två osynliga dörrar. Den ena
utgörs av längtan, den andra heter
saknad. Jag förnimmer denna
konstiga saknad, då jag springer
från platsen, vars många äppelträd
imponerat på mig. Jag vill lösgöra mig
ifrån barnandarnas grepp, men när
jag springer känner jag deras längtan.
Bort från asylen längtar de
som alltid måste stanna kvar.
Vi försöker alla knåda
dröm till verklighet.

Av verklighetens dagar blir det
skulpturer, men också en deg
som får jäsa med barnhemmets
surdeg i. I det röda rummet
som är vårt hjärta känns ständigt
många krav. Också här finns två
vägar för blodets minnen att flöda.
Saknad och längtan syresätter oss.

I ett eget rike lever den
som misst en bit av sig själv,
den del som stannat på hemmet.
Till det riket kan ingen träda som
från födelsen fått den mjuka
famnens kram.

Jag vill minnas att man sa
att den siste ska vara
den förste. Vandrar jag ut
genom längtans dörr kan jag
väga upp den saknad vars
tomma kärl vägrar att fyllas.



V


Den tystnad som möter mig
där livet larmar söker
efter väsentlighet. Nyanser av
liv finns i de ord som andra diktat.
De viskar väg mot mening. Jag fylls
av tankar, av liv och blod som
värmer vardagen bort från grått.

Här flödar mina dagar och mina år
i strömmens flod. Böcker speglar andras
minnen och ger oss fler reflexer i dammen,
dit jag ibland går för att stilla Tidens vind.



VI


En oförfalskad glädje strålar
där trana och häger vrålar.
I vassen vilar gräsänderna efter
småsmulornas symfoni. Minnena
lever här vid leende fågelnäbbar.

En lindring för min ensamhet är
gräsets sång till bladen. Vid dammen
drömmer sig maktlösa andar bort.

På drömmens hav seglar den fångne
i vindar från rättens hjärta. Ankra inte
här, drömmare, utan njut
av din vind, nu när du har den.

Ur handen droppar det sanna
verkets möda som röda spår av liv.
Jag ser att du ser vår gemensamma
möjlighet. Över muren kan vi snart kliva.



VII


Örnen bör segla i cirklar, vörda
mjukt den väldige afghan som satte
skräck i en stad men blev vår vän.
Ditt steg vid min sida, o jättehund,
ska jag alltid minnas! Du som var skräck
blev vän och stöd.

Varje barndom har sina
omskakningar. Jag vaknade upp
av jättehundens steg över hustaken.
Skräcken vi kände försvårade
vår kamp mot jättedjuret. Men
hunden slutade strida för att bli
min vän. Tillsammans gick vi båda
bort från den brinnande staden, mot
skog och hav och grönska.



VIII


I det slutna rummet är alla lås dolda.
Vi är utlämnade åt våra medfångars
önskningar. Till oss kommer fåglars
toner svävande med drömmens
lindrande vågor.

Låset öpnas upp av kärlek,
av ödmjukhet, av väntan.

Över världens alla länder finns
Himmelen vars rike
sänker sig ner till oss med
portar och rum för eftertanke
i avskilda salar.

Det viktiga är inte syndfriheten.
Det viktiga är att vi felar och felar
i massor genom våra liv. Den som
erkänner sin svaghet ställer sig bortom
den jordelivets tävlan
som knäckt många perfektionister.

Jag har smutsiga tankar. Mitt kött
anfäktas av åtrå. Jag vill gärna resa
och dricka lycka vid vart steg.
Men jag vet att det finns ett större
allvar än det som glittrar i lyckans
sken. En verkligare glädje döljer sig
bakom det ytliga skrattet, en glädje
som ser att djur och växt och mineral
är atomer i samma molekyl,
uttryck för samma levande väsen
vars hjärtslag strålar genom allt.



IX


Den deg jag blandat får jäsa. Som liv
i liv bakas bröd av varje dag åt våra
minnens tuggor. Åt våra minnens
tuggande tuggor bakas bröd, jäser deg.
När degen jäser förlängs livet. Vår vän
insikten kan bli en jästsvamp i större degar.

Bland avlägsna stenar och öken
finns spåren av vårt gemensamma
urhem. Steg har helt visst tagits i
massor över ökensanden, genom öknen,
på väg mot läskande brunnars vatten.
Vindens glömska döljer vår historia.
Nu har fotspåren försvunnit bort,
men kanske kan en historiker under
läslampans sken rekonstruera stegen.
Då formar våra delars mönster
den helgjutna formen.

Varje klockas röst bär ut en bön
till de bedjande och till de som ej
sett ner i den egna själens djup.
Klockklangen är evolutionens bön
till de fria om upprätt gång.

Böjd över boken njuter vi av
ödmjukhetens humanism. I förlåtande
vatten kan våra tankar renas. Själens
vadd är rader att läsa. Förutan ord
finns blott stumhet. Med stumhet i
våra hjärtan ges ej kärleks tal. Vi vet inte
vad vi skulle ha fått, om vi förvägrats
livets gåva. Öppnar vandraren dörren
flödar tacksamheten som ett
regn över allas väg.



X


Jag blundar och det blir mörkt
en stund men inte länge. Mitt inre
lyses upp av minnenas låga.

Barndomens bilder
ger mig liv tillbaka.
En sång från det förgångna
sjunger inom mig nu.

Det var inte tigerns fel att vi skrämdes.
Den skulle te sig hård men också den
förtrycktes. I paradiset kommer den att
minnas med tårar och lättad skutta
oss till mötes i gröngräset: "Jag tvingades
hoppa genom brinnande ringar och jag fick
leva i en trång kall bur." Vi känner vännen
på dess hjärt. Stort är ditt hjärta, min
förtryckta vän! Jag önskar få höra dig
förklara hur du såg på tingen under ditt
jordiska liv. Som slav under cirkusens
herrar tvangs du till piruetter, liksom vi som
klätts i fina kläder för att skrämmas.

Det var inte du
och dina ungar
som stod för det hårda
och ville sprida skräck.

Tillsammans med tigern
gråter gräs och stenar
över stöveltrampen.
Blommornas knoppar
vill slå ut, känna solen,
ge oss färg.

Vi ska vandra bort i gryningen, tillsammans
mot samma mål, och vi ska minnas alla stenar
då vi går in i det mörker som en dag vänder
allt till ljus. Och vi ska förstå att tigern
ropar till oss för att den fått frid och
kärlek i sin gång.