Utvecklad fallskärm för min själ

en dikt av Dan Sondenius



Utvecklad fallskärm för min själ


Det fanns endast rök
och intighet
där jag stod stilla invid vår väg.
Jag kunde inte föreställa mig
luftens friskhet och alla dessa
atomer som ligger nära vänskapen.
Att hoppa ut ur den rök
som döljer verkligheten
i något slags agnosticism
är att förstå livet. Det finns
där: det pulserande blod
som utstrålar från solen
och i den strömmen finns
den främmande upplyftande gåtan:
Kärleken är vad natur och människa
längtar efter. Det finns några som
kan känna eller se oceanen
hela tiden, och de seriösa
bröderna vet att den oceanen
är vatten för livet.
Bortom jorden
finns vatten.
Bortom elden
finns vatten.
Bakom vinden
finns vatten.
I mina drömmar kan jag se
denna ocean enkelt och
verkligt. Oceanen är
verklig men du har att
förklara att du är törstig
för att bli beviljad
att dricka av det
vattnet.

* * *

Världen må vara densamma
men om du ändrar position
finns det många nya ting
att betrakta. I bukten ligger
en båt flytande och i det
fordonet är framtiden
en passagerare. Det kan
kännas konstigt att veta
vem som är vem och bland
alla dessa som går på jorden
finns endast en du kallar "jag".
Att tänka är att inse
möjligheten av en
annan dag.

Där jag fanns
fanns andra
mer än jag
och alla dessa
flytande
i strömmen
fanns inte.

Utan hopp är den vårdslösa kund
som bara flyter med där jag stod
och valde bland rättigheter.
Mina förhoppningar var fåglar
som spanade från sin gren
mot skyn efter trons glöd.

För den gemensamma
lägenheten:
Jag utsa några
stavelser
och du fanns där,
nära, i mina drömmar.

Vi är alla länkar
i samma kedja
men vi vidrör inte varandra.
Vi är så fjärran som du
till dina barnbarns barnbarns barn,
dessa vars dagsljus
du aldrig kommer att se.

Då solen döljer
sin gåta
är det all time high
för liv, dessa år
så fria med en
mjuk hud som
dricker strålarna.
Det är fin höst också
för det gröna gräset
och jag hoppas vi
når vintern
med glädje.

O dessa människor som aldrig
bekymrar sig för morgondagen!
Jag sjunker tillbaka och känner
Kristi händer när det för mitt liv
ej finns annat än god natt.

Violinen når
katharsis-punkten
då himlen blir
bekymrad av sorger
blandade med hoppets
längtande toner.

Denna musik flödar
fram och tillbaka
i vårt varje-dags-hjärta.
Tre steg i en riktning
dikterar vägen.
Framåt ligger den
punkt i livet
som aldrig nås
av dagens drömmande.
Jag kan känna agendan
när den gemensamma pulsen
går i marschtakt med
mitt eget blod.

Du har att flyga
och fly
långt bort
för att bli verklig
bland drömmare.
I morgondagens hus
väntar någon på oss
för att känna pulsen.

Det finns ett möte
där festivalen slutar
i tyst musiks välbehag,
ett möte i våra
drömmar. Och du
kommer att se andra
som dig själv. Du
kommer att marschera
lullande i hans steg,
med hennes musik
sjungandes i mig.
Blommorna pratar
till fåglarna.
Fåglarna sjunger
till oss
och vi söker
de osedda toner
som skogen komponerar:
evighet.

* * *

Jag stod med
en väska i min hand
och den var
laddad med drömmar.
Jag ville nå
zenit i blotta
nuets levande millisekund
och transcendera
verkligheten
av triviala ting.

Jag kunde inte nå
den lullande gondolen
i dess tankar.
Långt från här
var min väg
till det mål så avlägset
från idag,
men jag kunde, klart,
föreställa mig vinnarens
leende i reflexerna
från den strålande
silverpokalen.

I derbyt mellan
liv och död
hoppades jag på
en sjungande seger
för livet. Döden är
de grå stegen
till grunden
i vilken ingen sång
hörs och ingen dikt
traderas.

Hör alla dessa melodier
av kärlek som kommer till livs
då du förtröstar! Hör alla
dessa ord som kommer
att uttalas om hoppets röst
koordineras med
ord av kärlek.

Drömmen sjunger
i det avlägsna,
flyger fri
från en gemensam
grå grund av
vardagliga förpliktelser.
Där, i skyn, faller
några ord, droppande
som regnet, och
några av dem
rör oss när hjärnan
är förenad med hjärtat.

Jag kan se fönstret
titta på stjärnorna.
Jag kan känna vardagsrummet
drömma om en högre köksstandard.
Vi står ännu på golvet
och tittar på månen
som är mer eller mindre full.
Vi måste sova på natten
för att undkomma
dagens förvirring.

* * *

Naturen är en stjärma
bland stjärnor
i himlen. På denna
planet jorden
känner blommorna
hjärtat, men ynglingen
gör det ej. Han vandrar
i en jordisk himmel.
Hans dröm är en
särskild laterna.

Är detta ett mirakel
av liv och ljus
som jag ser
då jag betraktar vandraren?
Som en klar omsorgsfull handling
är steget de två osedda
tar tillsammans. Du kan höra
deras hjärtan slå olika blod
i samma fasta takt.

Viskande i bakgrunden
fanns hela grannskapet
vars regndroppar
kapitulerat inför
en leende sol.

Folkmassan betraktade
himlen och stjärnorna
färgade den himmelska
målarduken blå.
Butiksinnehavaren tittade
på den leende damen
som kände stjärnorna le
i sin inre trädgård.

Då polismannen såg tjuven
skrattade de två blott
åt varandra och deras skratt
kan ännu höras på gatorna
vid detta sena ögonblick.
Se, tjuv och polis
bär varandras skratt
över städernas gator,
facklor att se
varje vinternatt.

* * *

Tankarna sover i de kammare
där vårt blod värms av kramar.
Vi pratar inte med varandra
då vi vandrar över piazzan.
Se själarna viskandes i tystnad
och det finns inget behov av
att prata. Varorna gör inte
rättvisa åt butiksinnehavarens
inre övertygelser. Det gyllene
diademet av succé är något annat
än mynten kunden gav i utbyte.
Sången lyfter i folkmassan
där tankarna i tystnad
vandrar på läpparna. Dessa
minnen av gårdagen som vi ser
i varandra då vi just passerar
icke uttalade drömmar! Tystnad
och djupare i den tystnaden
rehabiliterar den gemensamma
verkligheten dagar i arbete
med mjuka ord men i det rummet
av tystnad kan vi möta den andre
personen gråtande bland stjärnor.

Du tittade på mig men jag passerade
dina minnen utan ord för framtida
drömmar. Möjligheten var inte
långt borta: av dessa talande
fingertoppar som förenar två inre
rum med hjärtats levande rödvatten.

I tystnad skapades figurerna
av mina dagdrömmar. De pratade
inte med varandra men såg
åt skilda vatten.

Detta är inte det liv
den lycklige ville krama
med verklighetens
brinnande kött. Detta
är en skugglik värld
där ljuset från våra
drömmar skapar
solen.

* * *

Fria friska dagar utan sorgens förvirring
får fåglarna att sjunga. Här finns mycket
att äta med aptiten av en hungrig
leopard. Springande snabbt i vinden
gör varje dags poesi som inte försöker
undfly gårdagens förstörelse av drömmar.
Det finns inte längre liv där savannen
förenas med mänsklig industri.
Långt in i en avlägsen verklighet
flyger dessa arter som livet självt
äter. Grönt gräs och vatten, ett
reservat i den orörda drömmen.
Om minnet försvinner bort från
de nycklar som passar kommer
den orörda drömmen ännu vara
orörd men osedd för evigt. Guds
medvetande måste förvandla
vår misär och göra dessa reservat
verkliga i den evighetsdröm
som människor aldrig vill röra
med klumpiga fingrars grepp.

* * *

Solen ler i tystnad
dessa dagar då
våra själar sover
djupt, djupt
i grå bukter.

Månen berättar en hemlighet
för unga män en bit ifrån oss.
Ni måste vara uppmärksamma
så att ni inte skadar andra fötter
då ni vandrar i era kärleksdiktats
riktning. Dessa budbärare
är vaga rekommendationer
och inte för varje hjärta
att brinna då själen
blir exalterad.

Musiken finns i det gröna gräset
och sjunger med frisk verdure en sång
av stillhet till flygande fåglar. Ni är av
min hjord, o flygande väsen i det höga blå!
Ni flyger som ett penseldrag sökande
toner gömda i grönt friskt gräs
där den himmelska musiken är.

* * *

Tulpanerna är inte för det
förflutnas tysta betraktare.
Som en frisk vattenström
med bubblor av framtida morgnar,
oskyldiga att se med förstoringsglaset
från här och nu. Ah, föreställ dig
bara i dina tysta tankar
de viskande spökena bland kullarna!
Änglarna har nått jorden
i ett grönt moln som ler
genom skogen. Tulpanerna ger oss
en doft av kärlek och förtröstbarhet.
Jag känner mig ung då dessa
blommor når min näthinna.
Det väntar friska dagar då
röda, gula och skära tulpaner
ropar av lycka i vår gemensamma
trädgård. Det förflutna blir en del
av dagen när dessa jordbundna
väsen talar till oss med den
glittrande glädje som smälter
isblock. Vi kan invänta framtiden!
Sådden finns redan inom oss och
den mognar då grönt gräs
kramar tulpaner.

Och för några
finns en dold lilja
som känner rosorna.
I en trädgård av kärlek,
kärlek finns. I en trädgård
av sorg, sorg är. Vi måste
känna dessa tårar som
kommer från vårt hjärta
och vi kommer att se
morgonstjärnan
utan förvirring.

Ut ur den mörka grå
tomheten förundras
några svaga ljus
över gnistorna
där uppe. Jag kan se
stjärnorna sända
leenden åt folk
från dessa änglar
nära våra hjärtan.
Se landskapet som ett
fjärran avlägset ljus
och alla stegen
blir flyttbara
mot den blomsterrika
trädgården. Oh, jag var
svag men det strålande
ljuset i skymningen
nådde min morgon
och jag kunde se mina
stegs framtida riktning
som en lång kedja
av mening länkad till
mina avhållna och till
de änglar som ler
genom stjärnor.

* * *

Jag lever inte bland pappersblommor
men jag tittar på några och drömmer
om verkliga jag kan se då solen skiner.
Från mitt övre fönster kan jag nå ängen
med mina sökande ögon. På vintern
vill jag inte vara ensam utan leva
bland minnen av blommor som ler
åt mina drömmar.

O dessa dygn då vi kände
livets ljus dansa som en säker man
på fast och obrytbar is! Nattens
ekon lever en bit längre i ljuset
om vi harmonierar vårt åkande
på isen med skogarnas
färgrika blomstersång.

Små skratt svävar i bubblor
när gommen glad
öppnar den inre fors
som via hjärtat
leder livets magma
från det inre till det yttre.
Som ur ingenstans blir punkten
en svävande linje
som bubblar sin väg
genom världskäftens
öppna svalg. Snart lyser
malmen då det finns skugga
och möjlighet för oss
att urskilja tecken
i den lysande malmens saft.