Det röda klotet

en dikt av Dan Sondenius


Det röda klotet

Det var till havs
som olyckan hände.
Segelfartyget sprang läck
och fick sätta kurs
mot land. Sedan många
timmar, dagar, veckor
försvunnit stod skeppet
placerat på strand.
Som en ruin av vad som
varit stod det där
och blev snart
ett tillhåll
för vilsna.

Vid den brutna
styrmasten nådde
männen insikt om många
ting. De andades
med havets rytm och fick
sin mat av traktens
bönder. Ibland hjälpte
de till med någon syssla
och uppskattades därför
av traktens folk.
Strandsatta sjömän
tog man dem för att
vara, men ingen av dem
hade varit länge till sjöss.

"Bra att vi fick tag
i oljefaten", sa en kväll
Simon till
sina vänner i skeppet.
"Ja, lågan värmer frusna
fingrar", svarade
männen samfällt.

Elden höll besättningen,
som de benämnde sig själva,
noga koll på. Ej fick
eldens lågor dansa fritt i luft
eller virket kännas
brännande hett.

Natt kom med måne.
Det var en måne
som vakade på en
svart himmel. Havet
andades tungt, smekte
stranden med långsamt
framrusande vågor.

Simon vaknade
och kunde inte somna om.
Han smög upp försiktigt
och lämnade skeppet.
I flera timmars tid
vandrade han tankfull
fram och åter på stranden.
De rejäla stövlarna satte
spår i sanden som allt
som oftast suddades ut
av smekande havsvågor.

Resten av besättningen
vaknade och fann att
Simons sovplats
var tom.

De bestämde sig för att
söka sin vän, sedan
den väntat över en timme.
Runt skeppet gick de
försiktigt och spanade
åt alla håll. Simon
fanns inte där. "Vi söker
på stranden!" sa en av
mannarna och de andra
insåg det kloka i förslaget.
De gick därför ner på
stranden där fortfarande
mörker rådde. "Se, en liten
figur långt borta!" ropade
vännerna i korus.
De skyndade på stegen
för att snabbare
komma i fatt
figuren.

Våg efter våg
ska komma
och alla ting
en dag
sköljas bort
av Tidens
framforsande
vågor.
Ej kan stormigt hav
frysa till is
för några kyliga
farhågors skull.

"Ack, äntligen! Simon, vår vän,
du är funnen!"
Så såg besättningen
hur gryningens ljus
lättade upp nattens mörker.

"Jag har gått långt,
vandrat fram och åter
på vår kära strand.
Jag har tänkt, ja, mycket
har jag tänkt!"

Det låg förväntan i luften.
"Säg, vad har du tänkt?"

Simon svarade inte
utan tecknade med handen
åt skeppets håll. De förstod
att nu var det dags
att vandra tillbaka.

Över himlen såg
de ett rött klot
sväva, som i en
mjuk dans.
I det röda skenet
kom månen bort
och alla stjärnornas
blickar hade ljusets
lågor släckt.

"Där ser ni vad
jag tänkt!"

Besättningsmännen stod
tätt intill varandra
med avtagna mössor.
Deras hem, skeppet,
stod i lågor.

"Vi måste vidare,
mina vänner! Låt oss
ta ut en ny kurs
sedan vi fått en ny båt
för vår färd!"

"Till havs!" ropade männen.

Lågorna fladdrade stilla.
Besättningen förstod
vad som väntade.
Med tårfyllda ögon
och svagt leende
såg de på varandra.
De log åt Simon
och nickade åt
den nya dagen.