dikter av Dan Sondenius
Solens strålar
Från utsidan av fönstret
flödar floder av ljus
mot mitt rums mörker.
Det liksom fylls på
med nya strålar varje dag.
Så blir den nya dagen synliggjord
för våra granskande blickar
av ett ljus som färdats
många mil för sitt uppdrag.
Ditt ansvar
Av rymdens glömska
är var mänska kommen,
bunden till sin egen kropp.
vi lever här blott för stunden -
tills hjärtat säger stopp.
Var därför varlig mot de minnen
som ska leva efter din tid.
Öppna försiktigt de sinnen
som din nästa kan röra vid.
Förundran
Som en dröm, som en saga
ter sig löven i stormig vind.
Snart ska nog höstregn aga
såväl bok, björk som lind.
I grått väder sprider fågel
sin färg bland matta trädens bark.
Var dag blir som en prövning
som kan göra svag man stark.
Med dämpat sinne vandrar
vi gången fram och åter
och undrar vem som blandar
den vätska som man gråter.
Som en dröm, som en saga
ska dammen förfriskning ge
åt den som sådan vill taga
och låta underverk ske.
Dagen är lätt
Fjäril flyger med vingar
som smeker var vindlik pust,
dansar stilla och tvingar
ur blomman dess saft och must.
Ögat skådar en färgprakt
som smyckar en blommas blad,
visar för alla sin allmakt
att göra betraktaren glad.
Visar nu vingarna vägen
mot fjärran belägna mål
eller lämnar flygaren världen
när tuppen höjer sitt vrål?
Dagen är lätt som en fjäril.
Den lämnar oss väldigt snart,
flyr som den snabbaste vindil
och lämnar blombladet bart.
Hoppet
Det strömmar tårar ifrån Guds hav,
där uppe där det finns en grav
för alla folk som bara dött,
de som jorden en gång fött.
Snart klingar klockans klang ock för oss
som lever nu i livets bloss,
som ser den korta tid vi har
lämna några minnen kvar.
Vad är du, Tid, som bara går
och river upp så många sår?
Var finns du, Rum, som existerar
där snart ingenting marcherar?
Ett öppet hav, en himmel blå,
där uppe kan vi leva få
om någon bortom rummets tak
över oss på jorden håller vak.
Vid havet
Tyst liksom väsande viskar
vinden till havets våg
då solen mot jordskorpan blickar,
ser korn, ser havre, ser råg.
Fåglarna kvittrar bland träden.
De lyssnar till vågornas brus
och smakar de ätliga bären
långt borta från hem och hus.
Är tomhet bakom den stjärna
som blickar mot jorden ner,
som ser och ses så gärna,
vem bakom den stjärnan ler?
Tyst blir mitt tal mitt i natten,
då plötsligt man svarar min bön
om varför vi fick den här skatten
som är så grönskande skön.
Vinden väsande viskar
små ord till ett böljande hav.
"Minns att jag mot dig blickar.
Minns att jag vågor dig gav."
Fågeln i trädet
Fågel flyger i det blå.
Träden som svampar stiger.
Fågel plockar bären då
morgon mot middag lider.
Träden bjuder all sin frukt.
Hungrig sångare äter
stilla i sin andes tukt
mat den inte förgäter.
Grenen bjuder vännen bo
bland gröna blad och kvistar.
Fågel finner där sin ro.
Den sjunger så det gnistrar.
Träden vilar med sina bär.
Gästen kvittrar, glatt det är.
Skogen av glädje ljuder.
Fågeln sin kärlek bjuder.
Den röda rosen
Bland gårdens vita rosor doftar
en ensam röd liten ros.
Blombladen sluts när den somnar.
Då dagen gett den sin dos.
Av ljus och glänsande beundran
ler rosens vackras må blad.
Man känner en märklig förundran
av att plötsligt bli glad.
En trädgård i mitt inre öppnas
av rosens vackra gestalt.
Där ska ros bland rosor knoppas
och blomblad omsluta allt.
Mistlur
Mistlur ljuder över fåglars hav
när natthimlen mörkviolett skimrar
över kallt vatten och gräshoppstrav
vid strand där vitt vågskum glimrar.
Bort försvinner den fridfulla stund
som fanns innan lurens sirener
väckte den som fått sig en blund
vid drömmens mjuka arenor.
Tyst är var fågel som ser mot skyn
och känner den mäktiga spänning
som går från stjärnorna ner mot dyn -
där vinden får göra en vändning.
Mäktig är vinden som friskhet ger
åt den som känner sig torr och varm
av att vistas där ingen stilla ler
mot den som vilar mot hans arm.
Guds ande
Så strålar värme genom
min själ när något i Honom
gör mig väl,
då hjärtat bakom allt som sker
är någon som ej synlig ler
åt mänsklig dårskap
och alla försök
som bara plötsligt
går upp i rök.
O Ande bakom skogens vind,
Du kysser varsamt var mänskas kind!
Jag vet ej vad som varit eller är.
Blott Din tanke anar jag
när jag vaknar varje dag.
När hjärtat ej längre slår
Guds ande ensamt rår.
Månen ler mot oss på jorden
Lugnt med liksom leende läppar
vandrar månen över nattens hav,
sänder milt vad drömmen nyttjar
på sin vandring mot ljusan dag.
Så var dag och vecka flyter
med strömmande vågor i väg,
malande på samma visa byter
Tid-guden ej mål för sin räd.
Hetsar till handling gör dagen,
natten vill lugna ner.
Månen ser slutet på färden,
då solen ej orkar mer.
Jordborna tänker och vandrar
lidande utmed den stig
som goda och onda ting blandar
under vänskapens kramar och strid.
Lugnt med liksom leende läppar
vandrar månen över nattens hav,
sänder milt vad drömmen nyttjar
på sin vandring mot ljusan dag.
Pianot
Små toner vandrar ur klaviatur,
små toner i moll och i dur.
Jag hör hur de svävar i rymden fritt
och ser tangenterna i svart och i vitt.
Gammalt som gatan är detta spel.
Jag lyssnar på toner som ej låter fel.
Vad betyder det sagda när musikens röst
bättre än ord kan skänka oss tröst?