Befrielsens timmar

en dikt av Dan Sondenius



Befrielsens timmar


Det var i en småstad
med kullerstensgator och korsvirkeshus
som Hubert föddes en dag,
vårdad av en ensam moder
som skötte om allt
medan fadern
vilsen på ett fartyg
i vinden
for mot främmande
städer och mål
utan att finna
vad han verkligen sökte: sin plats i livet!
I flaskan fick hans smärta
sin lindring och drucken
besökte han hemmet
en dag
då Hubert nyligen
påbörjat sin skolgång.
Ord av ovett for över sonen
som ej förmådde skydda sitt jag
mot faderns hot och ovett
eller mot hans många slag.
Blödande bars han till sängs
av sin mamma
medan fadern drucken
ragglade bort från sig själv.
Vilsen i mörkret
vek han från staden.
Då ugglorna gol
som starkast från träden
la fartyget ut från
hamnen och nu var
kontakten med hemmet
för alltid bruten,
ty fadern dog en dag,
borta från hemmet,
av ovett och sparkar
och slag.
Ja, krokiga var
Ödets vägar
för en man
som blott kunde lägga ut
från sin hamn
och sedan evigt segla
på rolösa vågors vatten.



II


Flaskan som kastades i havet
efter den bortgångne
förseglade sitt budskap
för världens blickar.
Havets vågor fick sucktande smeka
den grönfärgade flaskans glas
utan att nå den begravda
textens ord.
Stort är du, hav, det måste jag påstå!
Du sväljer med vågor
och andas med skum.
Du bär i vågornas vatten
ord skrivna efter en man
som inte visste varför han stred
eller mot vem.
Dölj för evigt sådana rader
för den som inte får läsa!
Omslut i tystnad de ord
som inte fick liv
i den döde.



III


Likt alla andra, fast i än större
utsträckning, tvingades Hubert
utkämpa en kamp för att leva.
Den ensamma modern
blev ofta sluten och tyst
av ett alltför enformigt
och hårt arbete. Huberts
skolgång bröts därför
ofta av arbete
eller sjukdom.
Att han inte fick
fullständiga betyg
bekymrade ingen. Som
femtonåring slutade han skolan
och började tjäna som dräng
hos en sträng storbonde
med asketiska ideal.
Här slogs han blodig
om inte arbetet sköttes rätt.
Snabbt blev Hubert klok på
sin syssla och huden befriades
från husbondens sparkar och slag.
Men ut mot åkern for
hans sökande ögon
då sysslorna tyngde,
då tröttheten sänkte hans kraft
eller då livets enformighet
blev tunga vikter för hans själ.
Djupt i hans inre brann
revanschens låga.
Hämnd var vad han ville ha
efter allt vad han utsatts för.
Genom boningshusets
stora och
kyliga salar
smög han sig
då han menade
att det blivit nog med plågor.
Tyst med sin väska
sprang han i mörkret
mot närmaste ort.
När hjärtat bultade kraftigt
smög tårarna fram på hans kind.
Friare blev han för varje steg
och där uppe på nattsvarta himlen
fanns halvmånen som gillande log.



IV


Ensam på ett snurrande klot
i den vida världens mörker,
bland alla dessa dagar
som snabbt avlöstes av nätter,
sökte sig Hubert vidare
men vacklade vid varje steg
på den gropiga vägen framåt.
Så är det för den som
förlorat fotfästet
och som liksom jagas
då han reser sig upp.
Hubert sov på offentliga platser,
försvann snabbt när solen
steg upp eller då människors prat
störde hans ro. Av alla
människor var han
en sådan som ville ha fest och glädje.
Av all tro brann hans
allra vackrast.
Han sökte ständigt nya jobb,
men fick mest bara arbeta för maten.
Först efter flera månader
på orten öppnades
möjligheternas dörr för honom.
Mot låg lön och helst vid
sidan av det föreskrivna
reglementet fick han ett arbete
som diskare på det stora hotellet,
men också i städet
fick han slita träl
om folk fattades där
under snuviga vinterdagar
eller då regn gjorde lera
av åker och svårt för
bondens unga dotter att
komma till ortens
fina hotell. Grät vid sin
kudde då natten var mörk
gjorde Hubert av lättnad
och glädje för jobbet
och för det vindsrum
han så billigt
fått hyra. Många
gånger kom vänliga ord
också till honom då man såg
att han flitigt gjort
vad man sagt,
och då ägaren av stället
en dag märkte att
en sällsam glädje
strålade ur diskarens ögon
höjde han lönen
utan ett ord.
Just under denna tid
var Hubert ensam,
men han var det på ett
socialt och drömmande vis.
Han var inte ledsen utan glad
för var dag som gick utan skulder
och för den frihet som han
ändå fått.



V


O, att få vara den vind
som svävar fritt i det fria
mjukt mot en flickas kind
utan att tigga och nia!
Att utan ord och krav
få dansa över skogens frukter,
att utan galopp och trav
få slippa alla krumbukter!
Men ut ur denna världens slit
fanns blott en väg för vår vän:
att i drömmen vandra en bit
för att sedan vända hem igen.



VI


Tickande timmar i dagar
som flytande bort försvann
i Tidens flod var en grå färgs tid.
Strömmen var jämn
men så fick
Hubert svårt
att sova en natt,
sov blott
en kort liten stund
och jobbade sedan som vanligt
i pressande värme.
Disken växte
allt högre, som ett berg,
vid hans sida
medan händerna vant
hanterade kastruller, porslin
och glas. Plötsligt
tappade Hubert en dag
en överfylld bricka.
Då tystnade alla ljud
som brukade brumma
i diskarens närhet
och den storväxte
kökschefen steg bestämd åt hans håll.
Blek blev diskaren av kökschefens närvaro.
Denne harklade sig nu.
"Vem har bett dig att bära
sig så tölpaktigt åt
att en halv servis ligger
förstörd på golvet!? Ur det
man ska släcka sin hunger och törst
har du skapat, din tölp,
ett hot mot var fot
som inte skyddas av pansar!
Besinna din plikt, ditt ansvar!
Förutan gott utfört arbete
får du ingen slant
att skänka din hyrestant
utan ställs på bar backe
där du i skam får böja din nacke
om du vill mätta din mage
och om hals bära krage!"
Bort vände sig kökschefen
med överlägsen min och försvann
innan Hubert hann svara.



VII


Hubert sov mest
under sin lediga tid,
drömde sig långt in i
blommande tulpaners land.
Men snart dånade disken åter.
Den var varm och het
och stank gjorde rester av
gammal överbliven mat.
När tiden gått ett tag
försvann dåtid och framtid
och den smekta tallriken
blev en leende måne
för livets hemligheter.
Borsten smekte kastruller och glas,
mjukt och vant.
Rutinen blev en befrielse
från arbetets börda.
Så föll han in i samma takt
som tillvaron och kunde komma på sig
själv med att le medan han utförde
sin tjänst.
det var då han insåg
med tydligaste klarhet
att han saknade vänner.
Han hade inget kapital
och ingen familj
att vända tillbaka till.
Framtid saknades helt.
Förändring var vad han ville.
Det var ingen frivillig handling
som väntade på att få
födas ur hans inre.
Det var ett tvång
som likt en hammare
slog och slog inom honom.
Var morgon väcktes han av dessa
tungt hamrande slag
som sa åt honom
att mer slit väntade.



VIII


Bort från diskens hetta vandrade
Hubert långt var fredag
som åtföljdes av ledig lördag.
Han njöt av den lediga stundens
frihet och såg hur fåglarna
log mot varandra medan de
pickade smulor vid dammen
dit han gärna gick
då vädret var lämpligt
för vistelse ute.
En kväll var det dimma
och Hubert vandrade vilse.
Vid några förfallna hus
möttes han av några
figurer som vinkade och sa:
"Kom med oss till fest och glam!
Vi ser att du lider av tristess!
Vi kuperar: Dra ett kort, bli ess!"
Så följde Hubert
dessa figurer
till en trea i ett rött
gammalt hus.
Där strömmade levande toner
ut mot alla som gick i
trapphuset.
Värden var leende och vaken
och bjöd på frukt och dricka.
Snart samlades allt fler i huset
där dörrarna öppnades helt
så att festen kom att hållas
i samtliga husets våningar.
"Hej där, stå inte bara så!
Kom hit till oss eller gå!
Här finns mäktiga krafter
som gör att vinglös flyger
fint mot himlens blå
utan att lämna golvet
på vilket man kan sitta
eller stå." Med dessa ord
bjöds Hubert in i festens
gemenskap och det var som
om ett gemensamt hjärta
gjort plats för dem alla.
Musik spelades av
skickliga flöjtister.
En och annan stämde upp
till sång och himlens moln
var ljuvliga och la sig mjukt
över husen med sin vita
rök. I detta moln läste
en yngling högt
några dikter och
allt fler lockades dit
av dikternas mystiska ord.
Om grav och födelse tycktes
raderna tala och Hubert
log åt den magre deklamatören
som flutit in i en skapad
värld av mystik.
På bordet stod skålar med frukt.
Hubert tog en klase druvor
och sjönk trött av vad han fått
ner på en divan och njöt av
flöjternas toner som skapade
för honom världar av skimrande
himmelska salar där osynliga
andar dansade fram i glädje
över alltings lätthet.
O, ande som rymmer oss alla
i det så sällsamma brus
som gör att var kropp lever
och var våg av ljud eller ljus
dansar genom rummets gap
dit allt stoft samlas
som kommit från en annan
dimension och värld!
Så ljöd en röst inom Hubert.
Det var hans egen.
Plötsligt släcktes ljuset ner
och flöjternas spel
fick alla att
stå upp och lyssna. Händer
sträcktes ut mot händer.
En lång kedja rörde sig mjukt
till musikens toner, ut från
våningen till trapphusets
trånga värld där nu en
annan kedja från en annan
lägenhet också slingrade sig ut
mot nattens härliga frihet.
Tysta var mörkret och månen.
Tysta var nattens glänsande
stjärnor men sjöng gjorde
två magiska flöjter, de sjöng
om glädje och ro.
Dans i kedja till flöjters ton.
Dans i mörkret under månens blick.
Dans i skön skymning för att
aldrig mer vända till vardagen
åter, ty i den är vi
alla förtryckta slavar som gråter.
O, härliga frihets flykt
som svävar bland stjärnor,
dessa stolta laternor!
Ge oss av din härlighets dag
när vi nu beträder nattliga vägar
undan den vanliga
världen! O, sång som
frambärs av flöjter! Ni
magiska, magiska ord!
Ni som ser och förklarar.
Ni som vet utan maning.
Vi följer lydigt er magiska ton
i nattens mildhet.
Natten vars stjärnor...
ja, natten vars stjärnor
och månvita ljus
leder oss
mot hamnens båtar.
"Av alla våra gravar
finns bara du, Evighet, kvar
som ett jättelikt svalg,
en rymd utan kistlock,
en gång till den verkliga
världens liv", deklamerade
ynglingen medan Hubert
och alla de andra steg
ombord på en båt vars besättning
roat bockade sig och neg
inför det spektakel som alla
berusade blev när de flydde
en värld som upphört att styra.
Den var tråkig och trist.
Den hade sin glädje mist.
"Nu tar vi över båten!" sa en ung man
med en kraftfull stämma, som malm.
"Tuta siréner! Lägg ut! På vår väntan
som varat så länge har vi gjort ett slut.
O, vatten! O, vågor! O, böljande hav!
Är ni evighet och grav
för alla de vi bland oss
som vägrar vardagens kyla!?
Eller är ni de härligt
dansande vågor som vill befria
var villig själ
som vill väl!?
Vi vill bland vågorna vara!
Gör mig fri, jag vill ej leva som träl!
Höj den låge till glimrande
toppars höjd!
Jag vill möta var böljande dag
med frisk luft i var lunga!"
Den unge mannen tystnade nu.
Hubert såg sig om, till sinnet glad.
Bort försvann land och hem,
men vad är jobb och plikt
mot vågors brus och en ny fin vän?
Kakor och glass delades ut
av besättningen som gladdes
åt att få lite omväxling i livet.
Så höjde den unge mannen åter
sin kraftfulla stämma:
"Spela, o, spela du flöjt
som med lätthet kan tömma
ett hav, spela frihetens sång
för de fångna! Låt oss
drömma om imorgon
och glömma igår,
o magiska, magiska flöjt
som ännu ej ljudit
om vår framtids färd!"
Dimma och dis
kom över båten.
Kapten och styrman
föll bakåt av båtens ryck.
Man förlorade kursen
på ett böljande hav.
Här är vi intet
för vågornas brusande
slag! Utlämnade åt Nådens makt
är vi enligt den lag
havets paragrafer
statuerar,
tänkte Hubert.
Kaptenen skrek: "I båtarna!!!"
Snart satt alla tillsammans
i livbåtarna på väg mot land.
"Vilken tur att ni inte var många!
Det gick ju ledigt och enkelt det här!"
sa kaptenen som gladdes åt att se
fabrikernas torn till skorstenar
skymta i fjärran.
Hubert skrek i sitt inre.
För frihet fanns visst
nu ingen tid mer.
Flöjt, o flöjt,
spela de frihetens
toner
som kan skingra dimmor
och ge vingar
åt miljoners
miljoner!
Alla förslavade trälars toner
vill vi höra
och därtill deras kedjor
förgöra!
Så ska var kedja
brista en dag
och himlen
vibrera av
glädjens behag.



IX


Likt löv efter stormen
var den av glädje berusade flock
som tagit befälet på båten
och sedan förlorat de drömmar
som gav mod och mål för en färd
som var för stor för jorden.
Nu var hamnen verklig,
precis som polisens förhör.
Närgångna frågor förstörde
för många det förhoppningens rus
som levde trots det snöpliga slutet.
"Ni har brutit mot landets lagar
och vågat er ut på ett böljande hav.
Utan uniform och graderade kragar
blir bassängen lätt en sorts grav
för själar som flugit vilse och runt,
ledda av drömmar."
Så talade kommissarien med stämman
myndig och blicken fast.
Till små celler leddes nu alla
som varit ombord på båten.
"Ack, var har vi hamnat!"
suckade man i sina celler.
"Från en bur till en annan
och mellan burarna båtens färd!"
Då reste sig den unge upp igen
och talade högt
till de sina: "Ge inte upp
vår dröm för detta bakslag!
Låt oss vända åter till
den vardag vi flytt!
Låt oss omvända den och beveka den!
O verklighet, dig ska vi smycka
med blommor och väldoft!
Av allt det hårda ska vi göra
något mjukt!"
Vid dessa ord reste sig alla
samstämmigt och förstod
vad som gjorts fel.
"Spela, ja, spela, o flöjt, de toner
som öppnar upp var grind
och ger frihet åt
frihetsträngtande själar!"
Då öppnades dörrar av toner.
Då log var konstapel glatt.
Då gick var inburad ut ur sin cell
och möttes av solens
jublande strålar.



X


Efter rättegången lämnade
Hubert både jobb och hem
och for med drömmarnas segel
mot en ny och större stad.
Där möttes han av rosor
och började efter äktenskapet
att odla och sälja blommor
av de mest skilda slag.
För barn och barnbarn
har han berättat
om befrielsens timmar,
då flöjters magiska toner
drog de förtryckta bort
från stadens slaveri och tristess.
Den hamn som var målet
vill vi nog alla finna.
O, blommande blommors doft,
för vars skull solen mot oss ler
och fågeln får sin kraft
att sända ut sin ton!