Stengravens inre

Stengravens inre och andra dikter av Dan Sondenius



Stengravens inre


"Vad gör jag här, o konung, i din grav,
vaktandes din gyllne sarkofag?
Blommor ser jag men min Farao
har dolda anletsdrag."

Nu vänder gravens sovande
timmar ur intighet åter.
Ett kloformat mörker blir ett
stort svart klot.

Ur djupet av den väldiga graven
stiger det svarta klotet sakta
och föser undan gravens reliker
med hjälp av ett oerhört tryck.

Stengravens stenar skakar
av alla nedgrävda minnen
som åter andas i klotet.

Farao gråter av slavarnas
smärta, reser sig sorgmodig upp
ur sin gyllene bädd.
"Var det ni som tjänade
min vandring under Solen
som ju gav mig kraft och råd?
Var det ni som gav mig vad jag
med stämman stark begärde? Som
tjänade med ingen eller usel lön?"

Men tyst är slaven inför
Solgudens släkting. Och det
svarta klotet svävar mjukt
på den solstekta ökenbädden
och skänker kraft och liv
åt gravens instängda folk,
som tyst och stumt sett sekler
vandra likt bilder i en dröm.



2.


Instängd bland tårar i sandkornens sken
begrundar man livet som flytt men som
åter blir bilder på näthinnans väv
genom klotets sällsamma andning.

Torr är sanden av solens strålar och
torr är luften som man andas i
den tysta gravens sovande salar
där slavarna tiger vid faraos bord.

Blodet har stelnat av balsam och
bandage, men blir åter mjukt under
klotets vandring över öknens mark.
Med lättad hand sig farao sträcker
mot närmaste tjänare i tjänst.

"Kom, min vän i livet och i döden,
gör mig sällskap i gravens tysta sal!
Här tvingas vi att dela våra öden
under ensamhetens tysta kval.

Bär fram ett fat med frukt och läckerheter,
du stumma slav med flinka fixarhänder,
när åter anden i våra kroppar härskar
och blodet rinner lätt och mjukt igen."

Tårarna rinner ur tjänarnas ögon
som en flod av sorgblandad glädje
hos en tjänare som kan se på nytt.

"Gudarna har öppnat mina sinnen
inför livets strömmande impulser.
Jag är åter levande och verklig
invid min konungs prydda sarkofag,
där jag plötsligt fått finna
vad graven mig tidigare förvägrat:

En trofast vän som delar mina plikter
och dukar upp ett bord med läckra läckerheter
åt den konung som fått liv igen!"

Vid dukat bord man plötsligt återfinner
minnen ifrån en svunnen härskartid då
Solens son sin kungaspira svingat
över kuvat folk invid Nilens vatten.



3.


Tack, Måne, du rymdens blanka spegel
för de strålar du ger oss i natten!
Glad och rund i nattligt mörker sprider
du åt jorden vad du från solen fått.

Den allhärskande gudens gnistrande
tankar mot det vita klotets gropiga hud.
Ett rullande klot på den svarta och
himmelska sanden av luftig luft
speglar vad våra ljusa dagar bjuder
den korniga marken att se.

Här vill jag känna hur Alltets vindar
stryker sig lätt mot min kropp, hur Tiden
samlar sina styrkor till uppställning
i mitt inres ivrigt väntande rum.

Det ska bland stengravens väldiga
minnesmärken uppenbaras för mig
vad som svalts av den glupska Glömskan och
vad som lämnats kvar bland stenarna som
inristade minnen, blott sedda av
Solen som dock är Månens broder
och vår höge faraos far.



4.


Nattligt mörker bort förjagar
daglig ångest för det svarta
klotets farofyllda färd.

Alla minnen som jag känner
värka i min kropp är skäl nog att
glömma vad som verkligen hänt
under solen då Solguden

tog och Solguden gav. Då det
stackars folket styrdes med stränga
order och diktat och sällan
ville eller tordes leva
efter egna tankars lag.

Upprepas nu gör var handling,
ja, var tanke och vart ord
som någon gång i världen
bildat brus för öppnat öra
eller form och färg att se.

Ej längre vilar gravens minnen
under mumiebindelns mjuka tyg.
Ej längre vilar själen sövd
under väldiga stenars tyngd.

Tre trianglar bildar spets som
pekar högt mot himlavalvets rymd
där eldigt öga mot oss blickar
och fångar mänsklig vandring
i sin heta stråles syn.



5.


Vid varje upplevt ögonblick
förlorar timmarna liv och
försvinner omärkligt bort
medan vi sover i natten.

Mellan våra händer rinner alla
sandkorn bort. Människan
tänker sig framåt mot fjärran
belägna mål eller sjunker
i minnena bort till
drömmens dimmiga land.
Nuet ensamt lever
i Alltets väldiga värld.

Mörker, o mörker där borta!
Den eviga tidens rymd
döljer min ensamma vandring
bland söndersprängda minnen.

Ett gapande svalg av tomhet.
Dit förpassas våra liv i väntan
på den verkliga världens rike.
Mellan våra händer rinner alla
sandkorn. Maktlösa själar kan
omöjligt hålla vinden kvar.



6.


Jag hör hur nattsyrsan sjunger
invid steniga gravens sömn.

Som ett sommarregn
faller drömmarnas tankar
på de fina sinnenas väv.
Bortom ordens trösklar
målas näthinnans bilder
av en osynlig mästares
hand.

I sömnens målade mönster
kan också skuggorna synas
och finmaskiga sprickor
bildas bland nattänglars
harpospel.



7.


Slav sliter smärta
på den jordiga jordens grund.
Slav sliter ständigt
för den höge faraos skull.

Ropen skallar i graven
när minnena går i repris.
Vart farao tittar
sliter tjänarna tjänst.

På himlens luftiga valv
blickar solguden ner med
allseende ögonpar, ett
öga för dagen och
ett annat för natten.

Jag ser att Du ser
och vet att Du vet,
o konung över
Himmelens här!

Dina ögon kan
ingenting undgå.
Din blick härskar
över våra minnen.

När Du tänker
blir vi till i Dig.
Ditt ord styr
varje rörelse
och varje steg.

Mellan stegen
dröjer sig tanken
tvekande kvar.



8.


Bland pyramidens
arkiverade stenplattor
rinner minnena bort
mot det mörka vattnet
i pyramidens djup.

Nedsänkta i det svarta vattnets
underbara renhet
uppgår jag i Guds enhet.
Avskalad ordens former
och färger får min tanke
vila. Rösten som talar

brinner av bränsle,
livets eldiga eld som
föder och förbränner.

Av gravens djupa vatten
har mitt sinne förfriskats.
Sönderspruckna stenar
blir åter sand.



9.


Tung av sten står fågelguden
och mjukar upp var lem till
fridfull flykt. Ett leende han har
vid fågelnäbben. Så mjuk, så stark,
så ledig i sin flykt.

Bland alla färger som flyger
vid hans sida den formas rund
som kommer hjärtat nära,
flyende dess slag som fågelvingen,
beständiga dess slag som den
djupa puls som långt under
vattnets yta hörs pulsera.

Hör pyramidens alla stenar bejubla
fågelgudens tysta resa till sitt bo!
Likt stenarna man ropar i ett fjärran
gudaland, medan en mjukt rinnande
flod av sandkorn
försvinner i det
svarta vattnet.



10.


Smaragder av liv är dessa
minnen som lever i graven.
Flydda stunder i gudarnas
bankfack. Här flög fågelguden bort
mot stränder ingen människa kan se.

Smaragderna slipas av minnenas
vatten, som också är glömskans.
Livets delar blev helt i Döden.
Varje bit fick komma på plats
i tillvarons gigantiska pussel.

Det var döden som levde i graven,
dit det ömma livet togs.
Det var livet som övervann graven.
Som likt en stelnad fågelgud
spände sina vingar
och flög ur stengravens skal
över himmel och hav
mot okända stränders land.



Vid varje mörkers gräns


Vid varje mörkers gräns
finns ljus. Sökande väg
mot det fria stapplar
vi fram, drömmer
om annat än verklighet.

I gravens dunkel brinner
evighet. Den som är
i ett litet rum
kan inte se det större.
För den oändliga
färden bort
fordras en lykta.



Stenar...


Våra tankar är drömmar
vi kastat ut som
smörgås och sten
över vatten. Vi försvinner
som tyngd under
vattniga vågor.

Du tänker dig framåt
mot morgondagens ljus
eller lutar dig bakåt
mot minnenas mjuka land.
Nuet ber om nåd
inför evigheten.

Mörker bryts mot ljus
då sanden sjunker ner
i sitt timglas. Fatta varje dag
av längtan, då en utsträckt
hand söker efter fingrar.



...steg...


Mina ord går som steg
tysta över ett trägolv.
Vad dammiga alla ord är
då man tigit länge!

Mitt hjärta känner inte
de egna slagen. Blodet
som flyter i mina ådror
är någon annans.

Dröm finns i mina steg.
Mitt tal är tyst som handling.
Frukter som länge pyntat en skål
är ofta ruttet mjuka utan skal.



...luft...


Vad åtrå kan binda stenar
kring det jag som vill andas
på höjder. Där uppe syns inte
vi små som fallit djupt.

I döden får livet klarhet.
Solen föddes i mörker,
kan bara stråla i natt
med ljus som vi lånar.

Delar bildar en kedja av dagar
om händer som trevar
lär sig förstå att bara insikt
lönar sig i längden.

Vi hörde båda sången
försvinna som ett ljus
som någon ej längre vill se.
Vem är, i mörkret, solens måne?



...mörker...


Vad tunga stegen är
som låtsas vara fria
och går som om ingen
ser! Två försiktiga
kan skåda gömda leenden
i varandras drag och förstå
när natten kommer
att då finns inga
leenden kvar.
Sorgen föder tårar
som stegen ger näring
då vi låtsas frihet.
Varje steg vet sitt mål.
Att varje dag länkas
in i nästa.
Att ingen dag är ny.
Att vi levande är
gamla till tanke,
känsla, form.
Vi kan inte undgå
att se månen
stråla med solens ljus.
Månen strålar inte
av glädje
då solen somnat
i natthimlens
oändliga mörker.
Vi sugs in i detta mörker
utan slut.



...grusgången...


Flyger med lånade vingar
gör den som saknar egen kraft
till akrobatiska konster
i luftrummet.

Intigheten smeker våra drag
då vi drömmande svävar
bort från oss själva,
in i spelad existens.

Åter vill vi föra stenen
till dess gång, att där beträdas
och bli till grus. Hög är den högste
domarens längtan efter lag.

Utan hjärta kan vi ingenting vilja.
Blott vind återstår. Men drömmen
ger oss ingen vacker frid
då saknadens sår värker.



...tyngdlös


Alla dagar har falskhet
som gåva åt den som
förlorat sin själ. Befriad
från sig själv blir varje länk
till luft och känner inte
kedjans tyngd. Utan tyngd
kan fria leva, men den
kedjade tyngs ner av metallen.
Till vila kan inte den gå
som ej sökt den verkliga
fridens rike. Vad vi hörde
och vad vi såg lever
inom oss i egna världar.
Men tårarna söker
sina kinder, vill ej hållas mer
av den tunga kroppens skal.
I svävande sfärer ska vi åter
förenas som hörde den sång
som sjöngs av hjärtat där den
kramande var utan skuld.



Monadens drömmar


Djupt i monaden söker jag
förstå ytans hemlighet. I skalet
återbördas gudomliga strålar
till himlen som med sin sol
gör allt liv till en gåta.
Vi kan blott transcendera monaden
om vi, sedan vi druckit kunskap,
söker inåt efter insikt
som lagrats i hjärtats djup.