Hjärtats djup (57-63)

en diktsvit av Dan Sondenius


57.

Den tidiga morgonen
öppnar upp ett fönster
för fågelsången. Gud
talar till oss via
fåglars röst.


58.

Tyst är sagan i rummets
mörker. Utan ljus idisslas
drömmen för de halvslumrande.
Divanernas sidentyg avspeglar
en annan sorts prakt än den
materiella var gång en solstråle
träffar dess tyg. Reflexerna
ger oss en smak av nektar.


59.

Av strålarna kommer orden:
"Varde ljus!" ur Logos flödar,
Guds ande och eviga förnuft!


60.

Gud finns inte avskild i det yttre.
Det är ur en inre kärna vi spirat.
Som blomblad har vi vecklats ut, tätt
intill varandra. Vi kan känna daggen
en tidig morgon förebåda sommardagens
ljus. Värme uppstår den dagen av
våra förenade hjärtans slag.


61.

Hör inte på den som säger
att vi inte tillhör varandra,
att Guds universum inte är vårt!
Denna oändlighet är vår Himmel
då tanken är klar. Helvetet är
förnekelsen. Att förneka vår inre
källa är att beröva oss släktskapen
med varandra och att skilja av Gud
som någon bortom alla själars krets.


62.

Se, molekylens atomer
vill höra tillsammans. Den
spänning som anbringas
för att splittra bör istället
söka ensamheten för att
bilda nya kedjor.


63.

O konst! O vetenskap! O värden
som håller oss uppe och som
lovprisar skapandets ögonblick
och det eviga nu som finns
bortom bilderna av ögonblickets
skörhet. Briljansen i det sedda
blir minnen att bära på färden.
En dag ska vi avtäckas och
bilderna av det gångna ska
rekonstruera vår dröm inför
den eviga dagens domare.