Drömmens rike

en dikt av Dan Sondenius



Drömmens rike


Det flyter bort en dag i Tidens ström
var natt då ljuset brinner ner
och tanken svävar bort i dröm
som verklig lycka ger.

I ljuset är mitt liv så grått
att ingenting tycks finnas
som jag på vårat klot har fått
att i vardagen minnas.

Så är var dag en tråkig sak
som bjuder blott på pina.
Jag förvandlas till ett vrak
som trampat på en mina.

Det var en bomb av grå extas
som sköljde bort mitt hopp
och slog allt jag såg i kras.
O, vilket dystert dopp

mot golvet i den republik
som utgörs av min vakna dag
och alltid är sig lik
med färglös dyster lag!

Ack, vardag! Du pestens pina!
Jag vill ej ensamt liv,
ej fattigdomens mina.
Jag blundar hårt och drömmens bliv

då krossar pestens pina
med ett skådespel så stort
i färgerna de fina.
O, vilket vackert kort!

Vad rolig lek som lekas kan
upplever man i drömmens nu
och slipper grå vardags bann
som vänder sig mot varje du

man kan höra eller se.
Det är dessa jag i drömmen
ser skratta glatt och le
då hård man blir en öm en.

Öm av kärlek och behag
till varje ny dröm och lag
att följa mot ett skimmer glatt
som är nattens egen skatt.



II


Ur drömmens vackra krus
en samling bilder kommer.
Som i ett mystiskt rus
fördunstar dagens ånger.

Jag ser och hör ett nytt fint ord
från den gamla sura tanten.
Hon talar ljuvt vid barens bord
med ögon som briljanter.

Hon är förbytt från dagens slit.
Hon förbannar inte mera.
Att hon i livets lott drog nit
vill drömmen kamouflera.

Och strålar lycklig som i en saga
gör den unga vackra pojk
som på dagen har fått aga
av för mycket skolk

från skola och från plikter.
Allt sådant sköljer drömmen bort,
när den lossat dagens vikter.
Då ges vi lite mera ork

att lyfta oss mot höjd
dit ingen ondska når
och ingen vandrar böjd
av vad han får.

Ja, det är sannaste sanning
det jag känner brinna
med lågan hos en förmaning
att ny dröm vinna.

I ett svävande rike
av godhet och extas
är var man sin like
och en kruka är en vas.

Mot morgonen det börjar pinas
av dagens strålar i mitt rum.
Jag inser här måste lidas,
ty jag är döv och stum

inför det som dagen ger.
Det bara sakta sker
som scener i en tråkig pjäs
i vilken ingen mänska gläds.



III


Så sällsamt rika tankar
det föds i nattens ljus
då jaget ligger för ankar
tyst i drömmarnas hus.

Av minnet jag lever på dagen
då jag lämnar mitt ensamma hem
och vandrar bland folket i staden
utan en endaste vän.

Men snart försvinner den känsla
som föddes under min sömn
och utbyts mot en rädsla
för blickar som spanar i lönn.

Ty tråkiga tanter tittar
så surt och tvärt ibland
och flinar då de hittar
fel på ett förklädsband.

Och ungdom som dricker gott öl
i allt för stora mängder
får vuxen att bli en knöl
som bara står och blänger.

Ja, vi slits av alla konflikter
i sönder och i kras.
Vi kvävs av alla plikter
och höjer för intet vårt glas.

Vi surar och vi förbannar
allt vi hör och ser.
Vi klagar på våra grannar
och undrar då någon ler.

Det finns ingen som börjar prata
då en nästa tyngs av sorg.
I stället tycks man hata
den som vågat lämna sin borg.

Jag lägger mig ner då det skymmer
och all min ångest rymmer.
Ja, allt plågsamt är förbi
då vi hör drömmens symfoni.