Reflektioner

Reflektioner, en diktsvit av Dan Sondenius



Reflektioner


1.



Skolböckerna ligger uppslagna i den väldiga
lärosalen, som är tom på folk. Vägarna bar
ut från salen för hungriga lärdomsaspiranter.
Bland skrifter om bär och fågel, bland fisk
och smakfulla dryckers läckerheter
befinner sig de hungriga, slukar kunskap
i tankarnas uppspända nät ur vars masker
den framtida näringen hämtas. Bortom
varje tråkig sysslas plikt befinner sig den
som älskar bäcker, medan molnen sänker sig
ner över andra, de som gråter den osläckbara
gråten, hungrandes efter det mål som
ger mening, då det ger oss något att gå efter.


Vid båten i hamnen serverar man också
fisk. Det förgångna finns här som
berättelser (i fisknäten och bland bodarna).
Av gubbarna vid båten ges annat
än bokens visdom. Livets klokhet
har dessa män skördat till havs.
Med mindre glupsk aptit ger de sina frukter
än vad som är fallet med bokälskarna,
de som nu lämnat skolsalens sittövningar
för att konfrontera verkligheten
med sin lärdom. I denna verklighet finns bok
på bok utlagd längs vägen som både mål
och riktmärke. Ur denna källa, som också
är kärl, dricker vi girigt efter mer och mer
av andligt guld, den sällhetens penning
som får själens torra jord att bli till
grönskande trädgårdars visioner.



2.


Inför resan märker vi vår andnings djup. Över
en avgrund ska vi bära oss själva. Ivern att
komma över är vår längtan. Den är en del av vår
frihet. Medan fiskaren färdas över vågor för
byten och handelsobjekt har vår resa ingen
penning som mål.

I både tid och rum har vi att ta ut
våra steg. Att verkligen förflytta sig
är frihet.

Jag känner, då jag drömmer orörlig, att
den största ofriheten finns i det egna
jaget. Dock är det alltid relativt en social
miljö en ofrihet finns. Något där ute
föder ofrihet inom mig. Något där ute
påbjuder och förbjuder men tillåter inte.
Som lydig medborgare har jag vant
mig vid att vandra inombords.



3.


Från den levande verkstan kommer
det vaslika kärl som rymmer vår dryck.
Då jag dricker milda klunkar av denna
läskande vätska till saft ser jag
segelbåtarna framför mig. Genom åren
har de burit oss framåt, precis som i
rummet, och bjuder oss oftast på
värdefull frukt. Över varje kamp
om rikedom och ära, och all sådan lek,
står och seglar dessa båtar,
drivna av vind.

Av ande förs de fram på rummets vågor.
Av ande kämpar de sig genom historien
som bildar Tidens hav. Vi bärs av
dessa selgens båtar med vind. Av
seglatsernas summor har livet sin grund.
In i varje dröm för sig seglen som hägring.
Där finns också de djupare djupens hav.



4.


Öde är nu skolan efter dagens
möda. Bänkarna talar i tysthet
om unga drömmar som göms i den kvar.
Men dölj inte för mig, skola, glädjen
som kunskapen ger då ämnet får en
att bli fast i bokens mysterier!
Det är i skolbyggnadens rum vi läser
och vi leds där fram mot en större skörd.
O, du höga sal som rymt oss i ditt
svalg av lärdomshunger, av din skörd
har mycken välfärd sprungit!
Bland bok och blad finns den vidgade vy
som fordras för vår seglats.



5. (Variation)


Öde är nu skolan efter dagens möda.
Bänkar talar i tysthet om hur det var,
om det tiden ej kunnat döda,
fina minnen om hur det en gång var.

Lätt binder oss boken under ferier
med sång och den typ av saga
som lockar med kunskaps mysterier
att glädjas istället för aga.

O, du höga sal där vi gick
lyckligt glada tillsammans
och en dos av lärdom fick!
Runt läraren hade vi samlats.

Ej prov och uppgift vill dölja
det rum som öppnades upp
av världar där vi lätt kan röja
det vi upptäckt under en lupp.