Del IV. Alltets spegel (57-59)

dikter av Dan Sondenius


57.

Vad vägen åt sidan för vandraren framåt
i en ny fotsida riktning! Snö, skidspår, pjäxa,
alla allvarets attribut och de av
snöflingor inkapslade speglarna...

Ingenting är allt. Det vet kapten Nemo.
Ingen är sjörövare på haven. Blott
sjöfarare finns och vilsenhet.

I djupa spår av snö finns det tillfälliga.
Som en spegel av allt är den bild vi ser
i solens ljus i snömassorna. Bland
smältisen finns den förutbestämda
undergången, lätt förutsebar för
naturvetare som anar vindens riktning.


58.

Den alkemiska omvandlingen
börjar i vattnet då eldens gnista
förångar det ytliga i ivern  att
göra jord av djupets is och luft,
inkapslade, stelnade av tillvarons
oändliga rädsla.


59.

Ny väg formas av snö som faller
då ismassorna rasar och en ny
syndaflod dränker världen.
Hjälplösa är vi inför arvssynden
och tillvarons mystiska magi.
Varför denna dramatik som inte
skonar hustaken och drabbar
jorden med fruktansvärda skred?
Vad är vid jämförelse diktens
stakande stavelser mer än
livets egen tvekan inför det
mystiska ljuset på grottväggen?
Platons tankar var strukturerade
intuitioner och där svagheten
i tanken låg uppenbar för skeptikern
trädde Orfeus präster in. Också
från Delfi är det möjligt att nå
alltings djup, ty djupet är
vår allas väldiga grav.