Årets variationer

Årets variationer, en diktsvit av Dan Sondenius



Årets variationer



Höst


Se, löven som dansar i vinden,
likt älvor fram och tillbaks,
med mjukaste smeksamma sinnen
är de hösten tills de begravs.

Av allt vi människor skapat
är inget fint som det här.
I vördnad därför har man gapat
och insett vad mästerskap är.

Sen alltid har färgerna dansat,
ty alla träd fäller blad.
I vinden de virvlat och tramsat
och hamnat i fåglarnas bad.

Tekniska ting har försvunnit,
men träden finns ännu kvar.
Hur långt än människan hunnit
hos bladen hon vänskapen har.

Där får var själ en beröring
av Naturens innersta jag,
får där en enkel förklaring
på den djupaste meningens lag.

Ty livet är mer än den läxa
som skolan oss en gång gav.
Mer finns på jorden att lära
än klockans mekaniska trav.

Bland höstens väldiga högar
av i vinden virvlande löv
vandrar man fram och frågar
varför Tiden är döv

för livets sannaste värden
som är njutning och enkelhet
bortom den finfina världen
av lögn och tillgjordhet.

Säg, varför ska människan sträva
mot mål hon inte kan nå
och inte av årstiden lära
den glädje hon trots allt kan få?

När vinden susar bland bladen,
när färgerna snurrar runt,
då öppnas de verkliga baden
för den som vill leva sunt.

Vart sinne renas de dagar
då luften är hög och fin,
då vinden bland löven spelar
likt osynlig tamburin.

Så njut av den sången, du mänska,
för snart är allting förbi
och våga i hjärtat att älska
var varelses melodi!



Vinter


Vag vilande vinter
värmer inte frusen själ,
den säger blott åt
höstens färg farväl.

Vintern kyler och förstör
vad vacker höst upprör
med stormig vind som leker
bland löv som marken smeker.

Ur rymdens påse faller
ett pulver mjukt och vitt.
Det genom varje galler
sig tager ganska fritt.

Det smälter bort den hetta
som finns på barnets kind,
ett inre tryck då lättar
och blåser bort med vind

som skakar upp det täcke
vi ser här över allt.
På både mark och räcke
det ligger blankt och kallt.

En lycka av att samlas
kring granens vackra pynt
får blodet till att brännas
och smälta ner vart mynt.

Med säcken full av saker
vår tomte skrockar glatt
åt farfars små charader
som väcker muntert skratt.

Den fina varma glöggen
man smuttar på ett tag.
Man äter sill till äggen
och diskar nästa dag.

Vart öga blickar girigt
mot granens tjocka fot.
Där vaktar liten julget
bland lådor och bland klot,

som kramas ut av snören
och döljer sin gestalt.
De köpts för många ören
och innehåller allt

vad man finner i butik,
från mjuka klädesplagg
till rytmisk dansmusik.
Och kanske som en tagg

ett litet barr från granen
lätt landat på paket
till glädje främst för barnen -
ja, vem vet? Vem vet?

Den goda risgrynsgröten
pryder snart det bord
där mormor knäcker nöten
och säger visdomsord.

Man glatt och ledigt slevar
i sig av allt gott.
Mån någon stilla bävar
av myckenhet han fått.

I hjärtat bultar värmen
men ute är det kallt.
Vad tomten bjöd ur armen,
det var inte allt.

En luffare i staden
saknar hus och hem.
Han läser nyhetsbladen
utan någon vän.

På gatorna i ljus
från lyktans matta sken
han tittar in i hus
och är så rysligt klen.

Den öppna dörren stängs
när mannen tittar dit.
Han rodnar och han skäms,
han hör ju inte dit.

Vad julen har att skänka
av glädje, stoj och skratt
han vågar inte tänka,
han blir så tung och matt.

Så lider ensam man
av helg som grymhet bjuder.
Han ligger ner och ber
när sorgen bittert sjuder

i ådror som är kalla
av hunger och av törst.
Han hälsar åt er alla -
ni hälsar aldrig först.

Ni ser en man vandra
med huvet sänkt.
Ni hoppas att andra
gör vad ni tänkt.

Vag vilande vinter
värmer inte frusen själ,
den säger blott åt
höstens färg farväl.



Vår


Det blåser milt bland trädens blad,
en vind som leker och gör mig glad,
med porlande vatten och mot kinden smek,
så mjuk och lätt är naturens lek,

som får fruset sinne att vakna upp
och gala kraftfullt som en morgontupp.
Nu sol och vågor vankas mycket snart
och livet ter sig underbart.

Och vinden susar genom trädens tak
och lockar sol och sommar i årstids vak.
Var plats vill växa och bli grön
när solen lyser varm och skön.

Bland buskar, träd och alla växters grönska
kan jordens folk blott en sak önska:
att det blir nåt av det som knoppas,
att vi slipper blott tro och hoppas.

Och skåda nu av alla stunder
en av tillvarons största under
då blomman slår ut i praktfull blom.
Vart öga öppnas, var mun blir stum.

Vi tittar på den fina färg och prakt
var växt vill visa med årstids takt.
Den visar oss varje år
vad vi nu beskåda får.

Man vill ropa "Beskåda! Njut!"
i höga små glädjetjut,
ty våren en mäktig syn oss ger,
den liksom mot oss helt stilla ler.

Jag svävar framåt över dagens vågor
med hjärtat flammande av kärlekslågor.
Man plågas ej av svårare besvär
när man i Livet självt har blivit kär.



II


När vinden vänder och jag ser
att snö och regn ej väntar mer,
att himlen ljusnar och blir blå,
ja, mot sommaren vi vandrar då.

Av vårens dagar finns ej många kvar
och både arm och ben kan hållas bar
ju längre in mot sommartid vi lider.
Snart solen bränner stark, det svider

på kropp som lapat sol i gröna gräset där
ung som gammal samlats i en här
som varken vapen eller kläder bär,
blott i värmen dricker saft av mogna bär

och njuter nuets frukter helt allena
på en befolkad gräsarena.
Vi njuter vädret där det njutas kan
och lyser över vintern vårens bann:

Var borta från den tid som kommer
och ingen ska då känna ånger
när sol och sken blir snö och is
på ett allt för välkänt vis.



Sommar


Ja, solen skiner med sitt gula sken
mot mänskor som vistas vid bad
och stilla vilar vart brunbränt ben
då tomhet präglar vår stad.

Ty ledig och fri är var fången person
som plaskar omkring i det blå.
Hon vilar helt stilla utan reson
och lapar den sol hon kan få.

Man sover på stranden i härlig hetta
men vaknar av solstrålar opp
och inser att bada nu vore det rätta,
att kyla en uppvärmd kropp.

O, att få svalkas av mildhets vatten!
Att utan ånger få uppgå i allt
som enar dagen med natten
och blandar varmt med kallt.



II


Fågel sjunger över ängens gräs
sin maning till mig: "Läs! Läs!"
Alla böcker jag inte hunnit med
när jag under vinterns välde led
öppnar jag att läsa nu i dag
till fågelns pip "Läs ett tag!"
och var gång jag sidan vänder
ut i eterrymden sänder
fågeln då en glädjeton -
som vunnit jag en hel miljon!



Höst


Åter sluter hösten årets cirkel
med milda vindar och dämpad färg.
Löven dansar som i en virvel
och når ända in i min märg.

Kommer vinden åter varje gång
hösten spelar upp sin sång
eller blåser ny vind här
bland dessa buskars bär?

Vinden sjunger stark och fin
för alla som vill höra
tonerna i melodin
och ej mer begära

av livet på vår jord
än Naturens egna ord,
sagda med den vind
som smekt din kind.