Hjärtats djup (43-49)

en diktsvit av Dan Sondenius


43.

Tjockt tyg kan
inte tysta vågorna.
Vi klär oss för att
dölja oss inför
de halvnakna.
Deras vandring har
stannat vid kusten.
Solen vill smaka vårt skinn.
Uppvärmda blir plaggen
en påminnelse
om kulturens ytlighet.


44.


O rymd, vad du gör oss
avlägsna den egna
spegelbilden!
I din evighet
känner vi Alltets vågor,
utflöden ur den första
stavelsen, den som
födde språket.


45.

Molnen ska en dag
tillbaka till havet
och dricka regndropparna
ur atmosfärens luftskål.
Fukt och torka flyter ihop
i punkten. Som ett tyst nu
glider betydelsen i det
som sker undan oss
på väg mot vatten.


46.

Jag vet att du hånar mig
för mina ord men den dag
du förstår dårens betydelse
ångrar du vad du sagt och
förstår att du själv är en.
Jag ska låta dig skratta.
Den dag meningens
ord når dig från djupet
ler jag lycklig åt
din mognad.


47.

Ett utflöde av ande
ur idéernas värld
materialiserar liv. Småsten
är tankar längs vägen,
laternor som sänder ut
evighetens längtan.


48.

I det ljuva ljuset från vägen
fordras koncentration
för att rätt fatta uppgiften.


49.

Hos jonglören finns dragen
som skiljer oss från dinosaurierna,
våra avlägsna släktingar - som vi
dock inte härstammar ifrån i
rakt nedstigande led. Så olika
vi materialiserats! Men djupets
känslor är lika inför den
fortsatta vandringen.