Inre sekunder

en dikt av Dan Sondenius


Inre sekunder

Jag har klippt itu sedlarna
ty pengar får inte vara
det enda som räknas. Klippväggen
är min bulvan i detta
viktiga verv och klippväggen
ser hur havets vågor
får båtarna att dansa.
O dröm för de sanna och fria,
dessa vågors vatten
vars smek får var själ
sugen på lek! Ej endast
ihoplimmade sedlar
lagras i barnvagnarna.
Fruarna ser i sina män
bastanta byggmästare.

Men vägen till nästa station
har inte sopats. Bland bråte
vandrar vilsna. Det finns inte
riktigt tid för eftertanke.
Drömmarna vill inte ankra djupt
i medvetandets ocean, en insjö
för det omedvetna.

Ack, dessa vågor, dessa
röda vågor av blod
som livets ande utandas
då vi vilsna sörjer
den förlorade kartan.
Kompassen var aldrig
långt borta, men mycket nära
hjälper föga då det
kvarglömts bland det lämnade.
Jag överger mig själv
ju mer jag glömmer.
De väsentliga tingen ropar
djupt och fordrar att vördas.
Ej rening av själen beviljas
vid inträdet men en försäkran
om bevarat minne.
Dessa timmar som måste
transformeras till inre sekunder
i rött hav för att levas,
de rinner droppvis bort
ifrån mig. Saknadens pärlor
blänker i längtans starka ljus
medan öppna ögon möter
morgondagens dröm.

Det röda klotet

en dikt av Dan Sondenius


Det röda klotet

Det var till havs
som olyckan hände.
Segelfartyget sprang läck
och fick sätta kurs
mot land. Sedan många
timmar, dagar, veckor
försvunnit stod skeppet
placerat på strand.
Som en ruin av vad som
varit stod det där
och blev snart
ett tillhåll
för vilsna.

Vid den brutna
styrmasten nådde
männen insikt om många
ting. De andades
med havets rytm och fick
sin mat av traktens
bönder. Ibland hjälpte
de till med någon syssla
och uppskattades därför
av traktens folk.
Strandsatta sjömän
tog man dem för att
vara, men ingen av dem
hade varit länge till sjöss.

"Bra att vi fick tag
i oljefaten", sa en kväll
Simon till
sina vänner i skeppet.
"Ja, lågan värmer frusna
fingrar", svarade
männen samfällt.

Elden höll besättningen,
som de benämnde sig själva,
noga koll på. Ej fick
eldens lågor dansa fritt i luft
eller virket kännas
brännande hett.

Natt kom med måne.
Det var en måne
som vakade på en
svart himmel. Havet
andades tungt, smekte
stranden med långsamt
framrusande vågor.

Simon vaknade
och kunde inte somna om.
Han smög upp försiktigt
och lämnade skeppet.
I flera timmars tid
vandrade han tankfull
fram och åter på stranden.
De rejäla stövlarna satte
spår i sanden som allt
som oftast suddades ut
av smekande havsvågor.

Resten av besättningen
vaknade och fann att
Simons sovplats
var tom.

De bestämde sig för att
söka sin vän, sedan
den väntat över en timme.
Runt skeppet gick de
försiktigt och spanade
åt alla håll. Simon
fanns inte där. "Vi söker
på stranden!" sa en av
mannarna och de andra
insåg det kloka i förslaget.
De gick därför ner på
stranden där fortfarande
mörker rådde. "Se, en liten
figur långt borta!" ropade
vännerna i korus.
De skyndade på stegen
för att snabbare
komma i fatt
figuren.

Våg efter våg
ska komma
och alla ting
en dag
sköljas bort
av Tidens
framforsande
vågor.
Ej kan stormigt hav
frysa till is
för några kyliga
farhågors skull.

"Ack, äntligen! Simon, vår vän,
du är funnen!"
Så såg besättningen
hur gryningens ljus
lättade upp nattens mörker.

"Jag har gått långt,
vandrat fram och åter
på vår kära strand.
Jag har tänkt, ja, mycket
har jag tänkt!"

Det låg förväntan i luften.
"Säg, vad har du tänkt?"

Simon svarade inte
utan tecknade med handen
åt skeppets håll. De förstod
att nu var det dags
att vandra tillbaka.

Över himlen såg
de ett rött klot
sväva, som i en
mjuk dans.
I det röda skenet
kom månen bort
och alla stjärnornas
blickar hade ljusets
lågor släckt.

"Där ser ni vad
jag tänkt!"

Besättningsmännen stod
tätt intill varandra
med avtagna mössor.
Deras hem, skeppet,
stod i lågor.

"Vi måste vidare,
mina vänner! Låt oss
ta ut en ny kurs
sedan vi fått en ny båt
för vår färd!"

"Till havs!" ropade männen.

Lågorna fladdrade stilla.
Besättningen förstod
vad som väntade.
Med tårfyllda ögon
och svagt leende
såg de på varandra.
De log åt Simon
och nickade åt
den nya dagen.

Förenande sömmar

en dikt av Dan Sondenius

Från horisonten strömmar mot oss
urtidsdimmans tjocka grå.
Den sväljer materien i sin
gråhet. Liv steg ur den dimman
och till den dimman stiger liv
tillbaka med dröjande, osäkra steg.
Vägen syns inte, ty dimman vill
själv vara väg. Vi ser tjock
rökfylld luft där vi går.

Dagens timmar bjuder knappast
på sång. Av alla gråtande
finns några som ger tröst.
De saktmodiga. Ur deras tal
stiger morgondagens seger.

Här i den tjocka röken lever
gårdagen som bleknade bilder.
Snart finns ingenting mer. De ord
och bilder som gav verkligheten
form har mist sin must.

Ur röken stiger gryning. Sakta
faller svävande knippen av ljus
ner mot de tänkande. Likt barn
dricker vi klarhet. Av drycken
vinner vi dagens kraft.

Som en stad i dimma
är vår värld,
begravd för
andras blickar.
Okända vänner
bor många mil bort,
men genom varje lång resa
krymper avstånden.

Det är knappast meningsfullt
att fråga varför fiskaren
håvar in sina nät. Efter
någon slags fångst trängtar
säkert vi alla. Tidigare än
de flesta av oss rycker han
nu i sina nät och förskräcks
av den militärstövel
han fångat.

Många minor ligger på
bottnen och låtsas icke-existens.
Så svävar varje båt som trålar
i en slags fara. Det fiskas
efter något men när gälarna
täpps till riskerar vi få
annat än fisk i fångsten.

Med fuktiga svampar målar
vi bort dimman, upplyser
oss själva med friska
dikters blod. Det är efter något
annat än välljud vi längtar.
Ur skönhet spirar sällan den
djupa insikt som ger näring
för riktigt lång tid. Det är
i det djupet den unge mannen
befriande svävar, när han
med dikten som redskap
kastat loss från föräldrahemmet.

Från teater till teater
går vi fiskare på jakt
efter underhållning. Pjäs
efter pjäs bjuds våra
glupska, hungriga sinnen.
Och där borta,
på den dåligt upplysta vägen,
vandrar en ny av vår sort,
på jakt efter sanning,
medan skulptörens ord
om anden ekar inom honom.

Bortom varje skal finns
annat än kroppar. Bortom
all koppar finns det
inre djupets glans. Längst
inne i mitt väsen kan jag
finna din utsträckta hand,
om du nu verkligen gav
mig den på riktigt.

Med försiktiga steg avvaktar
ynglingen ungdomsårens stormar.
Själv har jag värkbruten
blåst i land. Det finns
något där i den stormen
som är oskuld, något friskt
och fint, som den gamle berövats.

Är jag nu en annan än
den som någon förut såg i
gatlyktans sken? Har jag
blivit för gammal för
att våga älska, visa
vänskap, hålla av? Är
mitt jag utan förmåga
att växa, tillslutet, hårt,
orubbligt?

Då jag ser den unges osäkra
steg vet jag vad jag mistat.
Evigt borta är de mina steg
som vandrade så i den
fina oskuldens osäkra takt.
Nu är jag fastare, inblåst
mot stranden, tydligen
ej längre formbar, ej
sedd av min egen
ungdoms blick.

Jag lägger mig ner och skönjer
rad efter rad av oformbara
skulpturer, kött som stagnerat,
och låter dimman på nytt
skölja över mig och vår stad.
Det gör alltför ont att skåda
sig själv. Jag flyr undan, in i
dimman, rädd
för min ungdoms blick.

2.

Serafer och keruber
är Himlens goda barn
som osynliga kan hjälpa
oss jordbor. Jag, jag har bara
diktens ord att se med och
kastar dem ut över havet för fångst.
Genom detta näts maskor simmar
säkert mången fisk, osedd av mig.
Jag drivs med i våg efter våg
av sökan, men vill över allt
vågsvall se att det var Befriaren
som dog på korset.

Svårare filosofi har jag inte.
Finns Gud dog han på korset.
Med uppspikade händer
helade han oss från
vår egen svaghet.

Det tar ett helt liv
att söka. Men har du
föraktat mig vet du själv
att jag måste vandra
den väg som gör oss fria.

Det är i mitt hjärta
den predikan hålles
som river hierarkierna
och ställer oss lika
som syskon.

Men kanske kommer den dagen
då mitt väsen blott kan växa
om jag innesluter mig själv
i en katedral av sten.
På en sådan plats har
många hjärtan ropat
av tacksamhet
och tröst.

När det inte är sent
följer jag svalan
eller gråsparven,
när den flyger bort
från sitt eget bo.
Där träd finns växer
svar på vår längtan.
Med barriga armar
eller bladrika händer
kramas vi om
av våra vänner i skogen.
I det gröna växer de ord
som är Guds nakna tal.
Sol och måne blickar i vördnad
med strålar som svävar
mot våra osäkra hjärtans lås:
"Öppna upp! Öppna upp!" säger
dessa strålar. "Vi syr samman
alla tillvarons delar och gör
en helhet av många ting!"

Sidan om varandra
i det grönskimrande näckrosvattnet
simmar gräsandsparen
utan frågor. Ur påsen
strör den äldre damen ut
sitt förflutnas essens.
Det är detta som varar,
det är detta som finns,
det är detta som är
livets eget leende,
tänker någon ordlöst
inom tanten
som ur fågelögon
möter hjärtats svar.

3.

Bok efter bok
betar jag av
i jakt efter klokskap:
det mäktiga salt
som ger livet självt kraft.

Nedsänkt i länsstolen
är det läsaren som tronar,
men det är inte makt vi jagar
utan fakta, upplysning, nöje.
Det är sådant som kan styra
våra steg framåt på livets stig,
där vi bör tjäna mer
än vi tjänas.

Jag sörjer med de skaror
som aldrig fått lära sig läsa.
Jag gråter deras tårar
över den glädje de mist.
När sommarsolen svalkas
och himlens lampa
börjar lysa svag
ger mig min läsning
en ny fin sol
som skiner upp i höstens
stilla inneliv.
Av sådan rikedom
kan få diamanter formas.
Det är den ringes privilegium
att kunna äga något ädlare
än ädlaste sten.

Allt som glimrar
är inte guld,
ty även kunskap
sprider sken,
ett sällsamt välbehag
över det väsen
vars själs törst
har släckts, ett tag,
av läsning.

Mellan mig och böckerna
knyts vänskapsband.
Därför vill jag gärna
ha dem trofast stående
i mitt hem, inte blott som
referensverk utan
som tecken på vänskap.

Också upplysningens värde
visas i böckernas rad.
Där står vän invid vän
som ett tecken på den glädje
och den vänskap
de gett mig.

Det finns förvisso
andra stigar till glädje
men böckernas väg
är påtaglig och den
leder oss djupt
in i insikternas
härliga värld.

4.

Bortom städernas värld
av sorl och tillgjordhet
vilar tunnland efter tunnland
av sådd och osådd jord.
Till dessa små frön
med växtkraft
har stjärnornas strålljus
nått med sin saga.
Berättelsen börjar inte,
den tas upp på nytt,
då fröet gror i den mark
vi lånat från rymdens urkälla.

Med plantorna
borde också vårt förstånd
ha vuxit, men vi blickar
allt som oftast
förstrött åt ett
annat håll.

Där vargen håller stånd
mot förföljarna
är det nog något
naturligt som sker,
fjärran vår stads
upplysta boulevarder.

Varg tjuter under vit måne,
över hundarnas skall
som ekar i ödsligheten.
Närmare och närmare
kommer dessa gläfsande
hundkäftar, det vi
ser som naturligt och äkta,
vi som civiliserats
av staden.

I varuhusens kyldisk
finns djurdelar inplastade.
Halva priset vid kort hållbarhet,
ropar den röda etiketten.
Vi tycks ha saltat in
våra tankar och lagt på lager.
Det har ju talats om dyrtider...

Men stjärnljus simmar
genom världsrymdens mörker
och är på många håll
den enda gnistan
av existens. Strålarna
simmar hastigt och mjukt
mot våra växter
för befruktning,
för liv, för en fortsättning
av skapelseprocessen.

Under stjärnrymdens strålar
blir det både sådd och skörd
på vår ömkligt förvaltade jord.

5.

För nybörjaren, den som
ej lärt sig se, är det
lätt att bländas. Av alla
intryck formas blott
ett mycket starkt sken.
Bortom skenet syns
ingenting. Kanske anas
mörker, svagt upplyst
av gnistor, men då
har lärandet startat
på allvar.

Den söm som tycks
dig godtycklig
kan vara följden
av en långt utdragen
regelbundenhet.
Bakom varje våg
skymtar havets massa
fram. Så blir de sömmar
som förenar
tillvarons delar
mer än blott söm
och mönster. De bildar
varje takts överskridande
av sitt eget väsen,
varje dels sammansmältning
med Alltets mångfald
av vågor.

Jag vet att det
finns folk som flinar
då de lusläser
köttdiskens etiketter,
flinar åt det höga
priset eller
gläds åt rean.

Så nätt vandrar inte
vi allvarliga
förbi köttdisken,
vars frånvaro
av blod är
det som kanske
mest skrämmer.

Vi lever inte lika enkelt
inspärrade i delen
och kan ej undgå
att något sakna
den gläffsande
hundflockens skall.

Det är en sanning
jag känner brinna
som ett brännjärn
i min hud: Det är
inte lätt att överskrida
sitt eget väsens gräns
och nå en ståndpunkt
abstraherad ifrån jaget.
I den objektiviteten
vore vårt misslyckande
förklarligt. Vi skulle
se allting ur ett vidgat
och nyttigt perspektiv.

Där tro finns
finns hopp och kärlek.
Där kärlek finns
finns också hopp och tro.
Inom hoppet
ryms en lust att älska,
att tacksam
falla ner
på knä.

6.

Som en blomma
är vår längtan
efter trädgårdsgrönt,
en oas av friskhet,
av sjö och skog
i befolkade städers mitt.
Där vilar våra
avnötta själar
till friskhet
vid dammen
där några vackra träd
ger skydd
då solen i sin glädje
blir alltför stark.

Långt borta från
vardagsrummets instängdhet
kan min tanke drömma,
flyga fri utan flykt,
lyckliggjord av den vind
som bär fågelkvitter
till våra öronsnäckor.

Själens rosor vattnas
av parkens lummiga
avskildhet. Där bär
gräset land till vår stad
och vårt innersta väsens liv
ges förnyad näring.

Det finns så mycket annat
som hindrar. Som drar kraft
ifrån parkpromenaden. Av alla
krav kan vi enskilda tryckas
långt ner, som av något hårt,
men i grönskan vinner vi åter
oss själva.

Träden sträcker ut
sina armar, vill famna
Gud och världen
men också oss,
tycks det mig,
då jag ensam
vandrar mig
lycklig.

Gräsänderna bär inga
frågor inom sig, där
de simmar parvis
i lugnet.

Men vi människor
är som längtans blommor
invid en husfasad.
Vi längtar den milda
sommarens regn.
Vi längtar trädgårdsgräs.
Vi uppfylls av lycka
då vi ser och liksom med
oss själva förnimmer
barnens, hundarnas och katternas
språng i det gröna
som trollbundit oss.

7.

Mot en fjärran punkt
strävar vår klarhet,
når med sin glans
den avlägsna dröm
som är liv.

Reflexerna når oss
som en avslöjad sanning.
Så blir våra egna frön
objektiva riktmärken,
spegelglas åt världen
uppsatta inom oss själva.

Det är när fiskaren
håvar in sina nät
som han verkligen
är ett med sitt yrke.
Ur vattnet
hämtar han liv
för att föda.

Tiden rinner bort
som vågor i detta hav
vars vatten
ger oss växtkraft.

Då vi blundar
flyter vi bort,
stilla, tankfulla,
i vattenmassan.
Med ljus och spegelglas
kan en yttervärld formas
som vi kan röra oss i.
Fiskarna simmar ur
sina nät för att
kasta ut sina egna.

Från ovan faller som vanligt
lätta knippen av strålar.
Någon vill att vi ska se
vår fångst.

Vid vägkanten
kan jag begrunda trafikens
flod av fordon. Att jag
bland dessa bullrande
vågor lätt blir ett offer
inser jag snabbt. En gräns
rusar fram mellan oss
och splittrar ett "vi"
till "jag" och "de andra".

Ur ledet stiger vi tysta,
ensamma, snart glömda.
Av den kraft som binder oss
samman bildas flera
svagare då vi löses upp.
Kvarvarande drömmar
får också finnas. Som minnen
av vad som varit
och vad vi tänkt
blir de riktmärken
för nya vågor av liv.

Mot horisontens okända,
dolt i en hemlighetsfull
dimma, förs jag fram
av mina egna steg. Ur
gryningen sprattlar
nya fiskar fram
i ett orört hav,
ej ännu kuvade
av verkligheten.

Här och framåt
tycks avståndet till dimman
inte stort, och jag gläds
åt vad som varit
samtidigt som jag sörjer
det jag mist.

Om det som säkert är
har krympt i omfattning
måste varje sked
smakas med större förstånd.
För större insikters skull
vandrar vi vår levnads väg.
Så ofta man vaknar till
och finner sig själv gående,
dock ännu upprätt!

Jag finns och jag vandrar,
en väg mot horisonten,
in i en dimma av rök
och okändhet. Över varje
steg vilar min egen tvekan,
men jag vill tro på
det goda inom människan.
Samma gemensamma kraft
finns inom oss alla,
som ett arv ifrån källan,
från Gud,
från världens väldiga hav
vars kraft
för oss fram
i rymdens eviga rum
av längtan.

Djupt inom en man

en dikt av Dan Sondenius


Djupt inom en man

Ensam i grönskan
där pilträden majestätiskt
tronar vandrar
en äldre tankfull man.
Moln finns ej på himlen nu,
men kanske finns de i hans tanke.
Bland frågetecken och moln
är det inte lätt
att se raka svar.
Dock var det
i denna de lummiga
trädens och buskarnas
del av staden
som den gamle
vandrade som ung.
Han minns sin egen
häpnad inför dammens
mörkgröna vatten, hur
näckrosorna fascinerat
och gett upphov
till frågor. Ligger de blott
lätta, liksom vilande,
på vattnets yta
eller finns det rötter
som håller varje
näckrosblad på plats
med sin tyngd?
Där, i grönskan,
bakom pil och bok
står vid en liten
grusgång några
vackra björkar
på rad. Där
sprang han som
liten fram och åter
med sina kamrater.
Långt innan livet
blev ensamt av sorg
fanns glädjen här
bland snabba cyklar
som bromsade in
med tvära streck
på grusgången.
Härliga miraklers
tid, du lek
för de fria!
Så ljuder minnet
inom mannen.
Här har fågel
efter fågel fått
sitt liv, levt
bland näckrosor
i dammen och sökt
skugga bland den tätt
växande vassens strån,
då de ej spanande
strykit över skyn.
Där har and
och höna, häger
och svan svalkats
av dammens vatten.
Där har gås
gett glädje
så som gässen också
nu ger åt den ensamme.
Här ropade man
i glädje mitt namn,
tänker mannen.
Men nu finns varken
rop eller glädje mer.
Så smeker vinden bort
alla minnets blad.
När nu mannen
med sorg i hjärtat
minns de glada dagar
som lekts här
drar molnen sitt täcke
över solen.
Prat från cyklande
barn som stannar
vid dammens gräs
får den gamle
att skynda på
sina steg. Han hör
att glädje finns
i unga hjärtan,
där strupen snart
blir överfull av ord.
Mot husen vandrar han,
då varje lek
bör lekas av fria.
Där, långt borta,
finns vad som skymtas
snart. En rad höghus
som sträcker sig
stramt mot ovan.
I ett av husen
mot vägen
finns en våning
bakom grön gardin.
I just den våningen
väntar en bok med ännu
ofingrade blad. Den gamle
ökar stegens snabbhet,
då kaffesmaken redan
förnims i hans gom,
en försmak
av boken.

Inre universums resa

en dikt av Dan Sondenius




Inre universums resa


Jag vill transcendera rymdens väggar
och bli ett med blommornas doft.
Bakom slöjan av verklighet
finns kärlekens vishet, vår Skapares
själ och ande bakom stenarna
och bladen och i blodet, i bilderna
av både vår och höst.

Jo, vi sjunger i miraklets suck!
Vi har att ta vara på vår minut
av jordisk existens och välkomna
de nya länkarna, strålar ifrån
Ordet då Han formulerades
av Faderns ande.

Under min vakna dag känner jag
sorgen av förlusten. Signaler
i luften säger mig att vår inre själ
saknas denna dag av brutna sekunder.
Djupa tankar har inga ord för flykt.
Stängda kyrkportar förmår inte
skydda silvret. Bronset i vårt liv
andas i ett magert hjärta
förutan silvret. Den vardagliga
pulsen slår inte blodet i kontakt
med vår gemensamma själ.

Det är samma gräs för fyra fötter att gå
i vårens tidiga välkomst av våra steg. Mannen
på cafét måste skrika i sitt inre hjärtas hav
när vi just passerar utan tid för korten
att slå sig till ro på bordet och där
en stund vila i en stilla glädje.

I en osäker väntan på den transformerande
gesten sjunker vi djupt in i ytan av
skinande ting. Men dessa ljusstrålar
är bara lånade av en djupare själ
som vi inte kan se om vi inte slappnar av
i ögonblicket. Är du fri i den spirituella
dansen av ditt inre blir en scen synlig:
ett nytt mirakel, bilder av den dolda
dansen, tankar från ett gemensamt djup,
själen som gråter inom dig om du inte
öppnar dina öron för ödmjukhetens röst.

Låt bara strömmen av inre verklighet
blanda gemensamma data med den
en gång korsfästa rösten. Det kommer
att födas ett mer äkta sätt att se
och lyssna på, att andas i vinden
av idag, om du kan känna gångna
tiders hjärta och föreställa dig
vad för slags behov som kan finnas
i det inre av en framtida varelse,
nu endast en stråle i himlen, det nya
kött som ska föra blodet framåt
mot en upplyftande dag.

* * *

Min inre världs Anima kan ännu se
Poseidon dansa på vågorna, men stormen
kommer alltid i den viskande önskningens
skymning. I det inre rummet av det där
molniga varat du kallar dig själv
finns en plats för gemensamma tårar.
Vi är olyckliga tillsammans förutan
den luftiga vyn av nymfer. Det briljanta
djupa ljuset är från en eld av brinnande
drömmar, en eld som omdirigerar
den medvetna verklighetsströmmen.

Vattnet välkomnade mig men nymfen
dansade i det mystiskt skymningsröda.
Sångerna från vårt gemensamma hjärta
nådde sina yttre positioner, och jag kände
upplyftande andar vidröra mina tankar.
O sånger från de inre djupa cellerna! Ni
har avklätt er själva med den tysta röst
vi just hört inom oss. Från igår har jag
det alfabet som behövs för att leva
och från morgondagens stjärnor
kan vi varsebli våra stegs riktning,
på annat sätt ej möjliga att länka
framåt. I ögonblickets lycka pratar
vattnets nymf med min inre Anima.

* * *

Vardagen flödar i en anda av välbehag
inte bara upplevd av den unga betraktaren.
Hans drömmar är frusna nu när han stängt
sitt hjärta i rädsla för stormen, den som
måste vina för att bli fri. Om älvorna kan
dansa tyst i luften kommer mannen själv
bli fri som själ, och vindens luftiga ljus
ska välkomna hans frigörelse. Med makten
av ett ökande djup kommer han att nå
sin Anima tidig morgon och natt,
och guidad av henne når han djupet.
Vilket underbart steg för en yngling
att avkläda de frusna tårarna i mjukhet!
De arbetande timmarna ger oss lite
glädje om du lyssnar till din inre
djupare röst, din Animas röst, den där
din osedda flicka som är din skönhet.
Djupt i oceanen av våra själar betraktar
våra Anima varandra. De ler likt
Mona Lisa i nattens inre då gardinerna
döljer våra drömmar. Det är inte vinter
i mitt hjärta när jag ser en ung person
bli fri, och jag känner mig upplyst
när samma frigörelsefenomen händer
en äldre person. Nu undrar jag över
kedjans väg mot molnen och
över länkade vingars kraft.

* * *

Flyger fritt i vinden gör vår dröm,
en sommar då baden har ätit offrets
tårar. Jag kan inte be om ursäkt
för andra än mig själv men minnet
av vintern, stormen och snön
lever inne i mitt hjärta
som slår med sommarens blod.
Det är inte strandens sommar
eller någon ytans dans utan
regndropparna som ler mot dig
och som flödar i våra kanaler.
Djupt, djupt inom dig finns din barndom,
orörd och glimrande i den skinande
regndroppen. Det glimrande ljuset
från den mystiska oceanen är vad
du verkligen är. Ute finns gräset, grönt
och underbart för fötterna. Jag kan ibland,
på grund av regndropparnas spegel,
känna den soliga sommaren i vinterns köld.
Det finns katharsis i en sådan känsla.

* * *

En dag följer på en annan. Längs marschens
fotsteg konsumerar vi den kittlande sötma
kallad "idag", en försvånansvärd storhet
som snart försvinner i förflutenhetens grå ljus.

I vinden kan vi känna luften och gå framåt
med en ny avsikt. Det finns många hus att
bygga, några i vår egen öken. Vi jämför
redan, i tanken, planen med monumenten.
Det finns hopp om en morgondag eftersom
det fanns en gårdag. Det förflutnas solljus
är framtidens visdom. Oh, lyckans du som
kan känna livets nu som solstrålar i vår
arbetsdag! Jag hoppas att de bittra
molnen försvunnit då skeppet når hamn.

* * *

Nu ser jag fragment av en historia
i portionen av det som ska komma.
Bakom stenen kan gräset le åt dig,
men om ingen lyfter stenen får inte gräset
nog med vatten eller ljus, det gräs som
önskar konsumera den strömmande
kärleken från en fjärran stjärna.

Vad med den kändisfamilj som ockuperar dina
omedvetna tankar och ibland spelar drama
i dina drömmar? Och vad med den öken
inte långt borta som du kan sova i utan
längtan efter vatten? Var bara vid min
sida för en liten resa i det ej ofta omtalade
riket av dig och mig och alla andra!
Du kommer att gagnas av en sådd
som gror vid sidan av en enorm sjö.

* * *

Det fanns inte många moln på himlen.
Jag hörde några fåglar sjunga med fulla
lungors styrka. En vilsen familj guidades
ut i öknen där en skog snart fanns, innesluten
i en dröm. Viskande önskningar samlades
tillsammans vid sidan av en äldre dams fall.
De flyger, som alltid, mot stormen. "Ni är med
mig, gossar!" skrek kommendanten för de
ambitiösa, och en ung pojke började skratta
då den blå himlen blev grå av vintern.
"Se bara tusenskönan av våra plötsliga
infall", sa kommendanten och sköt den
unga pojken till döds. Den äldre damen ville
förklara att det inte var hennes fel.
Tillbaka till startpunkten, där det mest
grundläggande finns, gick vi sedan alla
i tystnad. Vi kan ännu känna himmelens
tårar den dag en soldat hemkallades,
för ung för jordisk tjänst.

* * *

I köket viskar alltid klockan. Från nu och
framåt vandrar vi vägen in i natten. Det är
inte möjligt att förändra våra klockors
melodier eller att knuffa blodets strömmande
fors i motsatt riktning. Så många möjligheter
som flyger tomma på grund av dessa
instängda områden där orört liv finns.
Jag kan höra en älskad en, som jag aldrig
träffat, skrika i den osedda hallen, en hall
för de icke berömda, och i ett ögonblick
förutan stormen kan jag känna tröst och hopp
i dödens tysta bakgrund till allt liv.

* * *

Jag har just öppnat fönstret och folkmassan på
marknadsplatsen manifesterar gemensamt liv.
Vardagens puls får sin polish från det oväntade
leendet, när två personer ser varandra för den
allra första gången. Detta är en investering
änglarna gör i oss och från den sådden
kommer morgondagens blommor.

Personans hårdhet blir mindre hård
om blodet ökar i värme. Svävande andar
av själens stoft kommer att förvandla
det dystra, och när min Anima tillåts prata
med det inre av din avspärrade sfär kan hon
äkta din Animus eller Anima även om du
och jag för evigt kommer att vara skilda åt
av livets grymma realiteter. Det äkta paret
skulle byggt upp vad våra medvetna delar
omedvetet förstör. Alltså: I det omedvetnas
rike finns rötterna till våra medvetna jag.
Fågeln flyger med melodier till den
öppenhjärtades händer. Sådden bringar
sina gåvor till oss då budbärarna flyger
genom luften. Jag måste lägga mig ner
och sova för att vakna upp och höra dessa
talangernas okrönta kungligheter
som ännu vill tala till oss framför
gårdagens målningar. Mästerligt är
den vise mannens steg, då han kastar ut
morgondagens historia i den sand
som flyger i luften för att möta oss.
Kom ihåg, min vän, att den verkliga
katedralen inte formats av sten. Den har
gjorts av våra hjärtan och kompositionsprincipen
är ordet från ett korsfäst hjärta. Om du vet vad
du ska lyssna efter är det möjligt att förstå
drinkarnas vacklande steg över torget.

* * *

Lyran är inte tyst bland änglar,
änglar som hos över allt är.
De vibrationer jag inte kan höra
frusterar mina steg. Bland alla dessa
som går som i en tyst dimma fylld med
hemligheter önskar jag höra sången
från himlen med alla dess harpor och lyror
och av dessa instrument vill jag lyftas upp.
Hör sanningen i en röst, den verkliga rösten,
kyrkan för våra hjärtan! Då blir det varma blod
som pulserar med de gyllenne imperativen
en verklighet för oss att uppleva. Sanningen är
att vi måste resa oss upp från bottnen och nå
himlen från en plats på jorden. Vi måste
överkomma döden för att bli riktigt levande.
Döden är en sång jag inte kan tolka, men jag
förstår att hopp finns där tro och kärlek är.
Under de stenar som bildar våra egna
pyramider, om än ej möjliga att se, finns
en inre sanning som förvandlar den
existerande materien och ger oss en vision
av det Högsta, det eviga ljus som blev
synligt som en korsfäst man, vårt
gemensamma hjärta ur vars djup
sanningen flödar med makt.

* * *

Pyramiderna finns inte bara i Egypten
utan också på andra platser, ej enkla
att se på kartan. Om du inte kan betrakta
dina egna monument kanske du kan se
andras kamrar, vandra i våra gemensamma
föreställningars land. Den sådd som såddes
igår kan då ge oss morgondagens visdom.

Jag längtar efter lite ljus från stjärnor. Jag
behöver den upplysningen för mina prismor
och blommorna behöver den för att leva.
Det förflutna måste få känna nästa länk
i den kedja som leder oss framåt.

I jordens historia vill solen nämna
nederbörden för att förklara alla
framsteg, förändringar längs vår
levnads väg. På gott och ont visar
vädret olika sätt åt betraktaren
av vår historia.

Jag kan höra oss skrika i en tom hall,
men det ljudande ekot fördjupar våra ord
med ett budskap. Jag är tillfreds med att
i detta precisa ögonblick betrakta
stjärnorna och få det mystiska ljuset
åt mina kamrar. Ah, dessa kamrar
av magnifik sten där en ren flod av
vatten strömmar från en källa
som är evighet och Gud! Jag tror
att denna sagas figurer blir synliga
också i dina egna kamrar om du
vågar titta efter tillräckligt noga.
När molnen försvunnit kan vi höra
rösten från det förflutna som glömts
viska i våra hjärtan. O, välkomna, ni
osedda figurer av ett omedvetet
välbehag! Slå mina inre känslors
hårda storm i tusen bitar och jag blir
fri att höra verkligheten som den
djupast är! Jag kommer att höra
sången från det förflutna återljuda
i mitt inre rum. Dessa toner som
ibland hörs i katedralen och som
kan betraktas i vekens ljus.
Be för att dessa figurer ska kunna
bryta sina bojor, ty bojorna
är dina egna!

* * *

Genom den cylinder som förbinder jorden
med himlen och dess stjärnor flyger sinnenas
rök ut i en luft av inspiration. Purpurljus belyser
kvällens festival men i slutändan finns alltid
färgernas bro i regnet, lysandes bakom molnen.

Och stenhuggaren kan se gårdagen le i
morgonens tidiga steg. Han och hans fru bryr
sig om alla barn. Jag kan se reflektioner
i himlen från jordiska lekar som barn lekt,
även sådana som inte finns här mer. Ibland
finns det tårar där uppe. Den förlorade
tiden för lek flödar i en ingenstans luft,
och de olyckliga kan känna den möjliga
glädjens negation upphävas av lätthet.

* * *

På en avlägsen strand finns ett skepp för före
detta sjömän. Skeppet sover från vågorna,
emedan vattnet har ändrat sin kurs. Med
varken strömmar eller droppar blir skeppet
ett hus för besättningen, ej långt borta från
det förflutna och dess tempel, inte möjligt
att se för en sjöman, när de världsliga
transaktionerna styr deras dag.

Jag blir en sjöman då jag drömmer,
men när jag vaknar upp finns inte skeppet
kvar. Jag har att dokumentera den
upplysande natten från mitt eget inre,
när min morgondröm löser upp solljuset.

Hungern efter mat är utbytet för vad dessa
resor i det inre gav mig nattligen. Halvmånen
nickar åt mina ord, dessa svaga bärare av
mening som upprätthåller mentalt liv.
Avspärrad från arbetsdagen är den fritt
tänkande sökaren från en djupare ocean.
Simmarna försöker fukta öknen, men varje
hus måste nå himlen från en rät grund
och inte från en silkeslen bekvämlighet.

* * *

När blommorna
kysses i ljuset
försvinner all ondska
från huset.

Hjulet sjunger i en ocean
där alla tankar blandas,
dansande bilder ler åt
nyfödda idéer med de
försvinnande stridernas
drömmar.

Jag försöker nå den fågel som flyger högt
men vinden styr veckan i en annan riktning
där svala drömmar lever tillsammans
med halvtomma fantasier. Försök att
segla när vinden sover! Försök att skrida
på vågigt vatten och du kommer att dansa
med statyer och själv bli en av marmor.
Ljuset faller in från ett fönster. Det finns
inga gardiner där. Rummet är naket,
utlämnat åt dina tankar då du flyger
med vattnets strömmar ner till en djupare
verklighet av självavslappning. O flygande
fågel, du gudinna som lugnar våra
stridsambitioner! Du förvandlar vandrarens
mål från fem till tre till ett. Det är så enkelt
att skönja att den stigande koncentrationen
ger muskler åt din styrka. Din kropp blir
lätt som avslappnad. Du känner dig som
en mjuk gående gondol i solljuset av
tidiga september.

Men vi måste minnas att nervernas
signaler kan gå i en främmande riktning
om vi tvekar att besöka casinot
när det faktiskt är karnevalstid.

Ensamma människor har satt sig att
dricka kaffe utomhus där boulevarden
bringar verkligt liv till den
impressionistiska målningen.

En dröms färger simmar till cafét och ger lukt
åt sanningen: en ung man betraktar en äldre
i skuggan av en ung flicka som går och de två
ler tillsammans åt händelsen. Vilken skulptur
som ger oss glädje när cafét läser den tidning
det odrickna inte ger smak.

Långt från dimman är den leende ton
som blir en del av oss, när dirigenten
öppnar våra hjärtan, ej endast
med pilar från Eros.

Änglar älskar kvinnor, dessa älvor
som lever i skulpterat kött. Efter några
år förvandlas alla pojkar till de där
betraktande äldre vi en gång skrattade
högt åt. Unga pojkar har inga skägg
men rakar sig för den skull inte.
Åh, tider av det glömda! Ni lever
ännu inom oss som en avlägsen melodi
och bildar en resonansbotten för vår
kärlek, den sång vi vill sjunga inte
endast inför en leende Eros utan
inför Gud. Vi tror på ett allvar bakom
ytan av materialism. Så som lejonet
som fått en tagg i tassen blir vänligt - om
talad till av någon som S:t Hieronymos - blir
vi vänliga om vi tilltalas av den där
djupare rösten. Solen skiner utomhus
och ger sina strålar åt barnen. I den
skäggige gamle mannens inre ler
en ung pojke, nyfiken på manlig
handling och starka händer kraft.

* * *

Avlägsna figurer stör det böljande vattnets
melodi i skymningen. Solen sover när
mannen låtsas vara till sjöss och björkarna
några mil bort ler åt pojkarnas lek. Vad
vi måste säga måste inte sägas med detsamma.
Vi måste gå genom vågorna för att ge dig
vatten. Viktiga saker ligger bakom ytan
och du måste slappna av för att nå gåvorna
från oceanen. Finns det vågigt vatten
i ditt slående hjärta eller bara en
annan dröm om storhet?

Myntet glittrar på bottnen men den gående
mannen kan inte se dess värde. Stegen
tillbaka till badhandduken leder till
samma yta av lat sömnighet där huden
ler till det skinande öga som intensivt
ser på nakna kroppar.

Vi måste förlåta ynglingarna inom oss själva
och bryta vårt pansar inne i katedralen. Om
skölden förvandlas till bitar kan vårt inre själv
bli en stark laterna som lyser tillbaka mörkret
av bitter kärlekslöshet. Kasta inte bort det mynt
som gör oss förenade! Vi måste söka Gud för
att finna vår verkliga familj, den med ett
hjärta som slår för dig.

Sjömannen vandrar på stranden när solen
tar farväl av dagen. Han går sig själv till
sömns på den mjuka sandens land. Långt
borta söker resande ett annat fordon
för sin längtan ut till främmande städer
och byar, sällan sedda från stranden.

Den resande kan höra mina ord
som ett förord i sitt huvud. Vi är
alla tysta före resan bortsett
ifrån de som ej vet vart att resa.

Jag kan inte finna vägen till skeppet
som sover på stranden eller nå de resande
som längtar efter de befrielsens timmar
vi måste uppleva för att riktigt känna
i våra hjärtan. De som är främmande
för framsteget må filosofera livet igenom,
men de andra delar en gemensam sång:
Livet är mer än en enkel samling stenar,
det är en byggnad i sig självt och
gemensamma känslor uttrycker reglerna.

I vårt rum är vi närmare stjärnorna
än där ute, med undantag för
boulevarderna. Vasen sjunger
sin skönhet som ett silverskrik
till den lyssnande yngling vi ännu
är, några av oss sedan länge
försonade med den åldrande ytan.

Ah, detta är platsen där insekterna
förvandlas till sjungande fåglar
om dörren till parken får stå öppen
under natten. Keruberna har redan
nått himlen och har aldrig varit
länge på jorden, men det är ett faktum
att himlen har en gräns som vidrör
jorden. Jag kan se änglarnas leenden
när de betraktar jordens lekande barn.

* * *

Jag står här vaken i denna kammare
av utsökt sten där härskaren och hans
tjänare vilar efter livets hårda dagar
men ändå andas liv. O, härskare av
förflutna tider, låt mig höra musiken
från din lyra och bli upplyft av de
inspirerande tonerna! Min barndoms
mumier har trängts upp i ett hörn
där ingen kan se den spillda tiden.
Mäktiga krafter dansar här när jag
sover och detta samhälle blir sant
för våra gemensamma sinnen. Vilken
underbar ande som låter oss se
varandra då vi sover! I det rummet
finns allt. Diamanten blir en skinande
droppe av klart vatten då vi varseblir
den tillsammans i våra drömmars
mäktiga vekljus.

Du söker lite tystnad i vinden men bakom
ytan finns inga skrik. De glömda timmarna
behöver morgondagens ljus för att bli
vid liv. Den sovande drömlösa natten
är allt som finns när vi förlorat våra
önskningar i mörkret, långt från köttet.
O, dessa timmar då våra föreställningar
vidrörde varandra i hoppets osynliga ljus,
modern till den friska tavla där vårt
gemensamma liv snart ska tecknas.

Djupt i monaden funderar jag. Ytan skiner.
Gudomliga reflektioner i pokalen ger världen
dess gåta. Du kommer att omfamna dessa
dansande bilder som skildrar yttervärlden,
men den botgörande strategin kan skapa
ett nödvändigt under: Själens rikedom
får vi inte förutan avgift.

* * *

I min lilla lägenhet kan jag känna minnet
av den gömda pyramiden, den som den
alltför seriöse sökaren ej förmådde finna.
Nära hjärtat sover våra drömmar.
Som om livet blott väntande något slags
illustration. När mina tankar försöker
måla drömmarna får livet sin djupare
mening. Så många ord som försvinner
i fantomernas kamp! Vi har bara att
sträcka ut våra fingertoppar för att
komma nära verklighetens inre puls,
strömmar av kärlek och ärlig övertygelse.
Vår tro och vårt öde dansar på historiens
vågor. Jag kan se allt detta när jag tittar
noga på dessa drömmar vid mitt hjärta.
Inte i Egypten utan i mitt eget inre
kan jag se byggnaden av mitt Själv
och de tecken Gud programmerade in
i oss. Vi har förmågan att höra rösten.
Lyssna bara, du lilla människa,
och du kommer att höra
hur stor du är!

Utvecklad fallskärm för min själ

en dikt av Dan Sondenius



Utvecklad fallskärm för min själ


Det fanns endast rök
och intighet
där jag stod stilla invid vår väg.
Jag kunde inte föreställa mig
luftens friskhet och alla dessa
atomer som ligger nära vänskapen.
Att hoppa ut ur den rök
som döljer verkligheten
i något slags agnosticism
är att förstå livet. Det finns
där: det pulserande blod
som utstrålar från solen
och i den strömmen finns
den främmande upplyftande gåtan:
Kärleken är vad natur och människa
längtar efter. Det finns några som
kan känna eller se oceanen
hela tiden, och de seriösa
bröderna vet att den oceanen
är vatten för livet.
Bortom jorden
finns vatten.
Bortom elden
finns vatten.
Bakom vinden
finns vatten.
I mina drömmar kan jag se
denna ocean enkelt och
verkligt. Oceanen är
verklig men du har att
förklara att du är törstig
för att bli beviljad
att dricka av det
vattnet.

* * *

Världen må vara densamma
men om du ändrar position
finns det många nya ting
att betrakta. I bukten ligger
en båt flytande och i det
fordonet är framtiden
en passagerare. Det kan
kännas konstigt att veta
vem som är vem och bland
alla dessa som går på jorden
finns endast en du kallar "jag".
Att tänka är att inse
möjligheten av en
annan dag.

Där jag fanns
fanns andra
mer än jag
och alla dessa
flytande
i strömmen
fanns inte.

Utan hopp är den vårdslösa kund
som bara flyter med där jag stod
och valde bland rättigheter.
Mina förhoppningar var fåglar
som spanade från sin gren
mot skyn efter trons glöd.

För den gemensamma
lägenheten:
Jag utsa några
stavelser
och du fanns där,
nära, i mina drömmar.

Vi är alla länkar
i samma kedja
men vi vidrör inte varandra.
Vi är så fjärran som du
till dina barnbarns barnbarns barn,
dessa vars dagsljus
du aldrig kommer att se.

Då solen döljer
sin gåta
är det all time high
för liv, dessa år
så fria med en
mjuk hud som
dricker strålarna.
Det är fin höst också
för det gröna gräset
och jag hoppas vi
når vintern
med glädje.

O dessa människor som aldrig
bekymrar sig för morgondagen!
Jag sjunker tillbaka och känner
Kristi händer när det för mitt liv
ej finns annat än god natt.

Violinen når
katharsis-punkten
då himlen blir
bekymrad av sorger
blandade med hoppets
längtande toner.

Denna musik flödar
fram och tillbaka
i vårt varje-dags-hjärta.
Tre steg i en riktning
dikterar vägen.
Framåt ligger den
punkt i livet
som aldrig nås
av dagens drömmande.
Jag kan känna agendan
när den gemensamma pulsen
går i marschtakt med
mitt eget blod.

Du har att flyga
och fly
långt bort
för att bli verklig
bland drömmare.
I morgondagens hus
väntar någon på oss
för att känna pulsen.

Det finns ett möte
där festivalen slutar
i tyst musiks välbehag,
ett möte i våra
drömmar. Och du
kommer att se andra
som dig själv. Du
kommer att marschera
lullande i hans steg,
med hennes musik
sjungandes i mig.
Blommorna pratar
till fåglarna.
Fåglarna sjunger
till oss
och vi söker
de osedda toner
som skogen komponerar:
evighet.

* * *

Jag stod med
en väska i min hand
och den var
laddad med drömmar.
Jag ville nå
zenit i blotta
nuets levande millisekund
och transcendera
verkligheten
av triviala ting.

Jag kunde inte nå
den lullande gondolen
i dess tankar.
Långt från här
var min väg
till det mål så avlägset
från idag,
men jag kunde, klart,
föreställa mig vinnarens
leende i reflexerna
från den strålande
silverpokalen.

I derbyt mellan
liv och död
hoppades jag på
en sjungande seger
för livet. Döden är
de grå stegen
till grunden
i vilken ingen sång
hörs och ingen dikt
traderas.

Hör alla dessa melodier
av kärlek som kommer till livs
då du förtröstar! Hör alla
dessa ord som kommer
att uttalas om hoppets röst
koordineras med
ord av kärlek.

Drömmen sjunger
i det avlägsna,
flyger fri
från en gemensam
grå grund av
vardagliga förpliktelser.
Där, i skyn, faller
några ord, droppande
som regnet, och
några av dem
rör oss när hjärnan
är förenad med hjärtat.

Jag kan se fönstret
titta på stjärnorna.
Jag kan känna vardagsrummet
drömma om en högre köksstandard.
Vi står ännu på golvet
och tittar på månen
som är mer eller mindre full.
Vi måste sova på natten
för att undkomma
dagens förvirring.

* * *

Naturen är en stjärma
bland stjärnor
i himlen. På denna
planet jorden
känner blommorna
hjärtat, men ynglingen
gör det ej. Han vandrar
i en jordisk himmel.
Hans dröm är en
särskild laterna.

Är detta ett mirakel
av liv och ljus
som jag ser
då jag betraktar vandraren?
Som en klar omsorgsfull handling
är steget de två osedda
tar tillsammans. Du kan höra
deras hjärtan slå olika blod
i samma fasta takt.

Viskande i bakgrunden
fanns hela grannskapet
vars regndroppar
kapitulerat inför
en leende sol.

Folkmassan betraktade
himlen och stjärnorna
färgade den himmelska
målarduken blå.
Butiksinnehavaren tittade
på den leende damen
som kände stjärnorna le
i sin inre trädgård.

Då polismannen såg tjuven
skrattade de två blott
åt varandra och deras skratt
kan ännu höras på gatorna
vid detta sena ögonblick.
Se, tjuv och polis
bär varandras skratt
över städernas gator,
facklor att se
varje vinternatt.

* * *

Tankarna sover i de kammare
där vårt blod värms av kramar.
Vi pratar inte med varandra
då vi vandrar över piazzan.
Se själarna viskandes i tystnad
och det finns inget behov av
att prata. Varorna gör inte
rättvisa åt butiksinnehavarens
inre övertygelser. Det gyllene
diademet av succé är något annat
än mynten kunden gav i utbyte.
Sången lyfter i folkmassan
där tankarna i tystnad
vandrar på läpparna. Dessa
minnen av gårdagen som vi ser
i varandra då vi just passerar
icke uttalade drömmar! Tystnad
och djupare i den tystnaden
rehabiliterar den gemensamma
verkligheten dagar i arbete
med mjuka ord men i det rummet
av tystnad kan vi möta den andre
personen gråtande bland stjärnor.

Du tittade på mig men jag passerade
dina minnen utan ord för framtida
drömmar. Möjligheten var inte
långt borta: av dessa talande
fingertoppar som förenar två inre
rum med hjärtats levande rödvatten.

I tystnad skapades figurerna
av mina dagdrömmar. De pratade
inte med varandra men såg
åt skilda vatten.

Detta är inte det liv
den lycklige ville krama
med verklighetens
brinnande kött. Detta
är en skugglik värld
där ljuset från våra
drömmar skapar
solen.

* * *

Fria friska dagar utan sorgens förvirring
får fåglarna att sjunga. Här finns mycket
att äta med aptiten av en hungrig
leopard. Springande snabbt i vinden
gör varje dags poesi som inte försöker
undfly gårdagens förstörelse av drömmar.
Det finns inte längre liv där savannen
förenas med mänsklig industri.
Långt in i en avlägsen verklighet
flyger dessa arter som livet självt
äter. Grönt gräs och vatten, ett
reservat i den orörda drömmen.
Om minnet försvinner bort från
de nycklar som passar kommer
den orörda drömmen ännu vara
orörd men osedd för evigt. Guds
medvetande måste förvandla
vår misär och göra dessa reservat
verkliga i den evighetsdröm
som människor aldrig vill röra
med klumpiga fingrars grepp.

* * *

Solen ler i tystnad
dessa dagar då
våra själar sover
djupt, djupt
i grå bukter.

Månen berättar en hemlighet
för unga män en bit ifrån oss.
Ni måste vara uppmärksamma
så att ni inte skadar andra fötter
då ni vandrar i era kärleksdiktats
riktning. Dessa budbärare
är vaga rekommendationer
och inte för varje hjärta
att brinna då själen
blir exalterad.

Musiken finns i det gröna gräset
och sjunger med frisk verdure en sång
av stillhet till flygande fåglar. Ni är av
min hjord, o flygande väsen i det höga blå!
Ni flyger som ett penseldrag sökande
toner gömda i grönt friskt gräs
där den himmelska musiken är.

* * *

Tulpanerna är inte för det
förflutnas tysta betraktare.
Som en frisk vattenström
med bubblor av framtida morgnar,
oskyldiga att se med förstoringsglaset
från här och nu. Ah, föreställ dig
bara i dina tysta tankar
de viskande spökena bland kullarna!
Änglarna har nått jorden
i ett grönt moln som ler
genom skogen. Tulpanerna ger oss
en doft av kärlek och förtröstbarhet.
Jag känner mig ung då dessa
blommor når min näthinna.
Det väntar friska dagar då
röda, gula och skära tulpaner
ropar av lycka i vår gemensamma
trädgård. Det förflutna blir en del
av dagen när dessa jordbundna
väsen talar till oss med den
glittrande glädje som smälter
isblock. Vi kan invänta framtiden!
Sådden finns redan inom oss och
den mognar då grönt gräs
kramar tulpaner.

Och för några
finns en dold lilja
som känner rosorna.
I en trädgård av kärlek,
kärlek finns. I en trädgård
av sorg, sorg är. Vi måste
känna dessa tårar som
kommer från vårt hjärta
och vi kommer att se
morgonstjärnan
utan förvirring.

Ut ur den mörka grå
tomheten förundras
några svaga ljus
över gnistorna
där uppe. Jag kan se
stjärnorna sända
leenden åt folk
från dessa änglar
nära våra hjärtan.
Se landskapet som ett
fjärran avlägset ljus
och alla stegen
blir flyttbara
mot den blomsterrika
trädgården. Oh, jag var
svag men det strålande
ljuset i skymningen
nådde min morgon
och jag kunde se mina
stegs framtida riktning
som en lång kedja
av mening länkad till
mina avhållna och till
de änglar som ler
genom stjärnor.

* * *

Jag lever inte bland pappersblommor
men jag tittar på några och drömmer
om verkliga jag kan se då solen skiner.
Från mitt övre fönster kan jag nå ängen
med mina sökande ögon. På vintern
vill jag inte vara ensam utan leva
bland minnen av blommor som ler
åt mina drömmar.

O dessa dygn då vi kände
livets ljus dansa som en säker man
på fast och obrytbar is! Nattens
ekon lever en bit längre i ljuset
om vi harmonierar vårt åkande
på isen med skogarnas
färgrika blomstersång.

Små skratt svävar i bubblor
när gommen glad
öppnar den inre fors
som via hjärtat
leder livets magma
från det inre till det yttre.
Som ur ingenstans blir punkten
en svävande linje
som bubblar sin väg
genom världskäftens
öppna svalg. Snart lyser
malmen då det finns skugga
och möjlighet för oss
att urskilja tecken
i den lysande malmens saft.

Minnenas tuggor

en dikt av Dan Sondenius




Minnenas tuggor


O väldiga gap av okändhet
dit vi kastats av Ödet, du prövar
oss i stunden och du har tid att vänta!

Skira, skära, genomskinliga
är alla önskningar vi har. Som fattiga
trälar vandrar vi vidare
bland dygnens jästsvampar.

Många tankar gnistrar
på idéernas eld och dit
också andra går med
sina drömmar
ges ögonblickets värme.

Dagar, nätter, dygn
gnistrar i månadernas sken,
stänk av evighet är fragment
från den gudomliga ureld
som tänt oss till liv.

Vidare vandrar de säkra.
De som lyckliga kan leva
sin vardag, medan vi andra
färdas mot grått, ledda av vind
på drömmens hav. Där kan,
genom tunna väggar, en
djupare verklighet skönjas.



II


Från soffan har jag rest mig
med joggingskorna
och försvinner ut i löpspårets
svävande saga. Som en snabbspolad
film ter sig vad jag ser av träd och hus,
statisterna i skådespelet. Hur rymlig
är inte världen som kan ge plats
åt all vår strävan att jaga
efter vindens ilning!

Genom luftens hav böljar jag
fram med mina egna ben
som vågor. In i ett annat rum
springer jag snabbt
och också tiden blir en annan.
Lager efter lager av tid
kläs av nuets kärna.

Inne i nuet finns vad som varit
och där på en äng, ensligt stilla,
ligger ett barnhem inneslutet
i en äldre byggnad.

Jag joggar in på tomten
och ur en färglös grå
dimma träder barnen emot mig.
Som andar är dessa väsen som ännu
lever här och som aldrig någonsin
ska söka sig bort.

Ingen talar till mig
men jag förstår att jag
försiktigt får smyga
genom husets salar.

Genom fönstret ser jag trädgården,
och alla sommarmåltider personalen
ordnat finns lagrade i etern
som det förflutnas leende i nuet.
Som en magnet med styrka
är dessa vaga bilder.

Så likt drömmen minnet kan vara!
Och dessa väsen som går här också
när individerna för länge sedan
lämnat platsen vänder sig mot mig
och ser på mig utan ord till tal.



III


Vi är som barn som skriker
efter vår mamma, inte den
som gav oss börd eller liv åt
den som födde henne. Nej,
den vi söker med vår ängslans rop
är den som ock födde syskonen
på färden. Som gav fåglar sång
och växterna färger. Bland alla barn
som jollrar här på hemmet
finns i rösten en längtan efter
sång och liv, en längtan som vill flyga
högt med fågeln och bli ett med
dess ton och flyta in i växtens märg
för att bli dess färg.

I dessa öde salar vill jag sluka
både ord och ljus
för att i den obrutna tonen
färdas mot vår Moder
högt ovan skyarna.



IV


Vi förstår tydligt nu: på
drömmens hav kan ingen
ankra i verklighet, men i verkligheten
ankrar många i dröm. Barnhemmets
salar har två osynliga dörrar. Den ena
utgörs av längtan, den andra heter
saknad. Jag förnimmer denna
konstiga saknad, då jag springer
från platsen, vars många äppelträd
imponerat på mig. Jag vill lösgöra mig
ifrån barnandarnas grepp, men när
jag springer känner jag deras längtan.
Bort från asylen längtar de
som alltid måste stanna kvar.
Vi försöker alla knåda
dröm till verklighet.

Av verklighetens dagar blir det
skulpturer, men också en deg
som får jäsa med barnhemmets
surdeg i. I det röda rummet
som är vårt hjärta känns ständigt
många krav. Också här finns två
vägar för blodets minnen att flöda.
Saknad och längtan syresätter oss.

I ett eget rike lever den
som misst en bit av sig själv,
den del som stannat på hemmet.
Till det riket kan ingen träda som
från födelsen fått den mjuka
famnens kram.

Jag vill minnas att man sa
att den siste ska vara
den förste. Vandrar jag ut
genom längtans dörr kan jag
väga upp den saknad vars
tomma kärl vägrar att fyllas.



V


Den tystnad som möter mig
där livet larmar söker
efter väsentlighet. Nyanser av
liv finns i de ord som andra diktat.
De viskar väg mot mening. Jag fylls
av tankar, av liv och blod som
värmer vardagen bort från grått.

Här flödar mina dagar och mina år
i strömmens flod. Böcker speglar andras
minnen och ger oss fler reflexer i dammen,
dit jag ibland går för att stilla Tidens vind.



VI


En oförfalskad glädje strålar
där trana och häger vrålar.
I vassen vilar gräsänderna efter
småsmulornas symfoni. Minnena
lever här vid leende fågelnäbbar.

En lindring för min ensamhet är
gräsets sång till bladen. Vid dammen
drömmer sig maktlösa andar bort.

På drömmens hav seglar den fångne
i vindar från rättens hjärta. Ankra inte
här, drömmare, utan njut
av din vind, nu när du har den.

Ur handen droppar det sanna
verkets möda som röda spår av liv.
Jag ser att du ser vår gemensamma
möjlighet. Över muren kan vi snart kliva.



VII


Örnen bör segla i cirklar, vörda
mjukt den väldige afghan som satte
skräck i en stad men blev vår vän.
Ditt steg vid min sida, o jättehund,
ska jag alltid minnas! Du som var skräck
blev vän och stöd.

Varje barndom har sina
omskakningar. Jag vaknade upp
av jättehundens steg över hustaken.
Skräcken vi kände försvårade
vår kamp mot jättedjuret. Men
hunden slutade strida för att bli
min vän. Tillsammans gick vi båda
bort från den brinnande staden, mot
skog och hav och grönska.



VIII


I det slutna rummet är alla lås dolda.
Vi är utlämnade åt våra medfångars
önskningar. Till oss kommer fåglars
toner svävande med drömmens
lindrande vågor.

Låset öpnas upp av kärlek,
av ödmjukhet, av väntan.

Över världens alla länder finns
Himmelen vars rike
sänker sig ner till oss med
portar och rum för eftertanke
i avskilda salar.

Det viktiga är inte syndfriheten.
Det viktiga är att vi felar och felar
i massor genom våra liv. Den som
erkänner sin svaghet ställer sig bortom
den jordelivets tävlan
som knäckt många perfektionister.

Jag har smutsiga tankar. Mitt kött
anfäktas av åtrå. Jag vill gärna resa
och dricka lycka vid vart steg.
Men jag vet att det finns ett större
allvar än det som glittrar i lyckans
sken. En verkligare glädje döljer sig
bakom det ytliga skrattet, en glädje
som ser att djur och växt och mineral
är atomer i samma molekyl,
uttryck för samma levande väsen
vars hjärtslag strålar genom allt.



IX


Den deg jag blandat får jäsa. Som liv
i liv bakas bröd av varje dag åt våra
minnens tuggor. Åt våra minnens
tuggande tuggor bakas bröd, jäser deg.
När degen jäser förlängs livet. Vår vän
insikten kan bli en jästsvamp i större degar.

Bland avlägsna stenar och öken
finns spåren av vårt gemensamma
urhem. Steg har helt visst tagits i
massor över ökensanden, genom öknen,
på väg mot läskande brunnars vatten.
Vindens glömska döljer vår historia.
Nu har fotspåren försvunnit bort,
men kanske kan en historiker under
läslampans sken rekonstruera stegen.
Då formar våra delars mönster
den helgjutna formen.

Varje klockas röst bär ut en bön
till de bedjande och till de som ej
sett ner i den egna själens djup.
Klockklangen är evolutionens bön
till de fria om upprätt gång.

Böjd över boken njuter vi av
ödmjukhetens humanism. I förlåtande
vatten kan våra tankar renas. Själens
vadd är rader att läsa. Förutan ord
finns blott stumhet. Med stumhet i
våra hjärtan ges ej kärleks tal. Vi vet inte
vad vi skulle ha fått, om vi förvägrats
livets gåva. Öppnar vandraren dörren
flödar tacksamheten som ett
regn över allas väg.



X


Jag blundar och det blir mörkt
en stund men inte länge. Mitt inre
lyses upp av minnenas låga.

Barndomens bilder
ger mig liv tillbaka.
En sång från det förgångna
sjunger inom mig nu.

Det var inte tigerns fel att vi skrämdes.
Den skulle te sig hård men också den
förtrycktes. I paradiset kommer den att
minnas med tårar och lättad skutta
oss till mötes i gröngräset: "Jag tvingades
hoppa genom brinnande ringar och jag fick
leva i en trång kall bur." Vi känner vännen
på dess hjärt. Stort är ditt hjärta, min
förtryckta vän! Jag önskar få höra dig
förklara hur du såg på tingen under ditt
jordiska liv. Som slav under cirkusens
herrar tvangs du till piruetter, liksom vi som
klätts i fina kläder för att skrämmas.

Det var inte du
och dina ungar
som stod för det hårda
och ville sprida skräck.

Tillsammans med tigern
gråter gräs och stenar
över stöveltrampen.
Blommornas knoppar
vill slå ut, känna solen,
ge oss färg.

Vi ska vandra bort i gryningen, tillsammans
mot samma mål, och vi ska minnas alla stenar
då vi går in i det mörker som en dag vänder
allt till ljus. Och vi ska förstå att tigern
ropar till oss för att den fått frid och
kärlek i sin gång.

Befrielsens timmar

en dikt av Dan Sondenius



Befrielsens timmar


Det var i en småstad
med kullerstensgator och korsvirkeshus
som Hubert föddes en dag,
vårdad av en ensam moder
som skötte om allt
medan fadern
vilsen på ett fartyg
i vinden
for mot främmande
städer och mål
utan att finna
vad han verkligen sökte: sin plats i livet!
I flaskan fick hans smärta
sin lindring och drucken
besökte han hemmet
en dag
då Hubert nyligen
påbörjat sin skolgång.
Ord av ovett for över sonen
som ej förmådde skydda sitt jag
mot faderns hot och ovett
eller mot hans många slag.
Blödande bars han till sängs
av sin mamma
medan fadern drucken
ragglade bort från sig själv.
Vilsen i mörkret
vek han från staden.
Då ugglorna gol
som starkast från träden
la fartyget ut från
hamnen och nu var
kontakten med hemmet
för alltid bruten,
ty fadern dog en dag,
borta från hemmet,
av ovett och sparkar
och slag.
Ja, krokiga var
Ödets vägar
för en man
som blott kunde lägga ut
från sin hamn
och sedan evigt segla
på rolösa vågors vatten.



II


Flaskan som kastades i havet
efter den bortgångne
förseglade sitt budskap
för världens blickar.
Havets vågor fick sucktande smeka
den grönfärgade flaskans glas
utan att nå den begravda
textens ord.
Stort är du, hav, det måste jag påstå!
Du sväljer med vågor
och andas med skum.
Du bär i vågornas vatten
ord skrivna efter en man
som inte visste varför han stred
eller mot vem.
Dölj för evigt sådana rader
för den som inte får läsa!
Omslut i tystnad de ord
som inte fick liv
i den döde.



III


Likt alla andra, fast i än större
utsträckning, tvingades Hubert
utkämpa en kamp för att leva.
Den ensamma modern
blev ofta sluten och tyst
av ett alltför enformigt
och hårt arbete. Huberts
skolgång bröts därför
ofta av arbete
eller sjukdom.
Att han inte fick
fullständiga betyg
bekymrade ingen. Som
femtonåring slutade han skolan
och började tjäna som dräng
hos en sträng storbonde
med asketiska ideal.
Här slogs han blodig
om inte arbetet sköttes rätt.
Snabbt blev Hubert klok på
sin syssla och huden befriades
från husbondens sparkar och slag.
Men ut mot åkern for
hans sökande ögon
då sysslorna tyngde,
då tröttheten sänkte hans kraft
eller då livets enformighet
blev tunga vikter för hans själ.
Djupt i hans inre brann
revanschens låga.
Hämnd var vad han ville ha
efter allt vad han utsatts för.
Genom boningshusets
stora och
kyliga salar
smög han sig
då han menade
att det blivit nog med plågor.
Tyst med sin väska
sprang han i mörkret
mot närmaste ort.
När hjärtat bultade kraftigt
smög tårarna fram på hans kind.
Friare blev han för varje steg
och där uppe på nattsvarta himlen
fanns halvmånen som gillande log.



IV


Ensam på ett snurrande klot
i den vida världens mörker,
bland alla dessa dagar
som snabbt avlöstes av nätter,
sökte sig Hubert vidare
men vacklade vid varje steg
på den gropiga vägen framåt.
Så är det för den som
förlorat fotfästet
och som liksom jagas
då han reser sig upp.
Hubert sov på offentliga platser,
försvann snabbt när solen
steg upp eller då människors prat
störde hans ro. Av alla
människor var han
en sådan som ville ha fest och glädje.
Av all tro brann hans
allra vackrast.
Han sökte ständigt nya jobb,
men fick mest bara arbeta för maten.
Först efter flera månader
på orten öppnades
möjligheternas dörr för honom.
Mot låg lön och helst vid
sidan av det föreskrivna
reglementet fick han ett arbete
som diskare på det stora hotellet,
men också i städet
fick han slita träl
om folk fattades där
under snuviga vinterdagar
eller då regn gjorde lera
av åker och svårt för
bondens unga dotter att
komma till ortens
fina hotell. Grät vid sin
kudde då natten var mörk
gjorde Hubert av lättnad
och glädje för jobbet
och för det vindsrum
han så billigt
fått hyra. Många
gånger kom vänliga ord
också till honom då man såg
att han flitigt gjort
vad man sagt,
och då ägaren av stället
en dag märkte att
en sällsam glädje
strålade ur diskarens ögon
höjde han lönen
utan ett ord.
Just under denna tid
var Hubert ensam,
men han var det på ett
socialt och drömmande vis.
Han var inte ledsen utan glad
för var dag som gick utan skulder
och för den frihet som han
ändå fått.



V


O, att få vara den vind
som svävar fritt i det fria
mjukt mot en flickas kind
utan att tigga och nia!
Att utan ord och krav
få dansa över skogens frukter,
att utan galopp och trav
få slippa alla krumbukter!
Men ut ur denna världens slit
fanns blott en väg för vår vän:
att i drömmen vandra en bit
för att sedan vända hem igen.



VI


Tickande timmar i dagar
som flytande bort försvann
i Tidens flod var en grå färgs tid.
Strömmen var jämn
men så fick
Hubert svårt
att sova en natt,
sov blott
en kort liten stund
och jobbade sedan som vanligt
i pressande värme.
Disken växte
allt högre, som ett berg,
vid hans sida
medan händerna vant
hanterade kastruller, porslin
och glas. Plötsligt
tappade Hubert en dag
en överfylld bricka.
Då tystnade alla ljud
som brukade brumma
i diskarens närhet
och den storväxte
kökschefen steg bestämd åt hans håll.
Blek blev diskaren av kökschefens närvaro.
Denne harklade sig nu.
"Vem har bett dig att bära
sig så tölpaktigt åt
att en halv servis ligger
förstörd på golvet!? Ur det
man ska släcka sin hunger och törst
har du skapat, din tölp,
ett hot mot var fot
som inte skyddas av pansar!
Besinna din plikt, ditt ansvar!
Förutan gott utfört arbete
får du ingen slant
att skänka din hyrestant
utan ställs på bar backe
där du i skam får böja din nacke
om du vill mätta din mage
och om hals bära krage!"
Bort vände sig kökschefen
med överlägsen min och försvann
innan Hubert hann svara.



VII


Hubert sov mest
under sin lediga tid,
drömde sig långt in i
blommande tulpaners land.
Men snart dånade disken åter.
Den var varm och het
och stank gjorde rester av
gammal överbliven mat.
När tiden gått ett tag
försvann dåtid och framtid
och den smekta tallriken
blev en leende måne
för livets hemligheter.
Borsten smekte kastruller och glas,
mjukt och vant.
Rutinen blev en befrielse
från arbetets börda.
Så föll han in i samma takt
som tillvaron och kunde komma på sig
själv med att le medan han utförde
sin tjänst.
det var då han insåg
med tydligaste klarhet
att han saknade vänner.
Han hade inget kapital
och ingen familj
att vända tillbaka till.
Framtid saknades helt.
Förändring var vad han ville.
Det var ingen frivillig handling
som väntade på att få
födas ur hans inre.
Det var ett tvång
som likt en hammare
slog och slog inom honom.
Var morgon väcktes han av dessa
tungt hamrande slag
som sa åt honom
att mer slit väntade.



VIII


Bort från diskens hetta vandrade
Hubert långt var fredag
som åtföljdes av ledig lördag.
Han njöt av den lediga stundens
frihet och såg hur fåglarna
log mot varandra medan de
pickade smulor vid dammen
dit han gärna gick
då vädret var lämpligt
för vistelse ute.
En kväll var det dimma
och Hubert vandrade vilse.
Vid några förfallna hus
möttes han av några
figurer som vinkade och sa:
"Kom med oss till fest och glam!
Vi ser att du lider av tristess!
Vi kuperar: Dra ett kort, bli ess!"
Så följde Hubert
dessa figurer
till en trea i ett rött
gammalt hus.
Där strömmade levande toner
ut mot alla som gick i
trapphuset.
Värden var leende och vaken
och bjöd på frukt och dricka.
Snart samlades allt fler i huset
där dörrarna öppnades helt
så att festen kom att hållas
i samtliga husets våningar.
"Hej där, stå inte bara så!
Kom hit till oss eller gå!
Här finns mäktiga krafter
som gör att vinglös flyger
fint mot himlens blå
utan att lämna golvet
på vilket man kan sitta
eller stå." Med dessa ord
bjöds Hubert in i festens
gemenskap och det var som
om ett gemensamt hjärta
gjort plats för dem alla.
Musik spelades av
skickliga flöjtister.
En och annan stämde upp
till sång och himlens moln
var ljuvliga och la sig mjukt
över husen med sin vita
rök. I detta moln läste
en yngling högt
några dikter och
allt fler lockades dit
av dikternas mystiska ord.
Om grav och födelse tycktes
raderna tala och Hubert
log åt den magre deklamatören
som flutit in i en skapad
värld av mystik.
På bordet stod skålar med frukt.
Hubert tog en klase druvor
och sjönk trött av vad han fått
ner på en divan och njöt av
flöjternas toner som skapade
för honom världar av skimrande
himmelska salar där osynliga
andar dansade fram i glädje
över alltings lätthet.
O, ande som rymmer oss alla
i det så sällsamma brus
som gör att var kropp lever
och var våg av ljud eller ljus
dansar genom rummets gap
dit allt stoft samlas
som kommit från en annan
dimension och värld!
Så ljöd en röst inom Hubert.
Det var hans egen.
Plötsligt släcktes ljuset ner
och flöjternas spel
fick alla att
stå upp och lyssna. Händer
sträcktes ut mot händer.
En lång kedja rörde sig mjukt
till musikens toner, ut från
våningen till trapphusets
trånga värld där nu en
annan kedja från en annan
lägenhet också slingrade sig ut
mot nattens härliga frihet.
Tysta var mörkret och månen.
Tysta var nattens glänsande
stjärnor men sjöng gjorde
två magiska flöjter, de sjöng
om glädje och ro.
Dans i kedja till flöjters ton.
Dans i mörkret under månens blick.
Dans i skön skymning för att
aldrig mer vända till vardagen
åter, ty i den är vi
alla förtryckta slavar som gråter.
O, härliga frihets flykt
som svävar bland stjärnor,
dessa stolta laternor!
Ge oss av din härlighets dag
när vi nu beträder nattliga vägar
undan den vanliga
världen! O, sång som
frambärs av flöjter! Ni
magiska, magiska ord!
Ni som ser och förklarar.
Ni som vet utan maning.
Vi följer lydigt er magiska ton
i nattens mildhet.
Natten vars stjärnor...
ja, natten vars stjärnor
och månvita ljus
leder oss
mot hamnens båtar.
"Av alla våra gravar
finns bara du, Evighet, kvar
som ett jättelikt svalg,
en rymd utan kistlock,
en gång till den verkliga
världens liv", deklamerade
ynglingen medan Hubert
och alla de andra steg
ombord på en båt vars besättning
roat bockade sig och neg
inför det spektakel som alla
berusade blev när de flydde
en värld som upphört att styra.
Den var tråkig och trist.
Den hade sin glädje mist.
"Nu tar vi över båten!" sa en ung man
med en kraftfull stämma, som malm.
"Tuta siréner! Lägg ut! På vår väntan
som varat så länge har vi gjort ett slut.
O, vatten! O, vågor! O, böljande hav!
Är ni evighet och grav
för alla de vi bland oss
som vägrar vardagens kyla!?
Eller är ni de härligt
dansande vågor som vill befria
var villig själ
som vill väl!?
Vi vill bland vågorna vara!
Gör mig fri, jag vill ej leva som träl!
Höj den låge till glimrande
toppars höjd!
Jag vill möta var böljande dag
med frisk luft i var lunga!"
Den unge mannen tystnade nu.
Hubert såg sig om, till sinnet glad.
Bort försvann land och hem,
men vad är jobb och plikt
mot vågors brus och en ny fin vän?
Kakor och glass delades ut
av besättningen som gladdes
åt att få lite omväxling i livet.
Så höjde den unge mannen åter
sin kraftfulla stämma:
"Spela, o, spela du flöjt
som med lätthet kan tömma
ett hav, spela frihetens sång
för de fångna! Låt oss
drömma om imorgon
och glömma igår,
o magiska, magiska flöjt
som ännu ej ljudit
om vår framtids färd!"
Dimma och dis
kom över båten.
Kapten och styrman
föll bakåt av båtens ryck.
Man förlorade kursen
på ett böljande hav.
Här är vi intet
för vågornas brusande
slag! Utlämnade åt Nådens makt
är vi enligt den lag
havets paragrafer
statuerar,
tänkte Hubert.
Kaptenen skrek: "I båtarna!!!"
Snart satt alla tillsammans
i livbåtarna på väg mot land.
"Vilken tur att ni inte var många!
Det gick ju ledigt och enkelt det här!"
sa kaptenen som gladdes åt att se
fabrikernas torn till skorstenar
skymta i fjärran.
Hubert skrek i sitt inre.
För frihet fanns visst
nu ingen tid mer.
Flöjt, o flöjt,
spela de frihetens
toner
som kan skingra dimmor
och ge vingar
åt miljoners
miljoner!
Alla förslavade trälars toner
vill vi höra
och därtill deras kedjor
förgöra!
Så ska var kedja
brista en dag
och himlen
vibrera av
glädjens behag.



IX


Likt löv efter stormen
var den av glädje berusade flock
som tagit befälet på båten
och sedan förlorat de drömmar
som gav mod och mål för en färd
som var för stor för jorden.
Nu var hamnen verklig,
precis som polisens förhör.
Närgångna frågor förstörde
för många det förhoppningens rus
som levde trots det snöpliga slutet.
"Ni har brutit mot landets lagar
och vågat er ut på ett böljande hav.
Utan uniform och graderade kragar
blir bassängen lätt en sorts grav
för själar som flugit vilse och runt,
ledda av drömmar."
Så talade kommissarien med stämman
myndig och blicken fast.
Till små celler leddes nu alla
som varit ombord på båten.
"Ack, var har vi hamnat!"
suckade man i sina celler.
"Från en bur till en annan
och mellan burarna båtens färd!"
Då reste sig den unge upp igen
och talade högt
till de sina: "Ge inte upp
vår dröm för detta bakslag!
Låt oss vända åter till
den vardag vi flytt!
Låt oss omvända den och beveka den!
O verklighet, dig ska vi smycka
med blommor och väldoft!
Av allt det hårda ska vi göra
något mjukt!"
Vid dessa ord reste sig alla
samstämmigt och förstod
vad som gjorts fel.
"Spela, ja, spela, o flöjt, de toner
som öppnar upp var grind
och ger frihet åt
frihetsträngtande själar!"
Då öppnades dörrar av toner.
Då log var konstapel glatt.
Då gick var inburad ut ur sin cell
och möttes av solens
jublande strålar.



X


Efter rättegången lämnade
Hubert både jobb och hem
och for med drömmarnas segel
mot en ny och större stad.
Där möttes han av rosor
och började efter äktenskapet
att odla och sälja blommor
av de mest skilda slag.
För barn och barnbarn
har han berättat
om befrielsens timmar,
då flöjters magiska toner
drog de förtryckta bort
från stadens slaveri och tristess.
Den hamn som var målet
vill vi nog alla finna.
O, blommande blommors doft,
för vars skull solen mot oss ler
och fågeln får sin kraft
att sända ut sin ton!