Reflektioner

Reflektioner, en diktsvit av Dan Sondenius



Reflektioner


1.



Skolböckerna ligger uppslagna i den väldiga
lärosalen, som är tom på folk. Vägarna bar
ut från salen för hungriga lärdomsaspiranter.
Bland skrifter om bär och fågel, bland fisk
och smakfulla dryckers läckerheter
befinner sig de hungriga, slukar kunskap
i tankarnas uppspända nät ur vars masker
den framtida näringen hämtas. Bortom
varje tråkig sysslas plikt befinner sig den
som älskar bäcker, medan molnen sänker sig
ner över andra, de som gråter den osläckbara
gråten, hungrandes efter det mål som
ger mening, då det ger oss något att gå efter.


Vid båten i hamnen serverar man också
fisk. Det förgångna finns här som
berättelser (i fisknäten och bland bodarna).
Av gubbarna vid båten ges annat
än bokens visdom. Livets klokhet
har dessa män skördat till havs.
Med mindre glupsk aptit ger de sina frukter
än vad som är fallet med bokälskarna,
de som nu lämnat skolsalens sittövningar
för att konfrontera verkligheten
med sin lärdom. I denna verklighet finns bok
på bok utlagd längs vägen som både mål
och riktmärke. Ur denna källa, som också
är kärl, dricker vi girigt efter mer och mer
av andligt guld, den sällhetens penning
som får själens torra jord att bli till
grönskande trädgårdars visioner.



2.


Inför resan märker vi vår andnings djup. Över
en avgrund ska vi bära oss själva. Ivern att
komma över är vår längtan. Den är en del av vår
frihet. Medan fiskaren färdas över vågor för
byten och handelsobjekt har vår resa ingen
penning som mål.

I både tid och rum har vi att ta ut
våra steg. Att verkligen förflytta sig
är frihet.

Jag känner, då jag drömmer orörlig, att
den största ofriheten finns i det egna
jaget. Dock är det alltid relativt en social
miljö en ofrihet finns. Något där ute
föder ofrihet inom mig. Något där ute
påbjuder och förbjuder men tillåter inte.
Som lydig medborgare har jag vant
mig vid att vandra inombords.



3.


Från den levande verkstan kommer
det vaslika kärl som rymmer vår dryck.
Då jag dricker milda klunkar av denna
läskande vätska till saft ser jag
segelbåtarna framför mig. Genom åren
har de burit oss framåt, precis som i
rummet, och bjuder oss oftast på
värdefull frukt. Över varje kamp
om rikedom och ära, och all sådan lek,
står och seglar dessa båtar,
drivna av vind.

Av ande förs de fram på rummets vågor.
Av ande kämpar de sig genom historien
som bildar Tidens hav. Vi bärs av
dessa selgens båtar med vind. Av
seglatsernas summor har livet sin grund.
In i varje dröm för sig seglen som hägring.
Där finns också de djupare djupens hav.



4.


Öde är nu skolan efter dagens
möda. Bänkarna talar i tysthet
om unga drömmar som göms i den kvar.
Men dölj inte för mig, skola, glädjen
som kunskapen ger då ämnet får en
att bli fast i bokens mysterier!
Det är i skolbyggnadens rum vi läser
och vi leds där fram mot en större skörd.
O, du höga sal som rymt oss i ditt
svalg av lärdomshunger, av din skörd
har mycken välfärd sprungit!
Bland bok och blad finns den vidgade vy
som fordras för vår seglats.



5. (Variation)


Öde är nu skolan efter dagens möda.
Bänkar talar i tysthet om hur det var,
om det tiden ej kunnat döda,
fina minnen om hur det en gång var.

Lätt binder oss boken under ferier
med sång och den typ av saga
som lockar med kunskaps mysterier
att glädjas istället för aga.

O, du höga sal där vi gick
lyckligt glada tillsammans
och en dos av lärdom fick!
Runt läraren hade vi samlats.

Ej prov och uppgift vill dölja
det rum som öppnades upp
av världar där vi lätt kan röja
det vi upptäckt under en lupp.

Höjd över hjärnans kunskap och andra dikter

Höjd över hjärnans kunskap och andra dikter av Dan Sondenius



Höjd över hjärnans kunskap


Höjd över hjärnans kunskap är
den insikt som till hjärtat bär.
Som får ögat att se ett helt nytt ting
där förut man såg mest ingenting.
All slit och möda är vardagens tentamen
inför hjärtats mänsklighetsexamen.



Bara för stunden


Dag efter dag ska komma
med ny tanke till min själ.
Bort ska dagarna somna,
med månljus få farväl.

Väg av minnen väller
genom nattens mörker fram
där inre röster gnäller
av för lite fest och glam.

Eviga tomhet som väntar
där ingen väntar mer!
Dit där framtid entrar
man inget hör eller ser.

Blott det tysta är till.
Allt som varit är still.
Dag efter dag ska tämjas.
Till Intet de visst lämnas.



Tingens sken


Visst ligger minnen begravda
i tingens skimrande sken!
Var blick på det en gång havda
gör dess yta vilsam och len.

På skåpet står tingen och blänker.
Små minnen på minnen i rad
som gör att den åldrande tänker
på glädjens fest och parad.

Om alla stunder försvinner
från det inres utslitna film
man det förlorade vinner
tillbaka i välputsat ting.

Med åren blir prydnaden vänskap
och vänskapen blir prydnad förstås
åt de som binds samman i sällskap
där verklig sällhet kan nås.



Drömhund


Led min gång
mot himlens höjd
och paradisets hus.
Där vilar röjd
var vandrings mål.
Du för mig dit
över sten och grus
och blommors gräs.
Det är dig
som jag hos
mina katter ser
då jag tänker
på vad som
lycka skänker.

O greyhound, o boxer, o tax!
Era skall och språng
ger mer av glädje till vår sång.
Vad jag med mina katter
på ängens marker ser
- är er.



Inför morgondagen


Vid ån porlar vatten stilla
bland några björkar där.
I vind visslar visst andar
som helt osynliga är.

Då morgon på morgon kommer
väcks djuren varje dag upp
av solens strålar som verkar
likt gamla tiders tupp.

Men ska vind i träden susa
när mänskan är klar med sin dag,
när stad mot land fått växa
efter all lönsamhets lag?

Vid ån springer haren stilla
mot ängen en bit därifrån.
Snart kanske haren ska springa
långt borta från hemmet och ån.



Bland blommor

När solen lyser på blommorna om våren
och jag för mig själv räknar alla åren
ska stillsamheten bli min nya lag
att följa intill min sista dag.
I värmen av solens genomträngande ljus
ska jag filtrera bort tillvarons störande brus
och stilla vänta varje ny tid
som förändrar något här hemma vid.
Av allt som varit och som gått för fort
finns ytterst lite man borde gjort.
Bland blommor som doftar vår jag ser
att inget högre oss väntar mer.



Pontus
In Memoriam


Nu sover iller sött
i evig ro
där snart också
husse ska bo.

Vänta där du vilar nu
på min färd
bort från denna värld,
du fina goda vän
vi evigt mist.

Små skuttande steg
får vi inte höra mer.
Din ödmjuka uppsyn
aldrig mer vi ser.

Du vilar fri från den plåga
vårt jordeliv är.
Du vilar hos Honom
som allting bär.



Orons känsla


Det molniga livet
störs av nya oväder
som sakta täcker
våra gravar.
Ensam vid varje spadtag,
innerst inne utan en vän.
Jag gräver i den molniga mullen
och alla lik förvandlas
till nya frågetecken
inför livets gåta.



Insikt


Att vi är blad på
samma träd
jag vet
då oron lagt sig
och jag känner
att samma lågas
kärlek, sorg och saknad
i oss alla bränner
med en kraft
som kan förklaras
av Guds makt.



Färgrik tanke


Tänk att vara en färg som smälter
in i vårens gräs, uppvärmd
av sol som strålar
och smekt av småbarns fötter!
Dock viner vinden
och bort går all färg
från gräsets rygg och märg.
Skuggan vilar ju över vår stad
som dis och dimma i grått.
Ur dimman träder
den vankelmodige,
ständigt på jakt efter klarhet,
medan färgerna samlas i rad
på drömmens palett.



Morgon


Snart väcker solen upp mitt rum
med ett flöde av strålar,
milda, ljuva strålar som simmar
i vårens molnfria dag
och bjuder smekande vind åt alla.
Var morgon bjuder oss en idealisk promenad
när himlen kastar ut sin dag
över vår jordiska vandring.
Underbar är anblicken av
blomman som sträcker ut sina blad,
öppna mot ovan, och många vandrar
till parken endast för att möta morgonen.
På behörigt avstånd ler man
åt blomman som vaknar.
Dock kan jag sakna den barndomens
trädgård som också så log
under speciella stunder,
men doft och syn dränker nu minnets bilder.
Den upplevda stunden
blir ett med allt.



I skogen


Var gång jag upplever
hur stillheten sänker sig över
skogens växter och djur
vill jag hålla den stunden kvar.
Och den blir hos mig!
Då jag andas samma vind
som trädens bark och blad
är livets stund vad som finns,
medan den mänskliga skapelsens
verk trängts undan till intet.
Så vinner naturen över vår själ
och över all tillgjord önskan
att skogens vind sveper nu
över dåtid och framtid.



Det innersta


I tomrummets djupaste mörker
fordras ingen hörsel för att höra
den ordlösa bönens eviga färd.
Tårar vill ej falla förgäves.



Den gemensamma nämnaren


Under atomens för oss osynliga skal
finns samma väsen i alla oss ting
som ryms under himlens luftiga tak.
O sten, o gräs och grus, syskon längs vägen!



Gröna tårar

Tala till oss, du tigande växt,
om vad som får dig att tåras!
Du ger oss andning genom din grönska.
Vad är det vi ger dig till lön?



Gatorna rör vid varandra


Under min senaste stadspromenad insåg
jag att alla gator korsas av gator. Det finns
åtminstone en annan gata som varje gata når
fram till. Så bildar gatunätet ett system av
sträckor förankrade i varandra. Bakom
geometrin ligger den mänskliga tanken.
Av materien formas asfalt och betong, sådant som
ger våra kanske vacklande steg en säker grund
på dessa olika varianter av vår levnads väg.



En byggnads väsen


Vid torget där blommorna doftar
underbart av ros, hyacint och syrén
finns ett för mig helt okänt hus.
Byggnaden är stor som det största palats
och en hertigs har den visst en gång varit.
Vilka salar som måste rymmas
bakom den vackra renässansfasaden!
Jag ser då jag blundar travar av böcker
på magnefika, mörka skrivbord
där den lärde blott har att slå sig ner
och försjunka i det lillas storhet.
Ej ut genom fönstret till fågeln
som flaxar i himmelens blå
är det som den lärde vill i sin tanke.
Det är till bokens djupaste mening
han strävar vid de gåtfulla passager
då han bland meningar måste göra ett val.
Som han trivs bland gåta och mysterium!
Den säkerhet vi vanliga vill finna
då vi läser om en förfluten epok
har vaskats fram ur en dimmig värld
där konturerna närmast är upplösta
och inget möjligt att se som annat
än bilder i sjöars vatten.
Vad kan finnas mer i denna borg
för salar och flanörers fantasi?
Är det inte gröna växter som torkats
som nu klistras prydligt på ett ark?
I marginalen antecknas namn
och andra igenkänningsdata.
Växtens utbredningsområden står också
antecknade på det styva arket.
Det är till växternas innersta väsen
den flitiga botanikern vill då hon
noga för in varje ny växt i sitt
konstruerade system. Här har all
doft från blommans färg försvunnit.
Den har forskaren dock noga noterat
under de varsamma promenader
då växterna samlades in och togs hem.
I ämbetsmannens salar,
där beslutens makt en gång gällde,
har en anda av stillhet fått fäste.
Strid och buller finns ej där lärdom bor
och där nytt vetande föds.



God girighet finns


Girigheten har ej endast guld som mål.
Den som strävar efter klokhet gör inte fel,
ty kunskap kan vi samla i hur stor
mängd som helst utan att någon blir
fattigare, men guld kan ej ges åt alla
utan att någon får lämna guld ifrån sig.
I fattigdomen kan man bli rik på kunskap,
detta guld för vacker insikt och klokhet.

Årets variationer

Årets variationer, en diktsvit av Dan Sondenius



Årets variationer



Höst


Se, löven som dansar i vinden,
likt älvor fram och tillbaks,
med mjukaste smeksamma sinnen
är de hösten tills de begravs.

Av allt vi människor skapat
är inget fint som det här.
I vördnad därför har man gapat
och insett vad mästerskap är.

Sen alltid har färgerna dansat,
ty alla träd fäller blad.
I vinden de virvlat och tramsat
och hamnat i fåglarnas bad.

Tekniska ting har försvunnit,
men träden finns ännu kvar.
Hur långt än människan hunnit
hos bladen hon vänskapen har.

Där får var själ en beröring
av Naturens innersta jag,
får där en enkel förklaring
på den djupaste meningens lag.

Ty livet är mer än den läxa
som skolan oss en gång gav.
Mer finns på jorden att lära
än klockans mekaniska trav.

Bland höstens väldiga högar
av i vinden virvlande löv
vandrar man fram och frågar
varför Tiden är döv

för livets sannaste värden
som är njutning och enkelhet
bortom den finfina världen
av lögn och tillgjordhet.

Säg, varför ska människan sträva
mot mål hon inte kan nå
och inte av årstiden lära
den glädje hon trots allt kan få?

När vinden susar bland bladen,
när färgerna snurrar runt,
då öppnas de verkliga baden
för den som vill leva sunt.

Vart sinne renas de dagar
då luften är hög och fin,
då vinden bland löven spelar
likt osynlig tamburin.

Så njut av den sången, du mänska,
för snart är allting förbi
och våga i hjärtat att älska
var varelses melodi!



Vinter


Vag vilande vinter
värmer inte frusen själ,
den säger blott åt
höstens färg farväl.

Vintern kyler och förstör
vad vacker höst upprör
med stormig vind som leker
bland löv som marken smeker.

Ur rymdens påse faller
ett pulver mjukt och vitt.
Det genom varje galler
sig tager ganska fritt.

Det smälter bort den hetta
som finns på barnets kind,
ett inre tryck då lättar
och blåser bort med vind

som skakar upp det täcke
vi ser här över allt.
På både mark och räcke
det ligger blankt och kallt.

En lycka av att samlas
kring granens vackra pynt
får blodet till att brännas
och smälta ner vart mynt.

Med säcken full av saker
vår tomte skrockar glatt
åt farfars små charader
som väcker muntert skratt.

Den fina varma glöggen
man smuttar på ett tag.
Man äter sill till äggen
och diskar nästa dag.

Vart öga blickar girigt
mot granens tjocka fot.
Där vaktar liten julget
bland lådor och bland klot,

som kramas ut av snören
och döljer sin gestalt.
De köpts för många ören
och innehåller allt

vad man finner i butik,
från mjuka klädesplagg
till rytmisk dansmusik.
Och kanske som en tagg

ett litet barr från granen
lätt landat på paket
till glädje främst för barnen -
ja, vem vet? Vem vet?

Den goda risgrynsgröten
pryder snart det bord
där mormor knäcker nöten
och säger visdomsord.

Man glatt och ledigt slevar
i sig av allt gott.
Mån någon stilla bävar
av myckenhet han fått.

I hjärtat bultar värmen
men ute är det kallt.
Vad tomten bjöd ur armen,
det var inte allt.

En luffare i staden
saknar hus och hem.
Han läser nyhetsbladen
utan någon vän.

På gatorna i ljus
från lyktans matta sken
han tittar in i hus
och är så rysligt klen.

Den öppna dörren stängs
när mannen tittar dit.
Han rodnar och han skäms,
han hör ju inte dit.

Vad julen har att skänka
av glädje, stoj och skratt
han vågar inte tänka,
han blir så tung och matt.

Så lider ensam man
av helg som grymhet bjuder.
Han ligger ner och ber
när sorgen bittert sjuder

i ådror som är kalla
av hunger och av törst.
Han hälsar åt er alla -
ni hälsar aldrig först.

Ni ser en man vandra
med huvet sänkt.
Ni hoppas att andra
gör vad ni tänkt.

Vag vilande vinter
värmer inte frusen själ,
den säger blott åt
höstens färg farväl.



Vår


Det blåser milt bland trädens blad,
en vind som leker och gör mig glad,
med porlande vatten och mot kinden smek,
så mjuk och lätt är naturens lek,

som får fruset sinne att vakna upp
och gala kraftfullt som en morgontupp.
Nu sol och vågor vankas mycket snart
och livet ter sig underbart.

Och vinden susar genom trädens tak
och lockar sol och sommar i årstids vak.
Var plats vill växa och bli grön
när solen lyser varm och skön.

Bland buskar, träd och alla växters grönska
kan jordens folk blott en sak önska:
att det blir nåt av det som knoppas,
att vi slipper blott tro och hoppas.

Och skåda nu av alla stunder
en av tillvarons största under
då blomman slår ut i praktfull blom.
Vart öga öppnas, var mun blir stum.

Vi tittar på den fina färg och prakt
var växt vill visa med årstids takt.
Den visar oss varje år
vad vi nu beskåda får.

Man vill ropa "Beskåda! Njut!"
i höga små glädjetjut,
ty våren en mäktig syn oss ger,
den liksom mot oss helt stilla ler.

Jag svävar framåt över dagens vågor
med hjärtat flammande av kärlekslågor.
Man plågas ej av svårare besvär
när man i Livet självt har blivit kär.



II


När vinden vänder och jag ser
att snö och regn ej väntar mer,
att himlen ljusnar och blir blå,
ja, mot sommaren vi vandrar då.

Av vårens dagar finns ej många kvar
och både arm och ben kan hållas bar
ju längre in mot sommartid vi lider.
Snart solen bränner stark, det svider

på kropp som lapat sol i gröna gräset där
ung som gammal samlats i en här
som varken vapen eller kläder bär,
blott i värmen dricker saft av mogna bär

och njuter nuets frukter helt allena
på en befolkad gräsarena.
Vi njuter vädret där det njutas kan
och lyser över vintern vårens bann:

Var borta från den tid som kommer
och ingen ska då känna ånger
när sol och sken blir snö och is
på ett allt för välkänt vis.



Sommar


Ja, solen skiner med sitt gula sken
mot mänskor som vistas vid bad
och stilla vilar vart brunbränt ben
då tomhet präglar vår stad.

Ty ledig och fri är var fången person
som plaskar omkring i det blå.
Hon vilar helt stilla utan reson
och lapar den sol hon kan få.

Man sover på stranden i härlig hetta
men vaknar av solstrålar opp
och inser att bada nu vore det rätta,
att kyla en uppvärmd kropp.

O, att få svalkas av mildhets vatten!
Att utan ånger få uppgå i allt
som enar dagen med natten
och blandar varmt med kallt.



II


Fågel sjunger över ängens gräs
sin maning till mig: "Läs! Läs!"
Alla böcker jag inte hunnit med
när jag under vinterns välde led
öppnar jag att läsa nu i dag
till fågelns pip "Läs ett tag!"
och var gång jag sidan vänder
ut i eterrymden sänder
fågeln då en glädjeton -
som vunnit jag en hel miljon!



Höst


Åter sluter hösten årets cirkel
med milda vindar och dämpad färg.
Löven dansar som i en virvel
och når ända in i min märg.

Kommer vinden åter varje gång
hösten spelar upp sin sång
eller blåser ny vind här
bland dessa buskars bär?

Vinden sjunger stark och fin
för alla som vill höra
tonerna i melodin
och ej mer begära

av livet på vår jord
än Naturens egna ord,
sagda med den vind
som smekt din kind.

Drömmens rike

en dikt av Dan Sondenius



Drömmens rike


Det flyter bort en dag i Tidens ström
var natt då ljuset brinner ner
och tanken svävar bort i dröm
som verklig lycka ger.

I ljuset är mitt liv så grått
att ingenting tycks finnas
som jag på vårat klot har fått
att i vardagen minnas.

Så är var dag en tråkig sak
som bjuder blott på pina.
Jag förvandlas till ett vrak
som trampat på en mina.

Det var en bomb av grå extas
som sköljde bort mitt hopp
och slog allt jag såg i kras.
O, vilket dystert dopp

mot golvet i den republik
som utgörs av min vakna dag
och alltid är sig lik
med färglös dyster lag!

Ack, vardag! Du pestens pina!
Jag vill ej ensamt liv,
ej fattigdomens mina.
Jag blundar hårt och drömmens bliv

då krossar pestens pina
med ett skådespel så stort
i färgerna de fina.
O, vilket vackert kort!

Vad rolig lek som lekas kan
upplever man i drömmens nu
och slipper grå vardags bann
som vänder sig mot varje du

man kan höra eller se.
Det är dessa jag i drömmen
ser skratta glatt och le
då hård man blir en öm en.

Öm av kärlek och behag
till varje ny dröm och lag
att följa mot ett skimmer glatt
som är nattens egen skatt.



II


Ur drömmens vackra krus
en samling bilder kommer.
Som i ett mystiskt rus
fördunstar dagens ånger.

Jag ser och hör ett nytt fint ord
från den gamla sura tanten.
Hon talar ljuvt vid barens bord
med ögon som briljanter.

Hon är förbytt från dagens slit.
Hon förbannar inte mera.
Att hon i livets lott drog nit
vill drömmen kamouflera.

Och strålar lycklig som i en saga
gör den unga vackra pojk
som på dagen har fått aga
av för mycket skolk

från skola och från plikter.
Allt sådant sköljer drömmen bort,
när den lossat dagens vikter.
Då ges vi lite mera ork

att lyfta oss mot höjd
dit ingen ondska når
och ingen vandrar böjd
av vad han får.

Ja, det är sannaste sanning
det jag känner brinna
med lågan hos en förmaning
att ny dröm vinna.

I ett svävande rike
av godhet och extas
är var man sin like
och en kruka är en vas.

Mot morgonen det börjar pinas
av dagens strålar i mitt rum.
Jag inser här måste lidas,
ty jag är döv och stum

inför det som dagen ger.
Det bara sakta sker
som scener i en tråkig pjäs
i vilken ingen mänska gläds.



III


Så sällsamt rika tankar
det föds i nattens ljus
då jaget ligger för ankar
tyst i drömmarnas hus.

Av minnet jag lever på dagen
då jag lämnar mitt ensamma hem
och vandrar bland folket i staden
utan en endaste vän.

Men snart försvinner den känsla
som föddes under min sömn
och utbyts mot en rädsla
för blickar som spanar i lönn.

Ty tråkiga tanter tittar
så surt och tvärt ibland
och flinar då de hittar
fel på ett förklädsband.

Och ungdom som dricker gott öl
i allt för stora mängder
får vuxen att bli en knöl
som bara står och blänger.

Ja, vi slits av alla konflikter
i sönder och i kras.
Vi kvävs av alla plikter
och höjer för intet vårt glas.

Vi surar och vi förbannar
allt vi hör och ser.
Vi klagar på våra grannar
och undrar då någon ler.

Det finns ingen som börjar prata
då en nästa tyngs av sorg.
I stället tycks man hata
den som vågat lämna sin borg.

Jag lägger mig ner då det skymmer
och all min ångest rymmer.
Ja, allt plågsamt är förbi
då vi hör drömmens symfoni.

Solens strålar och andra dikter

dikter av Dan Sondenius




Solens strålar



Från utsidan av fönstret
flödar floder av ljus
mot mitt rums mörker.
Det liksom fylls på
med nya strålar varje dag.
Så blir den nya dagen synliggjord
för våra granskande blickar
av ett ljus som färdats
många mil för sitt uppdrag.



Ditt ansvar


Av rymdens glömska
är var mänska kommen,
bunden till sin egen kropp.
vi lever här blott för stunden -
tills hjärtat säger stopp.
Var därför varlig mot de minnen
som ska leva efter din tid.
Öppna försiktigt de sinnen
som din nästa kan röra vid.



Förundran


Som en dröm, som en saga
ter sig löven i stormig vind.
Snart ska nog höstregn aga
såväl bok, björk som lind.

I grått väder sprider fågel
sin färg bland matta trädens bark.
Var dag blir som en prövning
som kan göra svag man stark.

Med dämpat sinne vandrar
vi gången fram och åter
och undrar vem som blandar
den vätska som man gråter.

Som en dröm, som en saga
ska dammen förfriskning ge
åt den som sådan vill taga
och låta underverk ske.



Dagen är lätt


Fjäril flyger med vingar
som smeker var vindlik pust,
dansar stilla och tvingar
ur blomman dess saft och must.

Ögat skådar en färgprakt
som smyckar en blommas blad,
visar för alla sin allmakt
att göra betraktaren glad.

Visar nu vingarna vägen
mot fjärran belägna mål
eller lämnar flygaren världen
när tuppen höjer sitt vrål?

Dagen är lätt som en fjäril.
Den lämnar oss väldigt snart,
flyr som den snabbaste vindil
och lämnar blombladet bart.



Hoppet


Det strömmar tårar ifrån Guds hav,
där uppe där det finns en grav
för alla folk som bara dött,
de som jorden en gång fött.

Snart klingar klockans klang ock för oss
som lever nu i livets bloss,
som ser den korta tid vi har
lämna några minnen kvar.

Vad är du, Tid, som bara går
och river upp så många sår?
Var finns du, Rum, som existerar
där snart ingenting marcherar?

Ett öppet hav, en himmel blå,
där uppe kan vi leva få
om någon bortom rummets tak
över oss på jorden håller vak.



Vid havet


Tyst liksom väsande viskar
vinden till havets våg
då solen mot jordskorpan blickar,
ser korn, ser havre, ser råg.


Fåglarna kvittrar bland träden.
De lyssnar till vågornas brus
och smakar de ätliga bären
långt borta från hem och hus.

Är tomhet bakom den stjärna
som blickar mot jorden ner,
som ser och ses så gärna,
vem bakom den stjärnan ler?

Tyst blir mitt tal mitt i natten,
då plötsligt man svarar min bön
om varför vi fick den här skatten
som är så grönskande skön.

Vinden väsande viskar
små ord till ett böljande hav.
"Minns att jag mot dig blickar.
Minns att jag vågor dig gav."



Fågeln i trädet


Fågel flyger i det blå.
Träden som svampar stiger.
Fågel plockar bären då
morgon mot middag lider.

Träden bjuder all sin frukt.
Hungrig sångare äter
stilla i sin andes tukt
mat den inte förgäter.

Grenen bjuder vännen bo
bland gröna blad och kvistar.
Fågel finner där sin ro.
Den sjunger så det gnistrar.

Träden vilar med sina bär.
Gästen kvittrar, glatt det är.
Skogen av glädje ljuder.
Fågeln sin kärlek bjuder.



Den röda rosen


Bland gårdens vita rosor doftar
en ensam röd liten ros.
Blombladen sluts när den somnar.
Då dagen gett den sin dos.

Av ljus och glänsande beundran
ler rosens vackras må blad.
Man känner en märklig förundran
av att plötsligt bli glad.

En trädgård i mitt inre öppnas
av rosens vackra gestalt.
Där ska ros bland rosor knoppas
och blomblad omsluta allt.



Mistlur


Mistlur ljuder över fåglars hav
när natthimlen mörkviolett skimrar
över kallt vatten och gräshoppstrav
vid strand där vitt vågskum glimrar.

Bort försvinner den fridfulla stund
som fanns innan lurens sirener
väckte den som fått sig en blund
vid drömmens mjuka arenor.

Tyst är var fågel som ser mot skyn
och känner den mäktiga spänning
som går från stjärnorna ner mot dyn -
där vinden får göra en vändning.

Mäktig är vinden som friskhet ger
åt den som känner sig torr och varm
av att vistas där ingen stilla ler
mot den som vilar mot hans arm.



Guds ande


Så strålar värme genom
min själ när något i Honom
gör mig väl,
då hjärtat bakom allt som sker
är någon som ej synlig ler
åt mänsklig dårskap
och alla försök
som bara plötsligt
går upp i rök.
O Ande bakom skogens vind,
Du kysser varsamt var mänskas kind!
Jag vet ej vad som varit eller är.
Blott Din tanke anar jag
när jag vaknar varje dag.
När hjärtat ej längre slår
Guds ande ensamt rår.



Månen ler mot oss på jorden


Lugnt med liksom leende läppar
vandrar månen över nattens hav,
sänder milt vad drömmen nyttjar
på sin vandring mot ljusan dag.

Så var dag och vecka flyter
med strömmande vågor i väg,
malande på samma visa byter
Tid-guden ej mål för sin räd.

Hetsar till handling gör dagen,
natten vill lugna ner.
Månen ser slutet på färden,
då solen ej orkar mer.

Jordborna tänker och vandrar
lidande utmed den stig
som goda och onda ting blandar
under vänskapens kramar och strid.

Lugnt med liksom leende läppar
vandrar månen över nattens hav,
sänder milt vad drömmen nyttjar
på sin vandring mot ljusan dag.



Pianot


Små toner vandrar ur klaviatur,
små toner i moll och i dur.
Jag hör hur de svävar i rymden fritt
och ser tangenterna i svart och i vitt.
Gammalt som gatan är detta spel.
Jag lyssnar på toner som ej låter fel.
Vad betyder det sagda när musikens röst
bättre än ord kan skänka oss tröst?

Nya ord och andra dikter

dikter av Dan Sondenius



Nya ord


Nu börjar nya ord att ljuda
efter tankfullhetens tal.
Små ord som ni kan bjuda
som förtäring inför ett val.

Därtill mer att begrunda
av både stort och smått.
Över mycket kan man ju undra,
inte minst sånt man fått.

Sånt andra inte har del av
att bruka på livets väg.
Frön man kan bli glad av,
som frukter från ens träd.



Av talet


Av talet blir det en tanke
för den som lyssnar lite grand
och vet att tveksamt "kanske"
ej släcker någon brand.

Av ord på några rader
får vi läsa vi två
om ädelhets bravader
vars bragder oss kan nå.

Hjärtat är vårt tal
och hjärnan vårt medel
då vi utför våra val
och fyller vår sejdel.




Jag vill inte bara



Jag vill inte bara grubbla
över ting som måste ske
för att man ej ska snubbla
och drabbas utav spe.

Jag vill vara hos de ting
som finns mig nära.
Ja, det som är här omkring
vill jag känna att lära.

Främst är det med djuren
vi knyter ett band.
Se, jag tänker på turen
att ha haft dem om hand.




Missan



Det är en sak vi vet:
Du finns nånstans i evighet.
Du spinner där och mår bra
hos Herren Gud var da´.

Du var den mjukaste mjuka,
höjd över all avundsjuka
som söndrar och förtär
den som inte lika mjuk är.

Vi vill tacka för den tid vi haft
och för all din kärleks kraft.
Högt till himlen vill man be
att åter lilla dig få se.




Med katter



På jorden vi lever med katter
som ännu hos oss är kvar.
Sessan och Hugo är skatter
som jag hemma hos mig har.

De trivs med Meliss och Kitty.
De busar glatt med varann.
Ensam var man ett vitten
som inte någonting hann.

Jag känner hur glädjen kan vinna
över all tråkighet.
Fortsätt bara att spinna,
ni, det bästa vi vet!




Fågel vid bad



Vid ormbunken vilar fågel vid ett bad.
Stillsamt sjunger den var mänska glad.
Sol över gräs och mossa lyser med sitt ljus.
Var fågel sjunger, värme strålar mot vårt hus.

Så som en sång vibrerar min tanke i dag.
Jag ser sångare sjunga enligt hjärtats lag.
Den olycka jag hörde finns nu inte mer.
Blott glad och lycklig är den värld jag ser.

En fågel sjunger och flaxar glad
med huvet på sned vid ett fågelbad.
Där landar lycklig liten sångarvän
och kvittrar glatt "jag minns dig än".




Komikerns mask



Utan blick hänger masken på sin spik,
hänger som minnet av vad som var.
Den som stelnat till ett lik
har läpparnas leende kvar.

Det hårda skalet hänger nu ej
på den som ropade "tjohej"
till publikens små glada skratt
som ekade in på vår natt.

Av natten gjorde du en dag,
du som fick mig så varm och glad.
Mina sorger jag inte kände,
då det härliga hände.




Livsreflektion



Så bräckligt livet är!
Den knutna handen kan
få det att brista.
Så enkelt det faktiskt är
att allting mista.

Det är godhetens kraft
som ger den svage styrka
av en himmelsk saft
att egen sak yrka.

Mot skyn stiger den tro
som gör allt det nytt
vars frön vi satt att gro
då gårdag just flytt.




Bland blommor



Var dag vill jag inte blunda,
vill istället i tanken undra
över hur tingen hänger ihop,
såväl i himlen som i en grop.

Jag tänker och läser ett tag.
Så förflyter ännu en dag.
Lite klokare blir man väl då
man av delar en helhet kan få.

Av varje frö blir det en blomma
om fröet ur jorden fått trumma
till små vattendroppars melodi
innan solens strålar lyst förbi.

Med färg och ljuvlig doft man vinner
en blommas vänskap och försvinner
i växters väsen sen helt bort,
instängd i gröna växters fort.

Så som blomman växer, du förstår,
kan man också fatta själen, år för år.
En nyfödd växer för att bli stor
och i den kroppen någon bor.




Vad som varit (ej längre är)



Som om var dag ett intet var
går ock denna sin väg förbi,
lämnar blott små minnen kvar
till en sorgsen melodi.

Tonerna de klingar ut
när natten släcker ner
och vår föreställnings slut
är då vi inte orkar mer.

Sen sover vi i nattens skydd
alla timmar vi behöver
för att på dagen bliva trygg
den lilla stund vi glöder.

Vi lever upp i sällskaps lek
en timme eller kanske två.
Sen kommer all trötthets smek
och förmanar lust att gå.

Så är det varje år för oss
att vi ej mycket hinner med.
Det mesta brinner bort i bloss.
Det är vår levnads sed.




Gravskriften



Ensam
och bortglömd
vilar han ut
efter pinan

står det skrivet på en grav.
Efter det som livet gav
ej mer han luften andas
eller himlens fåglar ser.
Vad gott som fanns
finns inte heller kvar
då man slutat sina dar.

Solen lyser där vi står,
sänder sina strålar
mot den som går.
Varmare blir dagen
då jag ser
bak vindens slöja
hur Han ler
som vi vill följa.




Tårarnas ögon



Tårarnas ögon
ber om frihet,
besjälade drömmar
om det nya livet.

Ögonens tårar,
försvinnande tankar,
legerar med hud
det gamla livet.

Tårarna lämnar
ögonens hem,
rinner längs kinden,
torkar till slut.

Små droppar av tankar
torkar till hud,
men bönen om frihet
flyger ej ut.

Ängens blomma och andra dikter

dikter av Dan Sondenius


Ängens blomma



Ensam på en äng i solens värme står du
och andas lätt den rena luftens lekande behag.
Du är en fröjd för alla som dig skådar
och med öppna ögon slukar dina drag.

Vem kunde tro att dina dagar skulle randas,
när höstens frukter alltför mogna blev?
Du var som kommen för att stanna där på ängen,
på den äng dit kärleken mig drev.

Jag lämnar ängen när det börjar kallna
och solens värme blir till snö och is.
Då hör jag folk som skriker åt varandra
att inget längre är på gammalt vis.

I månader man går med kalla händer
och längtar endast efter blommans blad.
Som en hälsning ifrån flydda tider
blir blomman på ett bokomslag.



Skogens lockrop


Vid stranden lockar skogens djup
med grönska, träd och mystik.
Vid stadens gräns blir vart träd en dröm
om vad som en gång fanns
och som bar tak av halm
till skydd åt landsbygdens familjer.

I skogen rymmer timmen fler minuter
då sekundens längd vidgats ut
av växt och djur som andas
där de i friskhet samlas
långt bortom mänskoskogens
hus av hård kall sten.

Var stadsbos längtan färgas grön
av drömmens gröna blad.
Bland hus och boulevarder vill vi se
caféborden smekas av ormbunksblad
och i träd kan fåglar kvittrande knyta
små band mellan skog och stad.



Var dag försvinner


Var dag försvinner bort som i en dvala.
Vart steg förföljs av någon med makt.
Så dunkla toner jag hör! Så kala!
Ej längre något utförs med takt.



Allt det vi sagt


Allt det vi sagt, har någon lyssnat?
Har någon hört och tydligt hyssjat
åt sådana inslag där hemmavid
som kanske har stört hans tankefrid?



Bort ska också detta dygn

Bort ska också detta dygn vandra,
bort att stilla samlas hos andra
små enheter av samma slag,
byggda av luftig natt och dag.



Ett luftigt intet


Ett luftigt intet är den dag jag har,
all substans har försvunnit.
Av allt som fanns finns intet kvar,
då man till denna gräns har hunnit.



Den första vågen


Den första vågen sköljer genom den eviga
sfären av tid. Allt är bara en vindpust, ett
nu som vidgar bubblan mer och mer. Tills
den spricker.



Svalkan sväljer oss människor


Svalkan sväljer oss människor i sin vidn,
sväljer oss svala i kyla. För vinden
är vi löv som fladdrar. För solens strålar
är vi ett motstånd att bemöta. För oss
själva är vi verklighet.



Min dröm är hav


Min dröm är ett hav
med höga vågor.
Min dröm är skog
som djup och grön
förverkligar mitt innersta.
Min dröm är moln
av ljuvliga blommors blad
som svävar i fåglars vind.



Du


Du har gett min själ vingar.
Du har fått mig att se
livets färger, höra tonerna
i den underbara sången.

Jag vill vara dina ben,
din hand, din muskelstyrka.
En vind leker i ditt hår,
den vinden vill jag vara.

Du är mitt hjärta.
Du är de pulserande slagens
källa. Du har fått mig att se
livets färger.

Du har gett min själ vingar.



Nattens väntan


Stilla ligger natten fint.
Låt morgondagen vila
i en tyst berså.
Med slutna ögon ser du
stjärnan blinka
på en himmel
som är mörk och grå.

Stilla ligger natten fint.
När morgondagen vaknar
får natten gå.
Stjärnan som då
får vila
ska med fågelsång
en hälsning få.



Vår kärlek


Dig ska jag älska så länge jag lever.
Du är det bästa jag har.
I dröm och i vaka kärleken vinner
om du hos mig stannar kvar.

Mjukt din hud vill jag smeka.
Jag väntar här på din hand.
Jag är en vind som vill leka
och knyta ett kärleksband.

Du vilar så fint i min närhet.
Du blundar och sover så gott.
Nu är jag mätt på vår kärlek.
På all den lycka vi fått.

Dig ska jag älska så länge jag lever.
Du är det bästa jag har.
I dröm och i vaka kärleken vinner
om du hos mig stannar kvar.



Skogens lärka


Sällsamma ord hör jag talas
och reser mig upp från mitt bord,
men ingen ser jag som pratas
- hör inte ett endaste ord.

Skogen ligger så fjärran.
Jag skyndar mig ändå dit
och märker då att lärkan
lockat mig ända hit.

"Här ska du leva och verka!
Här ska du känna dig fri!"
sa skogens lilla lärka
till alla som kom förbi.

Från skogen kommer nu alla
och talar på samma sätt
om lärkan som hörs tralla
för att ge oss en smula vett.



Stunden


Solljus simmar genom
mörkt tomt hav.
Mörker finns för evigt.
Ljus blir snart grav.

Mörkret finns i början
och släcker sen allt ner
som brinner där i början.
Snart finns det inte mer.

Våg av evigt mörker
dränker det som finns,
ett bloss som hastigt brinner
men som ingen minns

när klockan klämtat färdigt
alla slag.
Då finns blott natt,
ej längre dag.

Till Tryggheten och andra dikter

Till Tryggheten och andra dikter av Dan Sondenius



Till Tryggheten


Med varlig hand stryker du mjukt
den oroliga själens boning,
där sorgen tär och gör allting sjukt
som en gång bad om försoning.

Det är du vars fina väsens famn
får eld och storm att bli lugnt vatten.
Du är den ro och lugna hamn
för vilken vi lyfter på hatten.

Som en mor för sitt barn är du för oss.
Vi balanserar på stormiga vågor.
I gråhet blir du förhoppningens bloss
om ett liv bortom smärtsamma plågor.

Slut i ditt väsen var levande själ,
du sköna och fasta gudinna!
Det du gör gör du glimrande väl.
För dig bör vi levande brinna.



Till Rätten


Vart går min vandring förutan regel?
Vilken väg ska jag ta förutan mål?
O Rätt, vars bud är handlings spegel!
I ditt ljus syns vilsenhetens hål.
I ditt ljus jag framåt blickar
med förmåga att skilja på allt de'
som man i min väg skickar
för att lyssna på eller se.
Nu vet vilsen man hur han ska gå
för att inte cirkla runt
och obehaglig överraskning få
av vad som ej är sunt.



Undret


Vad under som sker då var ny dag
låter solen komma in i min själ!
Upp ur döden väcks jag av den lag
som ännu en tid vill mig väl.
Men snart ska min själ åter sövas,
som ett intet vara eller av drömmar gödas.
Tung ligger kroppen och där ovanför
svävar vad som lever då man dör.



Väntan


Det finns en kraft som bromsar tiden
och hindrar klockans gång och slag.
Trots att man tvingas sitta vid den
bryter klockan mot naturens lag.
Ej blick, ej öga någonting förmår
mot de visare som i seghet framåt går.
Ack, väntan, en tid som inte finns,
du är det tomrum som ingen minns.
Du späder ut den dag som timmar har
och gör den dubbelt lång mot vanligt.
Du är en kraft som krafter tar
och gör av lugnet något farligt.



Fjärils flykt


En liten fjäril på en frukt så trind
hälsar snart var sommarvind
med mjuka vingslag och det mönster
som man kan se från ett nära fönster.
Från frukt till frukt den flyger
stilla som då man smyger.
Vad bär dig bort om ett litet tag,
du lilla vän som tycks så svag
och äkta i ditt väsens skörhet?
Vem väntar dig efter denna rond,
du vackra över allt förstånd?



Till företagaren


I din mark gror alla de frön
som mynnar ut i anställds lön.
Förutan dig finns ingen stat
som skänker åt fattig hans mat.
Förutan dig och din energi
är all vår välfärd snart förbi.
Låt flit ur dina händer blomma,
oss alla här till fromma!
Du är den arbetare som stark
plöjer ny fin mark.
Du är den som sätter nåt på spel
för att göra sjuk man hel.



Invid det okända


En stund på jorden ska vi vara,
få känna njutning och slita träl.
Sen kan blott tystnad oss svara
då en kropp förlorat sin själ.
Vi står vid okändhetens brant
och blickar efter vår vän
som stigit över den kant
över vilken man ej stiger igen.
Okänt är allt, som i dimma.
Jag hoppas det så vill förbli.
Här har vi att leva vår timma
som vid blomman ett litet bi.



I parken


I lummig park vill jag sitta
och tänka i fred lite grand,
på blommor och fåglar få titta,
nära vatten, näckros och sand,
vill inte mer spekulera
över sådant jag inte vet.
Kring dylikt får andra fundera,
för mig blir det hemlighet.
Livets värde stiger med åren,
då inte så många finns kvar.
I parken glömmer man såren
och gläds åt grönskan den har.



På väg hem


Från parkens grönska och lummighet
vänder mina steg längs grusig gång
mot hemmet och den andens grumlighet
som föds av sten, asfalt och betong.
Blott husdjurs liv och värme gör
att jag inte inombords dör
och läsning av tidskrift eller bok
bjuder nöje och gör mig klok.



Konstens rike


Jag ser en ny värld formas
på en duk som först var vit.
Jag ser hur färgen ordnas
till bilder bit för bit.
O sköna, underbara konst
som sådan glädje ger;
som av färg och brons
skänker något som man ser
hur det liksom lyfter
betraktaren som ler!


Förnyelsen


Som en bild ur en dröm
är den tavla som jag
betraktar idag.
Så skör, så öm
tycks där varje dag
och fogad av en söm
har vardagens vy
med ens blivit ny.



Svarslöshet


En våg av tid genom världen strömmar.
Luften känns så tunn och fin.
Snart nog väcks man upp av drömmar
som harmonierar med den melodin.
Från topp till topp vår tanke hoppar
på tidens strömmande vågor.
En stund man står på höjdens toppar
men drunknar snart i frågor.



Inför kväll och morgon


Solen stiger mot himlens höjd
för att sedan mot kvällen
vandra bland molnen böjd
och synas blott på ställen
där man en överraskning får.
Fin är den färgglada hösten
och fin är också den vår
som får oss att modellera rösten
och glädja oss åt alla de år
som väntar tills den där hösten
då en dörr ska stängas
och en annan öppnas upp.



Du höjer


Du höjer ett varnande finger
mot varje vild färd
på Glädjens fält, vid karuseller.
Skoj varstans men inte här
där doftande syrénträd sjunger
om vågor som plaskar fram.
Långt bortom park och grönska,
i luftiga önskningars land,
inväntar vi dagen.



Som ett löv


Som ett löv i vinden
är den ensammes gång
i Gemenskapens blommiga allé.
Vad träd gråter tyst ur rötter
djupt, djupt i det djupa
då löven suckande flyger
över den känsliga markens grus!



När solen


När solen sänder sina
strålar mot jorden
sker ett verkligt under:
Gräs pratar med kosmos.
Luft och andning
ger gyllene strålar svar.



Ler gör solen


Ler gör solen i strålar.
Också månen sänder ljus.
Högt av lycka vi vrålar
då vi trivs i vårt hus.



Ut över havet


Ut över havet seglar
drömmen som någon ger
då man försiktigt speglar
vad tomhet i en ser.
Seglar i vind i det fria
till ljud av basun och trumpet
gör den kraft som vill befria
den som blott fakta vet.



Vid varje våg


Vid varje våg
brusar hoppet fram
när havet liksom viskar
i kärlek det namn
som finns i ditt hjärta.



Trött på levnadens frågor

Trött på levnadens frågor
är blomman som sluter sin knopp.
Vad finns där inne?
Blott kärlek öppnar opp.



Mot tillvarons innersta


Längre in mot tillvarons
innersta dröm
strävar vår tankegång.
Världen lägger av sin klädnad
i djupet,
fyllt av öm, ljuv
kärlekssång.



Den tidiga gryningen


Den tidiga gryningen
omsluter var kvittrande
fågel med ljus.
Var fågel som kvittrar
skänker en dos av glädje
till en människas hus.
Från var människa
flyger hoppet som en fågel
mot fjärran.
Det är ny dag.

XVIII dikter

XVIII dikter av Dan Sondenius



I


Det står en man vid brons räcke
och blickar ut mot vågors slag,
då skymning faller över den dag
som nyss en blå himmel täckte.

Ej ensam blickar han i drömmar
mot ett inre landskap ut,
ty någon håller hans tömmar
och gör på hans livslust slut.

Var är den lycka som lågar
då någon förföljer på led
vart steg över mark och hed?

En skugga bakom mannen plågar
och fördunklar vågors nyans.
Är det riktigt - förnuft och sans?



II


Mot skymningen förökas natten
i himlens färg som mörk och grå
effektfullt sätter stopp i tratten
ur vilken morgons glädje vill gå.

Den man som vandrat vandrar inte mer
där vågors dans mot sten och sand
är det enda föreningsband
som mellan drömt och sant man ser.

Till högre makter vänder hans hopp
då han ser hur alla färger försvinner,
ty nattens mörker över dagsljus vinner.

Vad innerligt han önskar ett stopp
på skuggan som smärta sprider
och gör att han onödigt lider!



III


Är det bara grå skugga
du vill ge mig på min färd
här i den finfina värld
du så nitiskt vill söndertugga?

Jag ser mannens ensamhet
som ett tecken på din signal
att han ska leva i avskildhet
för att det är tomt i din sal.

Se hur fåglarna flyger
mot höjden i det höga blå
för att frön av kärlek så!

Var för sig vi från tråkighet smyger
ut till fältet där fåglars flykt
snart oss alla mot skyn har ryckt.



IV


Jag ser hur mannen vänder åter
mot den stad som sväljer oss många.
Den dränker alla ljud då han gråter
i djup saknad av det förgågna.

Han är ej en fågel som fri
kan skaka sina tankar av.
De blir istället hans grav.
Han uppgår aldrig i vi.

Finns någon där uppe som ser
vad som skiljer oss människor åt
och skapar skratt och gråt?

Finns någon som hör hur vi ber
om kraftiga vingars slag -
om en ny och bättre dag?


V


Ut ur tystnad och sorg kommer tal
om också annat än det som är
vad som till oss svår smärta bär
i form av själsliga kval.

När vad som tynger ej tynger mer
lär bördan allt lätta i hast
och ersättas av frid och rast
där ord kan växa och bli fler.

Ljuv är frihetens låga
och ljuvast av all frihets form
är den som stoppar skräck och storm.

Ty frihet från förföljelsens plåga
gör själen full av harmoni
då allt det svåra blåst förbi.


VI


Det är väl en tanke han haft
som gör att någon intresserat
försöker stoppa vad pennans skaft
kanske redan strukit, kasserat.

Det är blott en mening som jagar
fram blodet i min kropps ådror:
att sätta stopp för den nöds plågor
som en lantbrukare till soldatbödel agar.

All annan åsikt kan skrotas
än den som bygger på demokrati
med myckenhet av miljövärn i.

Så sluta upp ni som skräms och hotas!
Låt oss få vandra förutan er skugga!
Låt hopp över ungdomen dugga!



VII


När vinden vänder och far bort
mot ängar där man går i frid
jag hoppas få flytta till ett fort
där den platsen är mitt "hemmavid".

Från skuggans fält kan steget gå
till knippet av solens strålar
som timtals oss i ljuset målar
under himlen där uppe, ljus och blå.

Då tänker mannen stilla ett tag
på annat än sina bekymmer,
ty hans trädgård ock annat rymmer.

Av liv och levandets lag
vi lär oss lyckans realiteter
bortom trista trivialiteter.



VIII


Vårsolen lyser in i mitt hem
med värme som lockar mig ut
mot parken där ur påfågelstrut
höjs frågan: vem tittar på vem?

Undulaterna dansar på grenar
i en färgsprakande voljär
som knappast känslan försenar
när man är hos fåglarna här.

Så ser jag den man som lidit
av skuggornas mörker och tyngd.
Nu fågelsång fyller hans rymd.

Grip dagen innan den farit
mot ställen du inte kan nå.
Där andra dess läkning kan få.



IX


Förnöjd med kaffekoppen betraktar jag
den unga generationens flygförsök.
Av alla drömmar som gått upp i rök
finns ej den om friska ungdomstag.

Bli ej som en sur och tvär en
som nekar vingar som flyga vill
att försöka komma över barriären
och kanske lite mer därtill!

Låt deras flygförsök få stärka vingar
som kanske gör verklighet av annans dröm
om du ej håller hårt i förbudens töm.

Blott passiv blir den du tvingar
till avskildhet och liknöjdhet.
Var stoisk om du själv gick bet!



X


Leende försvinner nu minnen
av det som var tråkigt och hemskt.
För annat öppnas de sinnen
vars dörrar står glada på glänt.

Obehag är som snö och is,
dömt att tyna bort och försvinna
i sol som får sådant att rinna
som agade med skuggans ris.

Hur länge solen skiner
vet ingen som lever här
där evighets frid ej är.

Vad vind som i morgon viner
vet ingen på jorden levande,
där vi vandrar på vakt, trevande.



XI


Det sitter en man i stolen och läser
om ting vi vanliga ej förstår.
Åt sin lektyr han myser och jäser.
Med den han en vandring får.

Det är ett främmande universum
som bokens ord har öppnat opp
med tankar som för sorg satt stopp
och som utvidgar läsarens rum.

Ty boken besegrar och befriar,
gör stark den som varit svag,
får ordning av trots mot lag.

Jag sitter ej här och siar.
Jag vet ju bokens värde för vår vän
som nu till sig själv hittat hem.



XII


Det lär finnas massor av dårskap
bakom den handling som klok och fin
förökar värdet hos den burskap
som är nån annans och inte min.

Av irrvägars nysten reder han ut
klarhetens vägar som väl förgör
de tankegångar som ej framåt för
utan går runt, runt förutan slut.

Ur det inre av mannen spirar nytt,
till glädje för oss tankestumma.
Vid hans sida, vi känner oss dumma.

Det är framtid, det gamla har flytt,
som föds i var hjärna som tänker
och vår värld nya värden skänker.



XIII


Du kan leva ett mycket bättre liv
om din väg och vandrings mål
rör riktningen för dina egna kliv,
ej skälen för medmänniskans skål.

Stark kan du bli på din egen färd
om riktningen ligger fast och klar.
Då din väg så blivit uppenbar
upplyser målet din värld.

Låt därför ej din egen skugga
bli skymning för andras steg
utan var artig, likt hon som neg.

Då slipper du ock att om och om tugga
det som lycka blivit för andra,
som du utan fog hörts klandra



XIV


Bortflyende i årens släptåg
är den oro för framtiden vi haft.
Som gammal glömd, uppdrucken saft
finns ej mer den fasa vi såg.

Öppnade fönster släpper in luft
och vyerna vidgas, blir större.
Det som en gång var hårt, tufft
minns man ej längre man hörde.

Det är tryggheten som han sätter högst,
den man som skuggan vikit ifrån.
Han har sluppit dess buller och dån.

Ty med tryggheten är friheten störst,
blir då ett smycke att beundrande se.
Åt annat får vi drömmande le.



XV


Vågorna plaskar av lycka
då de rullar sig mot varann
kan jag vid brons räcke tycka
där jag av vågors brus blir sann.

Jag är ej ensam på den bro
där vattnets lek är lätt att se.
Här trängs de minnen som lärt oss le
och att på en framtid tro.

Här vilar frid till slut, får man hoppas.
De skuggor som faller kommer från träd
som skänker svalka och som ingen räds.

Då inget ont i det goda doppas,
då min vandring är lätt och glad,
lågar lyckan i vår sommars bad.



XVI


Dagarna levs och försvinner
som droppar i strömmig flod
där varje stund först vinner
i samma stund som den dog.

Snart ska en annan person
väl tänka precis som jag
om existensen och dess lag
då jag slocknat, utan pardon.

Jag vill bara notera min tro
på den värld som rymmer oss
som två högst tillfälliga bloss.

Vi är för andra en bro
till både dåtid och framtid
och till rummet där ute vid.



XVII


När solen sänder morgons strålar
in i ditt ensliga sovgemak
är det med glädje du vrålar
att du sover under ett tak.

Ej med avsikt hålls du fången
i din egen sorg och ensamhet
av den som något om känslor vet
och som följt dig längs levnadsgången.

Ve över den som skamligt agar
frid och lycka ur ett annat väsen -
som gör tradgedi av lyckopjäsen!

Lovad vare den som lagar
att fler får känna glädjens vingar,
hur de till oss vår framtid bringar!



XVIII


Ack, vore den vingade glädje här
som svingar oss framåt, liksom rycker
oss till höjden där uppe där
vi nu ser moln som över oss trycker.

Ty glad blir man av glädjens vindar
och dessa vindar måste vi skapa
om vi ej blott gammal vind vill lapa
och då kanske vi oss själva hindrar.

Men vi skapar ej en riktig vind,
blott en möjlighet för vingar med kraft
att ge oss i tanken vad vi ej verkligt haft.

Så känn efter vid bok, björk eller lind
hur små fläktar vid din sida blåser,
fråga vad de öppnar eller låser.